När jag började med fåglar 1970 gällde det att lära sig alla fåglar som fanns i Sverige. Det vara bara att plugga in alla med hjälp av fågelboken. Och förutom det svenska namnet stod ju det latinska namnet, eller som man numera säger, det vetenskapliga namnet. Bestående av ett släktnamn och ett artnamn. Och skulle man vara riktigt korrekt, även ett underartnamn (oftast samma som artnamnet).
Jag och min brorsa tyckte det skulle vara kul att lära sig dem också. Nyttan med det ifrågasatte vi inte. Det var häftigt att lära sig något nördigt. Så vi pluggade och förhörde varandra och kunde till slut mer än 600 vetenskapliga namn på de flesta av Europas fåglar. Vi lärde oss tungvrickare som Phoenicurus Ochrurus Gibraltariensis (svart rödstjärt) men också lätta som Pica Pica (skata), Bubo Bubo (berguv) och Crex Crex (Kornknarr)
En gång på 1980-talet stod jag i Vardö på Varangerhalvön och skådade. Då dök en kille från Finland, också fågelskådare, upp och berättade på engelska att han varit där en vecka. Vi började prata om vilka fåglar vi sett. Men de svenska namnen var obekanta för honom, de finska för mig och de engelska hade vi inte lärt oss. Jag försökte med Phalaropus lobatus (smalnäbbad simsnäppa). Och se. Han hade också lärt sig de latinska namnen. Så vi kunde prata om vilka fåglar vi sett. På latin. Vad bra, då fick jag nytta av min kunskap. Tyvärr har det inte upprepats så värst många gånger, de flesta lär sig hellre namnen på engelska eftersom man ändå pratar engelska med utländska skådare.
På de senaste åren har taxonomerna dessutom ändrat många fåglars familje- och släkttillhörighet. Och därmed ändrat fåglarnas släktnamn. När jag lärde mig namnen hette de flesta tärnorna Sterna i släktnamn. Nu har de 6 svenska tärnorna delats upp i 5 olika släktnamn. Samma sak har hänt med mesar (Parus) och simänder (Anas). Mycket av det jag lärde mig på 1970-talet är alltså fel idag, man får plugga in nya namn. Känns jobbigt. Och kanske inte så användbart.
Häromdagen stod jag vid en damm vid McDonalds i Trelleborg och spanade efter en mycket sällsynt karmintrollslända. Två andra på motsatta sidan av dammen pekade på en flygande trollslända och ropade Parthenope! Ny som jag är på trollsländor har jag inte lärt mig de vetenskapliga namnen på dessa men jag har förstått att de som letar efter insekter mycket oftare använder de vetenskapliga namnen än fågelskådare. Nånstans i bakhuvudet låg att det nog var Mindre kejsartrollslända de menade, Anax Parthenope. Så jag fick ett nytt trollsländekryss. Och insåg att det nog var vettigare att lära mig trollsländor och fjärilar på latin än de nya fågelsläktnamnen. Då får jag nog lite större nytta av pluggandet.

Vår årliga vecka på Öland är över. Den var bra. Vi missade målet 150 arter med 3. Man vad gör det. Vi hörde gyllingen 4 gånger, jag fick kanonbilder på höksångare, svarttärna visade sig på flera ställen och vi fick några kryddor i anrättningen, inga superrariteter men lite småroliga fåglar vi sett innan men som man inte har varje dag. Inte ens varje år.
Det började på kvällen första dagen. Vi åkte ner till udden och gick ut till vindskyddet. Jag och min fru var helt ensamma, udden drar inte så mycket sent på dagen. En ung kille som jobbade på fågelstationen kom. Han hittade direkt en mindre strandpipare i vätan på Sälön och en jorduggla i tången. Båda hade jag missat. Slarvigt. Plötsligt sa han, ”Dammsnäppa hördes”. Och mycket riktigt, en rödbena kom inflygande tillsammans med sin mycket ovanligare släkting från södra Europa, dammsnäppa. De rastade en kort stund i tången och drog sen vidare. Då hörde jag tydligt det för mig hittills obekanta lätet från den ovanliga. Teu-teu. Det skall jag lägga på minnet. Jag funderade starkt på att hyra in den unga killen för en vecka som fågelhittare. Han verkade ruskigt alert och kunnig.
Dagen efter var vi först i Ottenbylund men såg på BirdAlarm att två biätare siktats vid Segerstads kyrka. Vi åkte dit och anslöt till ett gäng på kyrkogården. Fick höra var de suttit och försvunnit. Efter en kvart gav vi upp men på väg ut till bilen fick vi höra att de syntes från en markväg norr om kyrkan. Vi gick dit och mycket riktigt, de två skönheterna satt i en buske 60-70 meter bort. Plötsligt flög de upp, jagade några insekter ovanför oss och landade igen för att äta fångsten. Fick några hyggliga bilder. Även om vi sett biätare en handfull gånger tidigare är det alltid en upplevelse att se Europas kanske grannaste fågel.
Några dagar senare stod jag själv vid udden kl 5 i gryningen. Frun hade sovmorgon. Inte mycket hände. Några sandlöpare sprang runt i tången, en flock roskarlar flög förbi. Jag såg på appen Band för Öland att en lundsångare satt och sjöng vid gröna grinden, ingången till mellersta lunden. Jag gav upp udden och körde till södra lund-parkeringen. Gick igenom gröna grinden och 100 meter in på stigen. Och mycket riktigt. 15 meter rakt ovanför mig sjöng en lundsångare frenetiskt. Jag undrade i mitt stilla sinne när arten skall sprida sig ordentligt i Sverige. Det är ju snart 70 år sedan den häckade för första gången. Precis då började en sommargylling sjunga 100 meter bort. Och det var inte bara en strof som vi dittills hade hört. Den sjöng nästan en halvtimme i duett med lundsångaren. Mycket njutbart. Jag körde till stugan och hämtade frun och åkte tillbaks till platsen. Men då var båda borta. Så är det med fåglar.

Den 25 april 2021 upptäckte malmöskådaren Roy en svartbrynad albatross från Malmös bästa havsskådningsplats, Plattan. Den drog sig åt sydväst mot den danska ön Saltholm. Det gick ut larm på både BirdAlarm Sverige och MöX-Band, det lokala larmet för Malmö. Många skådare åkte ut till Lernacken där bron till Danmark utgår ifrån. Jag själv strosade lugnt runt i Klagshamn för att leta nyanlända flyttfåglar när brorsan ringde. Han stod vid Lernacken och hade precis kryssat den på aphåll, 5-6 km. Men han var sprudlande glad, han missade den svartbrynade som dök upp i Skälderviken 2001. Men som jag hade.
Jag tänkte, jag står kvar på piren i Klagshamn och ser albatrossen när den flyger söder om bron. Att passera bron innebär för en del fåglar mycket vånda och en del vägrar bestämt. Men albatrossen var så långt ute att jag tyckte den kunde passera på ön Pepparholmen där bron övergår i en tunnel. Det borde ju inte skrämma den. Men en kvart gick och en halvtimme. Och ingen jättefågel syntes. Det var dags att köra till Lernacken. Hämtade upp frun på vägen och kom till Lernacken där det var minst 50 skådare med tuber. Och allmän uppsluppenhet, den hade setts gå upp och ner i karakteristiska bågar för 5 min sedan. Aktivt spanande. Och där ! Där flög en jättelik fågel upp och ner nära Saltholm, ca 7 km bort. Men den sågs tydligt i tuben. Jag tog upp min kamera och drog iväg 15-20 bilder i rätt riktning. Inte en chans att jag skulle se fågeln i sökaren men jag hade kanske tur.
Dagen efter siktades albatrossen igen ute vid Saltholm. Men den hade det inte särskilt kul. Den jagades av upp till 9 havsörnar som inte ville ha konkurrens om vem som var största fåglar på Saltholm. Den gick ner, kanske dödligt skadad eller bara med blessyrer. Ingen vet. Den sågs aldrig mer.
Malmöskådarna i MöX kunde räkna det som Malmö-kryss, även de som sett den vid Saltholm. Vi hade ju stått i Malmö och då räknas det oavsett om fågeln är på månen. Men på Club300-s krysslistor gick det inte ens att räkna som Sverige-kryss. Då skall fågeln befinns sig i landet. Och Saltholm är en dansk ö. Då var det bara den lilla skara som sett fågeln mycket närmre den svenska kusten innan den flög ut till mitten av Öresund som fick räkna den. Ack ja, snåriga (och lite småfåniga) regler.
Fotot då ? När jag gick igenom mina bilder på kvällen hade verkligen albatrossen fastnat på en bild. Jag la in den på Artportalen. Och 1558 personer betittade denna "fantastiska" bild. När jag förstorade den såg jag att albatrossen utgjorde 91 pixlar. Av totalt 45 miljoner pixlar i min kamera. Alltså en halvmiljontedel av hela bilden. Jag tar oftast bättre bilder. Men 2001 hade jag ingen kamera. Så detta är min absolut bästa albatrossbild, tagen i Sverige. På Nya Zeeland plåtade jag svartbrynad med mobilen på 3 meters håll när den låg vid båtkanten och käkade fiskrens. Men det var där, inte här.