Fotoresa till Ecuador

I slutet av 2021 var det två år sedan jag varit ute i vida världen och skådat, senast i Peru i oktober 2019. Jag hittade på nätet att svenska Fågelguidning AB skulle göra en fotoresa till Ecuador februari 2022. Kunde det vara nåt för mig ?
Jag inbillade mig att vi skulle sitta vid Kolibri-feeders och i gömsle hela dagen och inte alls intressera oss för nya arter som inte ville sitta snyggt på en fotovänlig gren. Men jag kände Anders som var reseledare, jag hade ganska nyligen bytt upp min kamerautrustning till Canon R5 som jag borde lära mig hur man använder bättre och jag kände verkligen för att resa igen.
Så jag slog till. Via Amsterdam kom vi alla 8 till Quito, världens högst belägna huvudstad. Vi träffade de två lokala guiderna Supreet och Magdalena och for iväg i vår lilla buss till första lodgen.
Det var bekvämt boende, riktigt god mat och mycket regn. Men det gjorde inte så mycket. Ofta stod vi bekvämt under tak och plåtade ursnygga kolibrier och tangaror på 7-8 meters håll. Regnet gjorde bara att mossan på grenarna blev snyggare med lite droppar på sig.
Några dagar in på resan körde vi upp på en topp på 4300 meter höjd. Det blåste ordentligt, vi var inne i molnen och såg knappt 10 meter. Jag uppfattade något fågellikt, lyfte kameran och bad att min Canon kunde autofokusera på något som jag knappt själv såg. Det blev en bild på en Rufous-bellied Seedsnipe, ett familjekryss. När jag hemkommen med Lightrooms hjälp tog bort dimman framstod en riktigt tjusig fågel.
Två gånger fick vi använda multiflash-teknik. En vacker blomma hängdes upp i ett stativ. Bakom stativet fanns en duk med en grön diffus bakgrund. Runt om fanns fyra blixtaggregat som kopplades trådlöst till kameran. Lite sockervatten sprutades på blomman och när en kolbri dök upp vid densamma tryckte vi av. Blixtarna gav ljus från alla håll och frös kolibrins vingrörelser, de kan flaxa 80-90 gånger per sekund(!). Lite fotostudioartat men bilderna blev mycket läckra. 
Vid nästa lodge som låg ganska djupt i regnskogen var min stuga allra längst in i skogen. En kväll gick jag ut en runda med en kaffekopp i handen. För att bara höra på de ganska annorlunda ljuden i jämförelse med en svensk bokskog. 100 meter från stugam hörde jag plötsligt ett djupt men kraftigt morrande bara ett tiotal meter bort, ungefär i samma tonläge som jag hört från ett lejon i Afrika. Min första tanke var Jaguar, jag tog upp min mobil-kamera både med tanke på att få en bild och kanske kunna skrämma den med blixten om den blev för närgången. Vid frukosten nästa morgon bekräftade Supreet att Jaguar finns i omgivningen, han hade själv sett en vid lodgen året innan. Häftigt! Nästa kväll gick jag ut igen, dock inte lika långt från stugan, jag hade lite respekt för ett stort kattdjur i mörkret. Och hörde och såg givetvis inget.
Efter 11 dagar var resan slut och de av oss som vill hålla reda på sedda fågelarter summerade till 215 arter varav 84 nya för mig. Hade vi ägnat dagarna till artjakt hade vi nog kunnat få det dubbla. Men då hade vi inte kommit hem med 12000 foton på närhåll av oerhört läcka fåglar. Och jag hade inte lärt mig så mycket som jag gjorde genom att testa kamerans olika möjligheter och prata mycket med väldigt kunniga fotografer. Och vi hade definitivt blivit mycket blötare varje dag.