Varför man började ägna sin fritid åt fågelskådning kan man ju undra. Man kunde ju lika gärna börjat lira fotboll, spela bridge, titta på stjärnor eller samla på frimärken.
I mitt fall startade det med mina föräldrar som ofta åkte ut i skogen på söndagarna med mig och min bror. Inte för att titta på fåglar men för att vara i naturen. Och klättra i träd, plocka bär eller blommor, kika på myrstackar och en massa annat. Och att tycka om att vara i skogen eller på en strandäng eller vid en sjö.
Men inte förrän jag fick en väldigt bra biologilärare i gymnasiet hände det. Han åkte ut med hela klassen i en buss till bokskogen där jag fick höra och se en näktergal för första gången. En annan gång åkte vi till Sjölunda norr om Malmö där det häckade skärfläckor. Deras parningsdans var något av de vackraste jag sett i mitt 18 åriga liv. Då var det klippt.
Som tur var hade jag innan dess blivit intresserad av att titta på stjärnor och månen. Och därför införskaffat en 16X50 fältkikare, en rysligt tung pjäs och inte av högsta optiska kvalitet. Men den fick duga till fåglar också. Och när jag började titta på grönfinkar och talgoxar och gråsparvar i vår lilla trädgård blev min lillebror också intresserad. Och önskade sig en fågelbok i födelsedagspresent. Och mina föräldrar köpte den klassiska ”Fåglar – en fälthandbok” av Björn Ursing.
Det var inte lätt i början. En större hackspett vid Vomb hade ju vitt på ryggen, den bestämdes snabbt till vitryggig hackspett. Och 25 fiskmåsar på kvällssträck från en mask-rik åker såg ut som 25 pilgrimsfalkar, tyckte vi. Men man blev bättre och bättre att skilja de vanliga arterna åt. Vi gick med i Skånes ornitologiska förening och åkte på exkursion till Nabben vid Falsterbo med Gustaf Rudebeck som guide. Den dagen var omtumlande. Min bror och jag fick samsas om 16x50 kikaren, den åkte snabbt mellan oss när Gustaf hittade många fåglar som vi aldrig vare sig sett eller hört talas om. Myrsnäppa, stenfalk, bergfink, blå kärrhök. Vi såg över 90 arter den dagen. Och säkert 60 av dessa var nya för oss. Lite senare inhandlade vi en kikare till och en tubkikare, en klassisk bly-Kowa med ett lite skakigt Velbon- stativ. Och köpte också ”Europas fåglar” av Peterson-Mountfort-Hollom, det kunde ju komma en sällsynt gäst. Efter det kunde vi räkna oss som riktiga fågelskådare.
Men det började med naturälskande föräldrar och en superbra biologilärare.

Vinterbada i Malmö är det många som gör. Vi har en strand nästan mitt i stan med många bryggor och även bastu . Och isen i Öresund lägger sig nästan aldrig numera. Många fåglar badar ju dagligen, också mitt i vintern, och tillbringar nästan all sin tid i vatten, t.ex. änder och svanar. Men så har vi två små fåglar som kommer till Malmö bara på vintern, (nåja, en av dem kanske häckar med ett par).
De vinterbadar inte för att det är kul eller stärkande. De dyker ner i iskallt vatten för att … hitta mat. Som många förstår, det rör sig om Kungsfiskare och Strömstare.
Kungsfiskare finns det flera av under vintern i Malmö. En ses i en liten dagvattenbäck nära mitt hem i Bunkeflostrand. Precis nära gångstigen som används av hundpromenerare, joggare, barnvagnsförare och söndagsflanerare. Den blå och orange fågeln, Sveriges snyggaste fågel tycker jag, har blivit en kändis. När jag står och tittar på Kungsfiskaren frågar många som går förbi  ”Är den där ?”. De stannar och tittar, lånar min kikare, tittar på displayen på min filmkamera, och förbluffas av att en så vacker fågel finns i Sverige. ”Den ser exotisk ut” säger flera. Jag tror att intresset för fåglar och natur i min omgivning har ökat kraftigt bara beroende på denna enda fågel. Den kommer i slutet av november och stannar i bäcken 3 månader. Det finns gott om småfisk där. Och enda konkurrenten är en häger som ibland fiskar i samma bäck.
I Risebergabäcken som rinner igenom Malmös gamla flygplats, Bulltofta, rinner vattnet lite snabbare. Det finns stenar i vattnet som är perfekta sittplatser för strömstaren. Första gången jag såg den var det bara att följa bäcken ett 100-tal meter. Och vips, där satt den och neg på en sten i vattnet. Det går en gångstig nära bäcken och strömstaren har liksom kungsfiskaren vant sig vid människor och man kan gå ganska nära för att titta och fotografera utan att skrämma den. Och den är också känd av lokalbefolkningen. Ett flanerande par kom fram till mig och frågade ”Skall du fotografera strömstaren? Den är så fin”.  Strömstaren är dock bara vintergäst i vår kommun, var den har sitt sommarrevir vet bara den.
Det känns lite lyxigt att ha två så fina vinterbadare inne i Sveriges tredje stad.

Javisst låter det trevligt. Hela familjen åker ut en tidig söndagsmorgon till någon spännande fågellokal. Alla är försedda med kikare (det finns billiga barnkikare som funkar ganska bra för de minsta) och hela familjen letar uppmärksamt efter vackra eller ovanliga fåglar.  Men….. nu var det ju inte detta jag menade med rubriken.
Alla världens knappt 12000 fågelarter är uppdelade i ungefär 250 fågelfamiljer. Antalet arter och familjer varierar lite beroende på vilken taxonomisk auktoritet man följer; jag har valt IOC medan andra skådare kanske har valt Clements eller BI/HBW. Uppdelningen i fågelfamiljer baserades från början mest på utseende, beteende, födoval m.m. men numera är genetiska studier den viktigaste grunden för familjeindelning. Fortfarande förändras tillhörigheten, en fågelart kan förflyttas från en familj till en annan. Ibland skapas nya familjer när DNA-studier visat att arten inte alls var närbesläktad med övriga inom familjen.
Familjeskådning handlar oftast om att se en fågel inom var och en av de 250 familjerna. Men det kan också handla om att se alla arterna inom en familj. För vissa familjer kan det vara mycket svårt, några familjer är mycket stora. De tre största är Tyranner (438 arter), Tangaror (384) och Kolibrier (357). Men andra fåglar är mycket unika och man har inte kunnat se ett nära släktskap med andra fåglar, då har det fått en egen familj. Inte mindre är 37 familjer omfattar en enda art.
I Sverige har vi en enda häckade fågel som är den enda i sin familj. Skäggmesen. Trots namnet är den inte besläktad med mesarna utan placerades tillsammans med papegojnäbbarna. Men senare visade sig det släktskapet var mycket avlägset och skäggmesen är nog närmast besläktad med lärkor. Men inte tillräckligt, därav en egen familj.
Att få en komplett lista genom att se minst en art inom varje familj är svårt. Det finns faktisk en amerikan som har lyckats. Och en svensk skådare saknar en enda. Men det kostar. Man måste resa väldigt mycket. För att se en art i familjen Kuba-sångare måste man förstås till Kuba. Och om man vill se en av de 11 arterna Madagaskar-sångare får man resa till …… Madagaskar. Och familjen Lyrfåglar finns bara i Australien. Då kan man passa på att åka till Nya Zeeland, där finns 5 fågelfamiljer som bara finns där.
Nää, det blir billigare att skåda hemmavid med…. familjen.
 

På min Peru-resa i oktober 2019 hade jag några speciella fåglar på min önskelista. Ibland dessa var att få se en myrpitta och få bra bilder av den. Myrpittor är en egen fågelfamilj som innehåller ca 60 olika arter, alla lever i Syd- och Centralamerika. De flesta är i storleken mellan blåmes och stare, runda och mycket kortstjärtade, de lever på marken i täta snår i regnskogen, hörs ofta men är rysligt svåra att få se. En morgon skulle vi få chansen, vi körde på knaggliga vägar till ett litet hus i obygden och skulle möta husägaren som skulle ta oss till myrpittan. Men där var ingen. Vi gick runt och plåtade lite kolibris medan vi väntade. Plötsligt dök han upp och sa att hannen redan varit på platsen och honan skulle komma snart. Han la dagligen ut lite mask till ett par som höll till i omgivningen. Men nu fick vi skynda oss. Han ledde hela gruppen i ett mördande tempo på en liten, stenig stig som nästan gick rakt upp för berget. När vi hade gått en halvtimme var alla i vår skådargrupp helt färdiga, vi var ändå på nästan 3000 m höjd och syre var en knapp resurs, och vi ville bara lägga oss ner. Men han sa på knappt förståelig engelska att vi nästan var framme. Efter ytterligare en kvarts mycket rask bestigning av den skogklädda bergssidan stannade guiden. Jag sjönk ner i mossan, helt slut. Jag tänkte att nu får fågeln gärna dröja ett tag så att pulsen hinner gå ner under 150 innan jag skall försöka ta bilder. Då viskade vår engelske guide till mig, ”pst, Bengt. It´s here”. Och den var där. En liten rund fjäderboll stod 7-8 meter framför oss och åt en mask. Ockrapannad myrpitta är namnet på svenska. Den satt kvar och fick några maskar till. Och kameror smattrade. Sista masken slängde guiden 2-3 meter framför oss. Pittan tittade och väntade ett tag. Och sen blixtsnabbt, flög den fram mot oss, tog masken och flög tillbaka in i den täta skogen. Guiden sa att vi hade chans på en annan art, Rost-bröstad mypitta. Bara en liten bit härifrån. De flestas puls hade gått ner tillräckligt för att vi skulle säga; Ok, en liten bit. Efter 20 min på samma vertikala stig sa vi att nu ger vi upp. ”Just 50 meters more” sa guiden. Det var nog peruanska meter för efter ytterligare 200 meter stannade han och visslade. Och det dröjde inte länge förrän en annan rund fjäderboll kom fram och visade sig fint. Under resten av resan hörde vi ytterligare 6 arter myrpitta. Men såg ingen. Vi visste alla vad som krävdes för att se dem. En bra guide, hygglig kondition och mask.