Fågelskådning i Himalaya – på vintern

Att åka till Himalaya på vintern för att skåda fågel låter som en dum idé. Och det låter kallt. Men det var precis vad jag gjorde i januari. Tillsammans med 6 amerikaner och en holländare, en guide från Rockjumper och två lokala guider reste jag runt i Bhutan och lyckades på 12 dagar se 313 fågelarter varav 62 var helt nya för mig.
Ju mer vi såg av och hörde om Bhutan desto mer blev vi imponerade av landet. Den enväldige kungen tyckte 2008 att det var dags för landet att bli mer demokratiskt. Så fria val och folkvalt parlament med tvåkammarsystem infördes. Kungen har fortfarande viss makt men kan avsättas av parlamentet. Och han måste abdikera vid 65 års ålder.
Sjukvård och utbildning är gratis för invånarna, största exporten är vattenkraft, framför allt till Indien. Det finns vissa begränsningar att turista i Bhutan, man måste ha en inhemsk guide och man betalar en ganska hög avgift per dag för att vistas där.
Vi flög in till Paro, där den enda internationella flygplatsen finns. Nästa dag flög vi inrikes till Jakar och körde därifrån genom landet tillbaka till Paro. Fågelskådandet startade direkt vid en flod precis bredvid flygplatsen i Paro och det var inte vilken fågel som helst. Ibisnäbb ! Äntligen fick jag bra foto av en fågel som jag bara sett på 500 meters håll i Indien 2015.
En viktig målart var Himalayan Monal, en fågel i fasanfamiljen. På 3300 meters höjd vid klostret Tharpaling fick vi både se den oerhört vackra fågeln. Och plåta den. En annan var svarthalsad trana som övervintrar i några få dalar i Bhutan. Och vi såg några hundra på närhåll.
Vägarna i Bhutan är inget för den höjdrädde, nästan alla är smala serpentinvägar längs bergssidorna med stup på 500-2000 meter någon meter bredvid fordonet. Men man vande sig och chauffören var skicklig. Hotellen var av bra standard och alla hade wifi. Dock låg de lite glest och 4 nätter fick vi campa, tjocka sovsäckar gjorde att man höll sig varm trots några minusgrader varje morgon.
Vi kom upp till Chele La, den högsta punkten som man kan köra bil till i Bhutan, 3988 möh. Syrebristen där gjorde att vi gick mycket sakta när vi skådade. Och vi fick se Gangkhar Puensum, världens högsta obestigna berg, 7571 meter.
När Rockjumper-resan var slut stannade jag kvar i Bhutan i två dagar, inte för att se fler fåglar men för att uppleva lite av den unika kulturen. För drygt 2000 kr per dag fick jag guide, bil och chaufför och vi åkte runt och besåg jättelika Buddha-statyer, dzongs (kombinerat munkkloster och administrativ byggnad) , tempel, gamla järnbroar från 1400-talet och avlutade med att se ett av Bhutans märkligaste däggdjur, takin. En konstig blandning av bison, gnu, get och ko.