Det är julefrid bland fågelskådare. December är nog den månad som man skådar minst. Det skall ju handlas klappar och kläs gran och bakas osv. I januari blir det lite mer aktivitet, då kan man ju börja på den nya årslistan. I november kan man fortfarande leta efter sena sträckare och vilseflugna rariteter. Men oftast inte i december. Visst är kejsarörnen kvar i Skåne sedan 2 ½ månad. Men den har ju nästan alla sett. Och en större skrikörn ses regelbundet i Helsingborgstrakten. Och de verkliga rariteterna större turturduva och Sveriges 3:e fynd av rostsparv är ju långt norrut. Dvs mer än 10 mil. Men på annandag jul sken solen och vinden var svag och det fick ut ganska många skådare. På en promenad på en dryg kilometer träffade jag inte mindre än 12 andra skådare. Och alla var mest ute för att det äntligen var fint väder. Nån skulle veckokryssa sidensvans, någon letade efter rödvingetrast och bergfink och en annan skulle försöka få lite bilder på de stationära brandkronade kungsfåglarna som hållit till i samma gran i flera veckor. Inga stora raritetskrav här inte. Jag själv skulle ta några trevliga foton som jag kunde skicka på hangout till släkten. Och det blev verkligen inte några sällsyntheter som fastnade på SD-kortet. Bäst blev blåmesen som såg ut att göra morgongymnastik. Armar uppåt sträck! Och efter några timmar ute i solskenet bar det hemåt. Måste plugga. Skall försöka lära mig 650 nya fåglar som jag har en chans att se i Thailand om en dryg månad. Och det är inte lätt att memorera alla trogoner, gröna barbets, bulbyler och pittor som jag hoppas på. Plugga, plugga, plugga. Slut på julefriden.

På min fågelresa till Ghana i november var det några fåglar som stod väldigt högt på önskelistan. En av dem var Krokodilväktare. Egyptian Plover på engelska. Det svenska namnet kommer av skrönan(?) att den plockar matrester från nilkrokodilens tänder utan att bli uppäten, krokodilen vill väl ha rena tänder. Om det är en skröna eller inte är inte helt klarlagt, det finns flera bilder på nätet där fågeln står i gapet på en krokodil, vissa medger att bilden är fejk, sammansatt av två bilder, andra inte. Det engelska namnet är heller inte så bra, den lär vara utdöd i Egypten numera.
Hur som helst, vi hade kört 77 mil från Accra ända upp till gränsfloden mot Burkina Faso, White Volta. Vi mötte en kanadensare (på fågelresa ensam i Ghana 7 veckor) som hade haft 6 fåglar på ett lite svårtillgängligt ställe vid floden. Vi körde vidare mot vår guides favoritställe där den brukade vara. Gick ner mot flodstranden, såg inget, i alla fall inte krokodilväktare. Följde floden en halv kilometer, spanade med tuben. Och där ! 300 meter framför oss stod en ensam vadare i ljusorange och blågrått. Alla jublade. Men vi ville komma lite närmare. Och krokodilväktaren är ganska orädd. Kan man stå i ett krokodilgap så… Vi lyckades komma ner till stranden där den gick, inte mer än 30-40 meter från oss. Och så kom en till flygande och landade. Vi satte oss ner i sanden och bara njöt. Nåja, vi hann med att ta några hundra bilder också.
Men om det var kamerornas ljud eller att 10 människor satt och tittade på dem vet jag inte, efter 10 minuter lyfte de båda och flög över floden. Och landade i Burkina Faso ! Min fågellista för Ghana består av 384 arter, min lista för Burkina Faso består av endast en fågel. Men vilken fågel !

Jag har precis kommit hem från Ghana. Jag var på en 16 dagars fågelresa med Rockjumper. Vi var bara 6 deltagare, resterande var från USA. På resans 7:e dag skulle det ske. Vi skulle se the White-necked Rockfowl, en av de 5 mest önskade fågelarterna i Afrika enligt en undersökning. På svenska heter den Gulskallig kråktrast, ett ganska taskigt namn på en fantastisk fågel tycker jag. Tack och lov använder vi bara engelska namn på vår resa. Vi körde långt ut i obygden och kom till slut fram till en liten by mitt i regnskogen. En stor skylt visade alla företag som sponsrar byn och dess skola för att byns befolkning skall se till att the Rockfowl skyddas men också visas för fågelskådare på ett ansvarsfullt sätt. Jag sträckte lite på mig när jag såg att en av sponsororna var Avifauna från Sverige.
Förutom våra tre egna guider (Nigel från England, William och Ebeneezer från Ghana) fick vi nu också en ny guide från byn, Zack. Han ledde oss på den mycket smala och ganska branta stigen upp till klippan där fåglarna häckade. Efter nära en timmes vandring kom vi fram till platsen, två mycket rangliga bänkar av pinnar var uppbyggda 30 meter från klippan. Det tog bara två minuter, sen rasade den ena med mig och två amerikaner och vi föll ganska handlöst i backen. Men vi överlevde och än viktigare, våra kameror också. Vi satte oss på några stenar och väntade. Ganska snart kom det. Ja, inte fågeln utan regnet, det ganska vanliga eftermiddags-skyfallet. Och det vräkte ner. Hinkvis. Alla försök att hålla kameran torr var förgäves. Zach ledde oss snart till ett klipputsprång där vi sittande kunde komma undan det värsta. Tills marken under oss hade fyllts till en mindre sjö. Och just då kom blixten och knallen samtidigt, vi hade åskan rakt över oss och jag funderade på hur stora klippor som kan lösgöras av blixten samtidigt som jag letade efter sprickor i vårt tillfälliga stentak. Men lika plötsligt slutade regnet, åskan försvann och solen kom fram. Och inte bara solen. Två Rockfowls uppenbarade sig 25 meter från oss. De visade upp sig under två minuter och kamerorna smattrade fast jag tyckte det lät som ett gurgel ibland. Sen var det dax att gå ner igen. Och då återkom regnet. Den leriga stigen hade av skyfallet förvandlats till en rutschbana och på nerfärden ramlade alla (även Zack) ett antal gånger, dock utan allvarliga men. Efter en och en halv timme var vi alla nere vid byn och vår buss. Fullkomligt genomblöta, leriga överallt men ändå lyckliga. Vi hade sett den, the Rockfowl. Och det är det inte många som har..