Mitt i allt elände med Corona-virus har den senaste månaden bjudit på en hel del rariteter i Malmö. En tornuggla visade upp sig några timmar i ett träd i Rosengård och mängder av skådare fick kryssa den ytterligt sällsynta ugglan. En amerikansk kricka låg några dagar vid stranden nedanför mitt hus, jag kunde stå på min balkong och se den i tub. En dvärgsparv var stationär en vecka i Norra hamnen och två svarthakade buskskvättor visade upp sig på strandängarna. En praktejderhanne sällskapade med en flock sträckande ejder, sågs tyvärr bara av en enda skådare. Det var en ovanligt bra marsmånad ur raritetssynpunkt.
Ibland kan det smälla till på en enda dag. Måndagen den 28 maj 1979 var en sådan dag vid Ölands södra udde. Min fru, jag och min bror började i Norra Lunden. Det dröjde inte länge innan vi hittade den adulta rosenstaren som landat i lunden kvällen innan. När vi njöt av den läckert rosa färgen började en flodsångare sjunga 10 meter bort. Kul raritetskombo! Vi fortsatte ner till Södra Lundtornet. Det stod ett par med en tubkikare på andra våningen. Vi stannade på första och kollade över sjön och ängarna. Killen ovanför sa till mig att han såg en obekant fågel i sin tub, ”är det en konstig talgoxe?” sa han. Jag gick upp och kikade i hans tub. ”Va !!!  Rödhuvad törnskata !!!” nästan skrek jag. Vi stod kvar och kollade den läckra fågeln, kryss för alla. Men hörde samtidigt en massa bilar som körde på fyrvägen från fyren och upp till de s.k. raritetsbuskarna. Vi gick med raska steg ut mot parkeringen, mötte två skådare som meddelade att det satt en blåkråka på ledningarna 100 meter bort. Vi kom dit och blåkråkan var kvar, dök ibland ner för att ta en humla och upp på tråden igen. Vi meddelade alla drygt 100 skådarna att det fanns en rödhuvad törnskata vid Lundsjön. Strax var vi tre ensamma med blåkråkan. Vi tog bilen ner till fyren, massor med kvarlämnade frukostar stod kvar på borden, gråtrutar och fiskmåsar frossade bland läckerheterna.
Efter lunch åkte vi till stugan i Grönhögen för lite vila efter en hektisk morgon och förmiddag. Då knackade det på dörren. 3 skådare från Stockholm som vi kände väl hade gett sig tusan på att hitta nånting själva en sån här dag. Och de hittade en svartpannad törnskata borta vid Össby. Vi körde dit och såg vår femte raritet den dagen. Det var dagen det small till vid Ottenby.

Fågelskådarnas vokabulär är fullt av obegripliga ord. Som till exempel kryssa, skulka, stringa och … dippa. Att dippa är att man försöker se en fågel som redan upptäckts av andra men man missar den, oftast med en liten marginal. Den har ibland flugit iväg innan man kommer fram, en sparvhök kan precis ha dödat den (hände faktiskt med Sveriges första fynd av stensvala) eller den går helt enkelt inte att hitta.
Min egen värsta dipp är nog den mindre albatrossen som jag beskrivit i blogginlägg från 24 oktober 2018. Men jag har några till som jag tänkte nämna.
Wilsonsimsnäppan är en nordamerikansk fågel som dök upp på Öland den 24 maj 1985, 3:e fyndet i Sverige. Jag skulle köra dit dagen efter för min vanliga vecka på Öland. Givetvis körde jag direkt till Sebybadet där den hade setts och ett 100-tal bilar på parkeringen lovade gott. Den var säkert kvar. Jag tog tub, kikare och kamera och gick med raska steg mot den samling skådare som stod samlade. Men de tittade inte i strandkanten, de tittade ut mot havet ! Jag hörde en av dem säga ”Flyger söderut, ser den forfarande, ser den knappt….borta”. Jag kom uppskattningsvis 5 sekunder för sent. Hade jag bara struntat i att fika på vägen eller kört 1 km/tim fortare från Malmö hade jag sett den. Jag deppade !
Några år senare kom min bror och jag ner till Ottenby fyr (Långe Jan), vi hade hört att en svarthuvad mås (ingen superraritet dock men ny för oss) stod på udden. Det blåste ordentligt på parkeringen och halsduk och mössa behövdes. Men jag slarvade med halsduken, den flög av mig och seglade längs marken ett tiotal meter norrut. Jag fick springa tillbaka för att rädda den. När vi kom ner till udden fick vi veta att måsen precis lyft, rundat udden och var borta. ”Din jäkla halsduk” sa min bror och deppade.
18 juli 1995 satt jag vid mitt skrivbord och förberedde ett telefonmöte med en av mina viktigaste kunder. Precis då ringde telefonen, det var min bror som skrek ”Skatgök i Grönby, nu! Kom och hämta mig direkt”. Jag fick skor, jacka och kikare på mig på 10 sekunder och tänkte precis rusa ut till bilen. ”Visst ja, telefonmötet”. Jag fick gå tillbaka och ringa kunden, förklarade att något oförutsett hade kommit emellan (jag kunde ju inte säga skatgök) och föreslog att mötet senarelades till i morgon. Efter lite protester gick kunden med på det och jag körde iväg, hämtade min bror, kom ut till Grönby efter 25 minuter och fick reda på att fågeln försvunnit en minut tidigare. Vi letade i området några timmar men den var borta. Jättedepp ! Vi missade den tredje skatgöken i Sverige pga en protesterande kund.
Alla tre fåglarna har jag sett sedan dess men just då när man dippar känns fågelskådandet deppigt. Man funderar på att börja med växter eller svampar. De försvinner ju inte helt plötsligt.