Myrpitta och helt slut !

Ochre-fronted Antpitta Ochre-fronted Antpitta

På min Peru-resa i oktober 2019 hade jag några speciella fåglar på min önskelista. Ibland dessa var att få se en myrpitta och få bra bilder av den. Myrpittor är en egen fågelfamilj som innehåller ca 60 olika arter, alla lever i Syd- och Centralamerika. De flesta är i storleken mellan blåmes och stare, runda och mycket kortstjärtade, de lever på marken i täta snår i regnskogen, hörs ofta men är rysligt svåra att få se. En morgon skulle vi få chansen, vi körde på knaggliga vägar till ett litet hus i obygden och skulle möta husägaren som skulle ta oss till myrpittan. Men där var ingen. Vi gick runt och plåtade lite kolibris medan vi väntade. Plötsligt dök han upp och sa att hannen redan varit på platsen och honan skulle komma snart. Han la dagligen ut lite mask till ett par som höll till i omgivningen. Men nu fick vi skynda oss. Han ledde hela gruppen i ett mördande tempo på en liten, stenig stig som nästan gick rakt upp för berget. När vi hade gått en halvtimme var alla i vår skådargrupp helt färdiga, vi var ändå på nästan 3000 m höjd och syre var en knapp resurs, och vi ville bara lägga oss ner. Men han sa på knappt förståelig engelska att vi nästan var framme. Efter ytterligare en kvarts mycket rask bestigning av den skogklädda bergssidan stannade guiden. Jag sjönk ner i mossan, helt slut. Jag tänkte att nu får fågeln gärna dröja ett tag så att pulsen hinner gå ner under 150 innan jag skall försöka ta bilder. Då viskade vår engelske guide till mig, ”pst, Bengt. It´s here”. Och den var där. En liten rund fjäderboll stod 7-8 meter framför oss och åt en mask. Ockrapannad myrpitta är namnet på svenska. Den satt kvar och fick några maskar till. Och kameror smattrade. Sista masken slängde guiden 2-3 meter framför oss. Pittan tittade och väntade ett tag. Och sen blixtsnabbt, flög den fram mot oss, tog masken och flög tillbaka in i den täta skogen. Guiden sa att vi hade chans på en annan art, Rost-bröstad mypitta. Bara en liten bit härifrån. De flestas puls hade gått ner tillräckligt för att vi skulle säga; Ok, en liten bit. Efter 20 min på samma vertikala stig sa vi att nu ger vi upp. ”Just 50 meters more” sa guiden. Det var nog peruanska meter för efter ytterligare 200 meter stannade han och visslade. Och det dröjde inte länge förrän en annan rund fjäderboll kom fram och visade sig fint. Under resten av resan hörde vi ytterligare 6 arter myrpitta. Men såg ingen. Vi visste alla vad som krävdes för att se dem. En bra guide, hygglig kondition och mask.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • STF Brantevik Råkulle Vandrarhem » Att gå på trutkurs:  ”Hej Bengt, Så kul att läsa om din upplevelse med trutarna. Vi har bara anat vad..”

  • Mats » Vinterbadarna i Malmö:  ”Spännande Bengt! De skall jag ut och försöka få en titt på!”

  • Mats Hägg » Drömmar om guld:  ”Fantastiska bilder! Vilka vackra fåglar! Tur att skånska funkar i hela världen :”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln