Pittan och elefanten

Jag var nyligen i Thailand i 24 dagar för att skåda fågel. En fantastisk resa och vi var både i centrala, norra och södra delarna av landet. Det gav över 560 arter och drygt 350 av dem var kryss. Högt på önskelistan stod min första pitta och att få bilder av den. Redan 3:e dagen skulle vi få en chans på Blue Pitta. Vi parkerade oss i ett gömsle i en väldigt tät skog med en liten öppning som vi bevakade. Ganska snart hörde vi en pitta. Guiden spelade upp lätet och den kom närmare. Och närmare. Uppskattningsvis var den bara 15 meter bort men fortfarande helt dold i täta buskage. Då brakade det till alldeles till höger om oss och jag såg toppen på ett litet träd falla 7-8 meter bort. Det var en elefanthanne som valt vår pitta-plats till frukostställe. Vi såg inte elefanten mer än som en mörk skugga men den var säkerligen medveten om oss. Några små träd till föll mycket nära oss och vi insåg att det nog var bäst att lämna gömslet innan elefanten blev riktigt sur för att vi störde i frukosten. Pittan skulle säkert inte komma fram ändå. 10 dagar senare såg vi vår första pitta, en Rusty-naped Pitta. Och näst sista dagen, den 27 feb, fick vi sittande i ett gömsle se de vackraste fåglarna jag någonsin sett, hanne och hona av Malayan Banded Pitta. Det var tidigt på morgonen, mycket mörkt i gläntan vi bevakade och ISO stod på 5000. Och då kom de. De lyste upp hela gläntan när de gick och letade mat under en kvart. Och ibland var avståndet bara 5-6 meter. Lysande gult, orange, blått, rostrött. Guiden sa på skämt ”We bring them in every night for recharging”. Efter drygt 400 bilder var uppvisningen slut och gläntan föll in i mörker igen. Men vilken pitta !