2020

Sammetshätta, dock en jag såg i Marocko Sammetshätta, dock en jag såg i Marocko

Att få se en förflugen fågelart som för första gången besöker Sverige är alltid speciellt. Den har kanske varit väntad om den setts tidigare i Norge eller Danmark. Eller så är det en total överraskning. Jag har i tidigare inlägg berättat när jag och min bror såg Sveriges första svartvingade glada. Här är några andra första fynd som jag har haft turen att se.
1980 var jag och min fru som vanligt på Öland vecka 22. Och då behagade det första fyndet av sammetshätta att uppenbara sig i fågelstationens trädgård. Den blev förstås fångad i näten och ringmärkt men blev inte rädd för det, den stannade i två veckor och sågs bäst i en liten buske precis framför fågelstationen. Sammetssvart på huvudet och knallröd ögonring. En riktig läckerbit.
Det kan man kanske inte kalla mitt nästa förstafynd. En tundrasnäppa, förflugen från Nordamerika. En liten obetydlig vadare utan några utmärkande drag. Men den var lätt att hitta och stannade i fyra dagar vid en strand i Skälderviken.
I oktober 1996 upptäcktes den första klippsvalan i landet, vid Kullen. Brorsan och jag körde dit. Vi var lite tveksamma, är den verkligen kvar och hittar vi en liten svala längs Kullens stora klippbranter? Men vi lyckades se den nästan meddetsamma. Och 5 år senare fick vi se Sveriges andra fynd i Skanör!
I juli 2001 upptäcktes en vadarsvala på Skanörs Ljung som jag åkte och tittade på efter några dagar. Den bestämdes först till rödvingad, en fågel som setts 16 gånger i Sverige. Men fler och fler blev tveksamma, den saknade vit bakkant på vingen. Några fjädrar hittades och DNA-analysen bekräftade, fågeln var Sveriges första fynd av orientalisk vadarsvala. Den häckar i sydostasien och övervintrar bl.a. i Australien. Snacka om felnavigering. Men den gillade södra Skåne så till den grad att den stannade i tre månader.
Men två månader innan dess såg jag mitt häftigaste förstafynd, Sveriges första albatross. Den 19 maj sågs en svartbrynad albatross i södra Laholmsbukten. Jag åkte först till Hovs hallar där många stod och spanade utan att hitta den. Hade den verkligen försvunnit på bara några timmar? Snabb förflyttning till Kattvik och där….. ! På några kilometers håll sågs den jättelika svart och vita fågeln bra i tubkikaren. Den hade flugit långt, häckning sker på öar strax norr om Antarktis.
Första fynd är speciella. Nästa förstafynd skulle jag vilja hitta först av alla. Drömma går ju alltid.

Läs hela inlägget »
Svartvingad glada - dock inte på Bälgö utan i Thailand Svartvingad glada - dock inte på Bälgö utan i Thailand

Svartvingad glada är en läcker liten rovfågel i vitt, blågrått och svart som finns i stora delar av Afrika och Asien och som under 1900-talet har kommit till Spanien och Portugal. Men första fyndet i Sverige dröjde länge. I slutet av april 2004 kom ett larm på det då befintliga larmsystemet, Club300:s telefonsvarare. Svartvingad glada på Bälgö ! Jag pratade med brorsan ”var katten ligger Bälgö?”. Det visade sig vara en liten ö nära kusten strax norr om Varberg i Halland. Så det krävdes båt för att ta sig dit. Visst, jag hade en lite jolle med utombordare vid stranden nedanför huset men det skulle nog ta 15 - 20 timmar att ta sig till Bälgö med den. Så vi körde bil upp till kusten norr om Varberg. Och vi hade fått informationen att en lantbrukare skulle köra ut fågelskådare med en liten boskapsbåt som normalt användes för att ta ut kor på sommarbete på Bälgö. Vi kom ner till stranden och för en 50-lapp per person blev vi utskeppade till Bälgö, en dryg kilometer utanför kusten. Där var massor av skådare som redan blivit utforslade till ön. Det krävdes inte så mycket letande, gladan satt i ett träd några hundra meter bort och undrade varför 200 tuber och kikare var riktade mot den. Men den kände sig nog lite viktig, först i Sverige!
När vi hade sett oss mätta på gladan kikade vi runt resten av ön ifall något annat sällsynt också hade anlänt till Bälgö. Och vi hade flyt. En toppskarv, en i Sverige ovanlig släkting till storskarven och som mycket sällan dyker upp i Skåne, satt på en sten nere vid strandkanten tillsammans med några större släktingar. Den hade vi sett i Norge tidigare men den var också sverigekryss för oss båda. Yeess !
Efter några timmar på ön var lantbrukaren vänlig nog att ta oss tillbaka till fastlandet. Vi hade undrat om han skulle ta en 1000-lapp för returresan, vi hade ju inget val, men det var samma pris som för utfärden. Så för 100 kr per person och lite bensin till bilen fick vi två sverigekryss den dagen. Och det var det värt för en så läcker fågel som den svartvingade gladan. Sedan dess har jag sett fågeln i bl.a. Spanien, Marocko, Ghana, Sydafrika, Indien och Thailand. Men det är ju inte Sverige.
Efter 2004 har det dykt upp ytterligare 6 glador i Sverige. Men vi såg den första, det är alltid lite speciellt.

Läs hela inlägget »
Jag är ibland lokförare Jag är ibland lokförare

Jag fortsätter listan med kryptiska förkortningar och speciella fågelskådarord

Vingband – många fåglar har ljusa band på vingen. Men om jag säger att jag skall ut och leta vingband, åtminstone på hösten, betyder det att jag vill hitta en av en handfull sångare från Ryssland som utmärks av ljusa vingband, t.ex. taigasångare eller kungsfågelsångare. Om man hittar den senare larmar man den som ”kfs” i mobilen. Vem orkar skriva ut ett så långt fågelnamn?
Lavinsträck – När rysligt många fåglar, kanske flera hundra tusen på kort tid, av oftast en enda art, sträcker ut mot sina övervintringsområden.
Apan – populär benämning av Artportalen.se , den websida där de flesta rapporterar sina fynd. Har alltså inget men aphåll att göra.
Tjockfotar – skulle man råka se ett par av tjockfoten, den sällsynta gästen från söder, säger man absolut inte ”jag hade två tjockfötter”
Meståg – en flock av olika mesar uppblandat med kanske kungsfågel och någon annan art som drar runt i skogen för att hitta föda. Vem av dem som är lokföraren är svårt att veta.
Hand – fåglar har ju inte händer men den del av vingen som är utanför vingknogen kallas faktiskt hand, den inre delen kallas arm. Så handen sitter längst ut på armen precis som på dig och mig.
Alula – kallas ibland lillvinge, en grupp av små fjädrar som sitter ovanpå vingknogen och som fågeln mest använder när den skall bromsa eller starta.
Cactus – supernördig beteckning på en hybrid av kaspisk trut och gråtrut. Skapat av de tre första bokstäverna i cachinnans och de tre sista i argentatus, de båda fåglarnas vetenskapliga artnamn.
Rk – Förkortning av raritetskommittén, 7 superduktiga fågelkunniga som bedömer observationer av mycket sällsynta fåglar i Sverige. Ibland blir fynden godkända, ibland inte. Det senare behöver inte betyda att fågeln bestämdes fel, men dokumentationen var inte tillräcklig för att utesluta alla andra liknande arter.
Klamra – om en fågel observeras men där fågeln sannolikt inte tagit sig till Sverige på egen hand så klamras obsen (sätts inom klamrar och får inte räknas i Sverigelistan). Det gäller t.ex. förrymda burfåglar/tamfåglar/parkfåglar eller fåglar som har kommit till landet med en båt från Amerika.
ttk – förkortning av det långa namnet trädgårdsträdkrypare, en mellaneuropeisk art som uppträder allt oftare i Sverige. Förväxla inte med tk som betyder svenska taxonomikommittén, de experter som bestämmer vilka fåglar som skall räknas som arter resp underarter.

Läs hela inlägget »
Videsparv  ------------------------------  och sib pip Videsparv ------------------------------ och sib pip

För några dagar sedan kom ett larm på Band/MöX, det lokala larmet för ovanliga fåglar i Malmö. ”Videsparv vid Bågskyttebanan”. Videsparv är en ovanlig fågel som häckar i Norrland, jag har bara sett den en gång, 1983 i Jämtland. Den flyttar till östra Kina och Japan men flyger ibland i fel riktning och passerar Skåne.
Senast i Malmö var för 10 år sedan men den missade jag. Så nu var det läge. Det var bara att precis när jag fick larmet kom jag till S:t Pauli kyrkogård där en taigasångare siktats. En vanligare raritet som jag sett ett antal gånger. Men när jag nu ändå var här gav jag taigasångaren en halv timme, ett klart felbeslut. Jag hittade den inte och körde direkt till Bågskyttebanan. Där stod ett gäng Malmö-skådare som meddelade att fågeln setts jättebra men för en minut sedan skrämts upp i ett träd av några hundpromenerare. Och den syntes inte. Jag tänkte på devisen för Club300, ”dra direkt” när en sällsynt fågel larmas!
Men jag hade flyt trots att jag inte följde regeln. Jag stod länge och väntade på att den skulle komma ner till gräset där den födosökt. Inget hände. Vi beslöt att leta en bit bort och spelade upp locklätet ifall den skulle ha lust att konversera. Och vi fick svar omgående, den hördes från ett tätt buskage. Och plötsligt, utan förvarning, flög den fram ur busken och satt helt öppet på en gren i 5 sekunder. Och sen bort igen. Man jag hann se den och få 2-3 bilder på den. Malmö-kryss, yes !
Dagen efter upprepades scenariot, nästan. Jag tänkte åka ner till Falsterbokanalen för att se om de kvarvarande 6-7000 ormvråkarna hade lust att flytta idag, vädret var inte dåligt för sträck, halvklart och 5-6 m/s från sydost. Men på vägen fick jag ett larm på Bird Alarm, det nationella larmsystemet, ”sibirisk piplärka strax öster om Trelleborg”. Den fågeln är en ännu större raritet, häckar inte i Sverige men kommer ibland på hösten hit från Ryssland om det blåser rätt vindar. Den har bara setts i Skåne 3 gånger och framförallt, jag har inte haft den. Så nu gällde ”dra direkt”. Jag valde bort vägen mot Falsterbo och körde mot Trelleborg. När jag kom ner till platsen var där ett 20-tal skådare som meddelade att den precis gömt sig i högt gräs och inte var synlig. Väntan, väntan och till sist ett försök från några att runda gräset och stöta fram den. Och det lyckades, den flög upp i ett tätt träd. Jag hade sett den i 1-2 sekunder men det kändes inte bra, man måste se den ordentligt i ansiktet för att skilja den från den ganska lika trädpiplärkan, en vanlig svensk fågel.
Vi letade och letade. Efter en halv timme hittades den inne i trädet, den satt synligt i en liten lucka i lövverket. Upp med kameran. Klick, klick, klick. 80 bilder hann jag med, sen flög den längre bort. Jag jublade, bilderna blev så bra att jag kunde konstatera att det var en riktig sib pip (skådarförkortning för sibirisk piplärka). Äntligen ett Sverige-kryss, det sker inte varje år. På väg hem lovade jag mig själv, alltid ”dra direkt”.

Läs hela inlägget »
Ung kaspisk trut Ung kaspisk trut

Jag får erkänna, jag har aldrig tyckt om trutar. Så fort man kommer till en fågellokal vid havet står där en massa måsar och trutar och tar upp en massa plats för fåglar jag hellre vill se. Vadare, änder, gäss och hägrar t.ex. Och trutarna är ju så vanliga, ofta ser jag alla de tre svenska arterna när jag går bort till fågeltornet nära hemmet. Åtminstone på sommaren, en av arterna, silltruten, flyttar ner till mellersta Afrika på vintern. Klokt. Medan gråtruten och havstruten ofta stannar kvar och fryser.
Men för knappt 20 år sedan bestämde de svenska taxonomerna att gråtruten skulle delas upp i tre arter. De två nya var dem man tidigare kallade gulfotad gråtrut för båda har i vuxen häckdräkt klargula ben. Det rör sig om kaspisk trut och medelhavstrut. De häckar inte här men förflyger sig ofta till framförallt södra Östersjön. Och för att förvilla har vissa gråtrutar också gula ben. För att inte tala om unga trutar där de tre arterna är förvillande lika.
Så när jag såg att två av landets främsta trutexperter, Hans och David, skulle hålla en tredagars trutkurs i Simrishamn tänkte jag ”Varför inte”. Mitt ogillande av trutar berodde mer på att jag inte kunde skilja de nya arterna åt och i ungfågeldräkt kan alla trutar förväxlas. Sagt och gjort, jag anmälde mig.
Vi bodde på det charmiga vandrarhemmet i Brantevik men körde varje dag in till Revet i Simrishamn, en mycket berömd trutlokal. Innan kursen fick vi ett fantastiskt studiematerial, 4 timmars video på youtube med genomgång av alla 5 trutarternas alla olika dräkter. Trutarna får faktiskt inte sin vuxna dräkt förrän som 5-åriga, varje år dessförinnan ändras dräkten på olika sätt. Så var och en av de 10 deltagarna kunde plugga hemma i lugn och ro.  Så slapp vi sitta nära varandra och titta på en projektorduk på vandrarhemmet, bra Corona-åtgärd.
Dagarna vid Revet blev makalösa, sol och nästan vindstilla. Hans och David hittade inte mindre än 15 kaspiska och 2 medelhavstrutar. Förutom givetvis våra tre inhemska. Vi såg nästan alla årsdräkter och jag tog över 2000 bilder av så många dräkter och arter jag kunde.
När jag kom hem träffade jag en kompis, inte fågelskådare, och berättade att jag minsann varit på trutkurs över helgen. ”Hur många sorter finns det” frågade han. ”Ja, tre i Sverige och två till ibland”. ”Och det behövde ni tre dagar för att lära er ?” Jag berättade inte i detalj om trutarnas ruggning, skapularer, tertialer och tibia för honom, man måste nog vara lite trut-nörd för att förstå charmen med det. Så det är jag nu, trut-nörd alltså.

Läs hela inlägget »
Jag kallas ibland "Affe" Jag kallas ibland "Affe"

Av fågelskådarnas interna vokabulär har jag i tidigare inlägg förklarat kryssa, dippa, lumpa och splitta. Men det finns många fler, här är ett urval.
Handjagare  -  annan beteckning på fältkikare, förmodligen från att hålla i handen (till skillnad från tubkikare) och jaga nya arter
Pille  -  stockholmsslang för pilgrimsfalk, exporterat till övriga Sverige. Enligt min fru vanvördigt för en så karismatisk fågel.
Affe – ett ännu vanvördigare slanguttryck för en så ovanlig fågel som Aftonfalk
Hade – betyder såg (eller hörde). En fågelskådare säger inte till en annan, ”jag såg en svart rödstjärt i morse” utan ”jag hade svart rödstjärt i morse”
bkk – förkortning för brandkronad kungsfågel när man larmar en obs på telefonen. Det tar alldeles för lång tid att skriva ut hela artnamnet, man tappar uppsikten över fågeln.
bk – samma sak som ovan men ännu kortare för dem som knappar mycket långsamt på telefonen.
Brelle – smålustigt kortnamn på bredstjärtad labb, inte så vanvördigt
Brednäsa – tveksam förkortning för brednäbbad simsnäppa. Fåglar har inte näsa.
Mich (uttalas Mick), Cach och Arg – Kortnamn för de splittade arterna Medelhavstrut, Kaspisk trut och Gråtrut. Är helt enkelt (och lite småtråkigt) de första bokstäverna i deras vetenskapliga artnamn.
Stringa – Att påstå man haft en fågel som man inte har haft. Slarvig bestämning, önsketänkande, okunskap eller rent ljug kan vara orsaken. Bör inte vara för uppenbart som ”jag hade svartbrynad albatross i Norra Lunden”
Lövis – helt ok kortform för sveriges vanligaste fågel, lövsångare. Men säg inte ”ärtis” för ärtsångare och ”röris” för rörsångare. Ingen fattar nånting.
Kärra, pluralis kärror – får användas om kärrsnäppa. Men ”drilla” och ”myra” är inte ok för drillsnäppa och myrsnäppa.
Aphåll – är det när man ser en fågel på mycket långt håll, kan vara 200 meter för en tätting och 3 km för en örn. Oftast en ursäkt för att man inte med säkerhet kunde artbestämma den.
E-beck  –  populär förkortning för enkelbeckasin. D-beck har jag aldrig hört, förmodligen för att man då inte vet om det menas dubbelbeckasin eller dvärgbeckasin.

Läs hela inlägget »
Min allra första lammgam Min allra första lammgam

Nemesis var i den grekiska mytologin hämndens gudinna. Och hon straffade varje dödlig som drabbats av hybris, dvs trotsade gudarnas överhet. I fågelvärlden har häxan Magica de Hex, som skall stjäla Joakim von Ankas första krona, en korp som heter Nemesis.
Men man kallar också, både i engelska och ibland i svenskan, en fågel som man länge har försökt se men misslyckats med för Nemesis-fågel. Min egen sådan var länge; Lammgam. Denna magnifika fågel, en gam med lång stjärt och fjädrar på hals och huvud, finns i södra Europa, Afrika i norr och söder och i delar av Asien. Den är inte vanlig, världens population uppskattas till mellan ett par tusen upp till 10 000 fåglar. Dess huvudsakliga föda är benmärg, ofta släpper den ben från kadaver från hög höjd mot ett berg. Benet splittras och benmärgen kan ätas.
En känd och kanske sann historia från Schweiz berättar om en tre-årig flicka som somnade i gräset när hennes föräldrar plockade örter. Det var den 12 juli 1763.  När pappan kom för att titta till flickan var hon borta. En bergsvandrare hittade henne när en lammgam blev skrämd och flög upp från flickan. Det påstods att flickan, som hade tydliga märken efter fågelns klor, hade lyfts upp av gamen som seglat iväg med henne i 1 ½ km. Sedan dess kallades flickan Lämmergeier-Anni.
Mina försök att se lammgamen började i Alperna, fortsatte i Turkiet där det fanns ett känt bo högt upp på berget där vi letade, förgäves. I norra Indien, i Himalaya, på 4500 meter höjd utropade guiden ”Lämmergeier” (den kallas faktiskt så på engelska också) när en jättelik rovfågel seglade en km bort. Men det var en Himalaya-gam. I Marocko letade vi efter gamen i Atlasbergen utan lycka. Till slut, i utkanten av en liten by i Etiopien, såg vi en jättestor fågel sitta på vägen. Orange på hals och bröst och ett långt skägg hängde ner från näbben. Den tittade på oss och flög sedan upp och rakt över oss på 20 meters höjd. Äntligen!!! En vuxen lammgam. Sen såg vi den nästan dagligen kommande vecka. Och på nästa resa till södra Afrika dök flera lammgamar upp i Lesothos berg. Ganska typiskt. När man väl sett den första dräller de in.

Läs hela inlägget »
Långe Jan  och en tornsva..., tornseglare där den skall vara Långe Jan och en tornsva..., tornseglare där den skall vara

Att plocka fåglar på marken som man plockar svamp är inget man förväntar sig. Och speciellt inte om det gäller fåglar som man aldrig ser sittande, vare sig på marken eller i ett träd. Men det hände mig en gång hösten 1972. Jag skulle för första gången åka till Ottenby på Öland, redan då känt som Sveriges kanske bästa fågellokal.
Jag åkte tillsammans med min vän Lars i hans lilla franska bil, vi tog färjan från Kalmar till Färjestaden för detta var en månad innan Ölandsbron invigdes. Vi kom ner till Ottenby och tog in på vandrarhemmet i Ås. Och sen direkt ner till Ölands södra udde, det var framförallt vadaresträcket som lockade. Tättingarna hade nästan alla lämnat Ottenbylund och rovfågelflyttningen hade inte riktigt kommit igång.  Vi hade några första fina dagar med bl.a. skärsnäppa och aftonfalk, sen förändrades vädret.
Vi kom ner till udden ungefär vid 7-tiden på morgonen. Redan vid Kungsgården såg vi hur dimman låg tät söderut, vi fick köra en bra bit på fyrvägen innan vi kunde skymta Långe Jan, fyren på udden. Vi parkerade bilen och gick ner till fyren. Där mötte vi några av stationens ringmärkare, bland dem en dansk kille som några dagar tidigare gjort oss mycket förbryllade när han kom springande och ropade ”Käärrssnäppa på udden!!”, Jo, svarade vi, det är över 100 kärrsnäppor där, faktiskt den vanligaste vadaren här. ”Nej, inte kärrsnäppa, käääääärsnäppa !”. Som halvdansk förstod jag snart. Danskar har svårt med sje-ljudet. Och vi kunde gå ner till udden och kryssa skärsnäppa.
Men nu, i dimman, frågade han om vi ville hjälpa till. ”Med vad då?” frågade vi. ”Med att plocka tornsvalor” fick vi till svar.
Detta var mitt i den intensiva flytt-tiden för tornsvalorna som de hette 1972, först 1980 ändrades namnet till tornseglare. Under natten hade 1000-tals tornsvalor försökt flytta söderut men överraskats av dimman. De hade försökt sätta sig på fyrens skrovliga fasad med sina små fötter. Det var säkert jobbigt att hålla sig kvar där och under natten singlade 100-tals fåglar ner på gräsmattan runt om fyren. Och väl nere på gräsmattan var de fast, de orkade inte lyfta från marken så uttröttade som de var.
Vi fick en påse vardera och plockade för glatta livet. Fåglarna lämnades in för ringmärkning och lite vila, när dimman lättade ett par timmar senare såg vi personalen kasta upp tornsvalor i luften i en strid ström. Och de tog skriande höjd och försvann mot Afrika.

Läs hela inlägget »
Tornfalk, dock inte den dyblöta Tornfalk, dock inte den dyblöta

En söndag i mars på 1970-talet var jag och min fru ute vid Vomb i Skåne och skådade fågel, främst var vi ute efter de stora gåsflockarna på Vombs ängar och några av de ganska många örnar, både kungs- och havs-, som övervintrade i området. Efter ängarna begav vi oss ner till Vombsjöns strand för att leta efter kungsfiskare som hade ett favoritställe där Kävlingeån rinner ut från sjön. Vi såg ingen blå och orange fågel men jag såg något som låg och plaskade i ån precis vid vattenkanten. Jag trodde först det var en and som badade men när jag kikade närmare såg jag att det var en….tornfalk! Som drattat i ån och såg ut att inte orka ta sig upp ur vattnet. Jag gick ner till vattnet, tog upp falken och satte den i gräset bredvid ån. Jag kunde se att det var en ungfågel, knappt ett år gammal, mager som en skrika och i ganska dålig kondition. Den bistra vintern hade inte gjort det lätt att hitta föda för en ung tornfalk. Och just nu var temperaturen strax under nollan och fågeln såg ut att frysa ihjäl. Som fågelskådare är man alltid lite betänksam att ta hand om fåglar som har svårt att klara sig, man skall inte för mycket blanda sig i det naturliga urvalet. Men jag kunde bara inte låta falken sitta där dyblöt och dö av kyla.
Vi lindade in den i en handduk, steg in i bilen och körde hem. På den tiden fanns inte någon plats att lämna vilda men skadade fåglar i Malmö. Vad göra? Jag ringde till en god vän på gatukontoret och förklarade situationen. Gatukontoret hade också hand om Malmö parker och även de fåglar som fanns i parkdammarna och i två stora voljärer i Pildammsparken. Efter en halvtimme kom en parkarbetare och hämtade fågeln. När jag efter 4-5 dagar ringde och frågade vad som hänt min falkskyddsling fick jag till svar ”Kom och titta själv”. Jag åkte ner till gatukontorets lokaler i Slottsparken, en anställd visade in mig i en lagerlokal. Där, i en jättebur som de hade snickrat ihop, satt falken och såg allt annat är eländig ut. Riktigt välmående skulle jag säga. Parkpersonalen hade först matat den med köttfärs några dagar, därefter fångat några gråsparvar med håv och gett den. Den enes bröd, den andres…. Nu skulle falken släppas. Buren öppnades och blixtsnabbt var falken ute och tog höjd. Jag vinkade och hoppades den skulle låta bli att falla i iskallt vatten fler gånger.
Långt efter detta skapades Fågelskydd Spillepeng i norra Malmö dit man kan lämna fåglar, i första hand sådana som skadats genom mänsklig påverkan. Det drivs ideellt med bidrag från avfallsföretaget SYSAV och Skånes Ornitologiska Förening.

Läs hela inlägget »
Rödstrupig sångare - splittad fågelart Rödstrupig sångare - splittad fågelart

Rubrikens ord är välbekanta för fågelskådare men obegripliga för gemene man. Så låt mig förklara. En split innebär att fågeltaxonomer, dvs de som delar in fåglarna i olika arter, bestämt att en fågelart skall delas upp i flera arter. Det kan vara grundat på DNA, utbredning eller andra skillnader. Ett exempel. Sveriges minsta and, krickan, har en släkting i USA, amerikansk kricka. Länge ansågs de båda fåglarna vara samma art, men två olika underarter eller raser. Hannarna är ganska lätta att skilja åt, vår kricka har ett vågrätt vitt streck på sidan medan den amerikanska har ett lodrätt streck. Jag själv såg en amerikansk kricka i Sverige nån gång på 1980-talet. Men det var ju bara en ras, den fick inte räknas in i antal sedda arter i Sverige.
Men 20 år senare satt jag i soffan och läste i en fågeltidskrift att den svenska taxonomikommittén hade beslutat att splitta de båda fåglarna i två olika arter. Yes ! Då fick jag en ny art till listan. Jag hade fått ett soff-kryss, dvs en ny art till listan genom att sitta i soffan och läsa.
Men splittar kan faktiskt ge det omvända, att jag förlorar en art. 2014 bestämde taxonomerna i Sverige att rödstrupig sångare, en fågel från medelhavsländerna, skulle splittas i tre olika arter, rost-, moltoni- och rödstrupig sångare. Av de ca 70 fynden i Sverige (jag hade sett tre av dem) var det bara en handfull som var så väldokumenterade att de kunde bestämmas till någon av de tre arterna. För resten av fynden kunde man bara säga att det var en av de tre arterna. Så jag visste nu inte vilken av de tre fåglarna jag sett och förlorade därmed en på min artlista. Elände! Som tur var fick jag i förfjor tillbaka den, några alerta Malmö-skådare hittade en rödstrupig i Sibbarp som godkändes av experterna.
Att lumpa är motsatsen, taxonomerna bestämmer att två fåglar som dittills räknats som olika arter egentligen är samma art (men kanske två underarter). Det hände 2017 med gråsiskan och snösiskan, två fåglar som liknar varandra väldigt mycket. Och alla fågelskådare som hade båda arterna i sina listor förlorade en art. Tack och lov inte jag. Jag hade letat i många år efter snösiska, sett många som var starkt misstänkta men jag var aldrig helt säker. Och nu när de är lumpade behöver jag inte leta längre, va bra !

Läs hela inlägget »
Blå kejsartrollslända - störst i Sverige Blå kejsartrollslända - störst i Sverige

Är man ute och skådar fågel ser man ju en massa annat i naturen så klart. Fjärilar, blommor, däggdjur och när det är soligt och sommar…. trollsländor. Just trollsländor har många fågelskådare börjat intressera sig för. Under högsommaren när fåglarna slutat sjunga och innan de börjar flytta söderut är det lite stiltje för många fågelskådare. Då är det bra att kunna ta till något annat att leta efter i naturen. Och det är samma utrustning man använder, en fältkikare och en kamera med tele kommer man långt med. Man kan förstås fånga trollsländorna med en håv för riktiga närstudier. De går att hålla i vingarna för att sedan släppa. Men de flesta nöjer sig med att studera och fotografera de flygande rovdjuren på 5-10 meter håll. Jag också.
Trollsländorna är gamla, de första fanns för 300 miljoner år sedan. Då flög det runt bjässar på nästan en meter mellan vingspetsarna. I hela världen finns det över 5000 olika arter, i Sverige är det inte så många, ett 60-tal arter är sedda i landet. Så det blir inte lika många kryss som när man skådar fågel. Men de kan vara rysligt svåra att skilja åt, särskilt när de flyger. De har ju inga läten som kan hjälpa, som fåglar. Som tur är sätter de flesta sig och vilar på en sten eller ett vass-strå efter ett tag. Då får jag passa på att ta några bra bilder, gärna från olika vinklar. Sen får jag ofta, som den nybörjare jag är, identifiera arten när jag kommer hem och får upp bilden på en datorskärm. Och jämför med bilderna ur en bra trollsländebok, t.ex. ”Nordens trollsländor”.
De allra svåraste att skilja åt är de minsta som kallas flicksländor. De är 3-4 cm långa, ofta svarta och blåa. Det är mönstret som det blåa uppvisar som ofta är det som avgör vilken art det är.
Den allra största trollsländan i Sverige, blå kejsartrollslända, är nästan 3 gånger så stor och kan faktiskt lätt identifieras när den flyger fram och tillbaka över en damm. Det är en art som kom till landet i början av detta sekel och har spritt sig i södra Sverige. I Malmö är det en av de vanligaste trollsländorna jag ser.
I slutet av augusti och september har de flesta lagt ägg och flugit färdigt, de flesta lever bara ett par månader som färdig insekt. Men då är ju höststräcket igång, tillbaka till fåglarna !

Läs hela inlägget »
Gräshoppsångaren - en fågel Gräshoppsångaren - en fågel

Corona-panedmin har fått många människor ut i naturen. Hellre gå omkring i skogen än på ett köpcentrum resonerar många. Fågelskådare är ju av naturen ofta ute i just densamma. Men jag tycker ändå att jag träffar fler Malmö-skådare än vanligt ute. Och vi håller avstånd. I fågeltornet står vi i varsin hörna av tornet. Och kommer en till ställer den sig där nere på första våningen. ”Man ser nästan lika bra här”, som om vi inte vill erkänna att det jäkla viruset påverkar hur vi skådar.
Jag själv skulle hela april varit i USA och skådat. Texas och Colorado med god chans till 250 livskryss. Och en vecka senare åka till Skottland med frun, inte så mycket för att skåda fågel utan mer för den skotska naturen och historien. Men det smög sig. Så en vanlig dag blir det istället hemmaskådning. Arbetar på 2020-årslistan. Många malmö-skådare har en intern tävling vem som får ihop flest årsarter. Sedda eller hörda i Malmö.
Många arter får man ju förr eller senare under året. Men vissa är besvärliga och dyker kanske bara upp en eller ett par gånger under året i Malmö. Småsnäppa, pungmes, halsbandsflugsnappare, rosenfink och småfläckig sumphöna t.ex. Då gäller det att vara där.
När jag skådar hemmavid stöter jag ofta på hundpromenerare och naturvandrare som när de ser min kikare och kamera ofta frågar ”Ser du några intressanta fåglar?”.  Har jag då precis hört en gräshoppsångare brukar jag inte säga det, då tittar de nog lite snett på mig och undrar om jag inte kan skilja på insekter och fåglar. Bättre att svara med något de själv kan se och höra. ”Där uppe sitter en lövsångare, Sveriges vanligaste fågel, och sjunger. Och där borta sjunger en gransångare, den ser nästan likadan ut, men säger silt-salt-silt- salt”. Det brukar väcka intresse.
Jag själv var glad för gräshoppsångaren, den kan vara svår, nu skall jag hitta årets första tornseglare. Den kommer jag se varje dag under juni, juli och augusti. Men man vill ändå ha den första så snart som möjligt. Så man inte halkar efter i 2020-listan. Och i morgon skall jag ut igen, ibland på samma lokaler som idag eller om man skulle försöka vid lagunens småbåtshamn i morgon ….? Kanske bättre chans där för Kentsk tärna och kanske en grå flugsnappare. Siktet är inställt på 200 Malmö-arter i år. Men då gäller det att vara ute, ute, ute och skåda, skåda.  Trots Corona.

Läs hela inlägget »
Tornugglan i granen Tornugglan i granen

Den 17 mars vid lunchtid kom ett larm på Band MöX, Malmöskådarnas larmsystem, ”Tornuggla ses på Örtagårdsskolans övervakningskamera”. Jag undrade först om den setts genom kameran. Men den satt faktiskt på själva kameran som var utomhus. Ugglan hade först skrämts lite av barnen på skolgården, sedan mobbats av skator, kråkor och måsar och slutligen tagit sin tillflykt till en tät gran framför radhus längs med Västra Kattarpsvägen i Rosengård i Malmö. När jag kom dit vid 3-tiden på eftermiddagen var där säkert 60-70 skådare för att titta på och fotografera ugglan.
Tornugglan häckar inte längre i Skåne, i Sverige är enda kvarvarande häckområdet på Gotland. Och den ses inte varje år i Skåne. Så det är en superraritet som många skådare inte sett.
I granen där den satt var den svårsedd, antingen såg man bara ansiktet framifrån eller lite mer av fågeln men från sidan. Många hade ställt sig i en liten trädgård där man hade bäst vinkel. Trädgårdsägaren hade säkert sagt OK till det men hon lät lite bekymrad för sin parabol på marken och sina påskliljor när hon kom ut på balkongen några gånger. Alla försökte akta blommorna men ivern att få en bra bild av ugglan tog över och några blommor knäcktes säkert. Någon MöX-are skrev på Band att damen blivit lite arg för detta. Madeleine, en annan MöX-are, skrev att hon skulle åka dit för att köpa lite nya blommor. Hon organiserade också en Swish–insamling till ändamålet, 20 kr per person som sett ugglan.
Det kom in 1120 kr på insamlingen, Madeleine åkte och köpte blommor (lite extra blommor som tack) och pengarna räckte också till två inramade bilder av ugglan som gavs till Örtagårdsskolan (det var faktiskt en lärare på skolan som upptäckte ugglan) och till damen med påskliljorna. Och damens granne som bjudit Madeleine på kaffe fick också en bukett. Madeleine skrev på Band ”Sällan har jag sett sådan tacksamhet” när hon överlämnade blommorna.

Blommorna som Madeleine gav damen med påskliljorna
Blommorna som Madeleine gav damen med påskliljorna

En riktig solskenshistoria tack vare några engagerade fågelskådare som fixade blommor och bilder. Och tack vare Swish och Band.
Sent på kvällen rapporterades att ugglan satt kvar i granen, ätandes på en fångad råtta. Efter det har ingen sett den.

Läs hela inlägget »
Fågelnörd framför Taj Mahal Fågelnörd framför Taj Mahal

När jag berättar för andra om mina fågelresor utomlands får jag ofta en fråga ”Tittar ni bara på fåglar? Ser ni inget av landet?”. Och visst får jag erkänna att 95 % av tiden används för att leta upp och titta på fåglar. Men ofta rör vi oss inte i turiststråken, många måltider intas på små restauranger som mest frekventeras av lokalbefolkningen. Och vi kör genom små byar och ser hur vanligt folk lever och bor. Och fågelreseföretagen räknar med att även om deltagarna är fågelnördar vill vi se kända sevärdheter. Så på min Indienresa besökte vi både Taj Mahal och Röda fortet i Agra. Och i Turkiet var det så välordnat att vår lokale fågelguide även var diplomerad turistguide och en hel dag användes för att bese en av världens häftigaste städer, Istanbul, och besöka Blå moskén, Hagia Sofia och Topkapipalatset. I Ghana fick vi en guidad tur genom det skrämmande Cape Coast Castle, ett ursprungligen svenskbyggt handelsfort som via danskar och holländare övergick i engelsk ägo och som i 200 år användes som utskeppningsplats för slavar till kolonierna i Amerika.
I norra Peru gjorde vi en makalös tur med kabinbana upp på 3000 m höjd för att bese Kuélap, en 1500 år gammal boplats för Chachapoyas. Både större och äldre än det mer kända Machu Picchu i södra Peru. Wat Bat Den, ett av de största tempelområdena i norra Thailand, fick vi tillfälle att besöka, vår thailändske guide ville dock inte ge oss mer än en dryg timme där, vi skulle ju leta fram en sällsynt sparv senare på dagen. Så det gällde att gå snabbt mellan alla sevärda tempel och statyer av Buddha och tresnabliga elefanter.
På min resa till Cape May i New Jersey fick vi av rent misstag en oförglömlig tur genom New York sista dagen på väg till Kennedy Airport. Jag var kartläsare och råkade leda oss fel och plötsligt var vi på 42:nd Street som dessutom var halverad p.g.a påvens besök nästa dag. I snigelfart tog vi oss genom Manhattan och ett par från Åland tyckte det var fantastiskt att kryssa Empire State- och Chrysler building på så nära håll.  Vi hade gott om tid så vi hann med planet till Island för nästa anhalt. Trots bara tre dagar på Island fick vi både se strömänder, islandsknipor, vittrutar och islommar såväl som Geysir, Thingvellir och Gullfoss. Och vi kunde också njuta några timmars bad i den nästan 40 grader varma Blå lagunen.  Så vi är nog bara 95 % fågelnördar.

Läs hela inlägget »
Rödhuvad törnskata, dock en som jag såg på Lesbos Rödhuvad törnskata, dock en som jag såg på Lesbos

Mitt i allt elände med Corona-virus har den senaste månaden bjudit på en hel del rariteter i Malmö. En tornuggla visade upp sig några timmar i ett träd i Rosengård och mängder av skådare fick kryssa den ytterligt sällsynta ugglan. En amerikansk kricka låg några dagar vid stranden nedanför mitt hus, jag kunde stå på min balkong och se den i tub. En dvärgsparv var stationär en vecka i Norra hamnen och två svarthakade buskskvättor visade upp sig på strandängarna. En praktejderhanne sällskapade med en flock sträckande ejder, sågs tyvärr bara av en enda skådare. Det var en ovanligt bra marsmånad ur raritetssynpunkt.
Ibland kan det smälla till på en enda dag. Måndagen den 28 maj 1979 var en sådan dag vid Ölands södra udde. Min fru, jag och min bror började i Norra Lunden. Det dröjde inte länge innan vi hittade den adulta rosenstaren som landat i lunden kvällen innan. När vi njöt av den läckert rosa färgen började en flodsångare sjunga 10 meter bort. Kul raritetskombo! Vi fortsatte ner till Södra Lundtornet. Det stod ett par med en tubkikare på andra våningen. Vi stannade på första och kollade över sjön och ängarna. Killen ovanför sa till mig att han såg en obekant fågel i sin tub, ”är det en konstig talgoxe?” sa han. Jag gick upp och kikade i hans tub. ”Va !!!  Rödhuvad törnskata !!!” nästan skrek jag. Vi stod kvar och kollade den läckra fågeln, kryss för alla. Men hörde samtidigt en massa bilar som körde på fyrvägen från fyren och upp till de s.k. raritetsbuskarna. Vi gick med raska steg ut mot parkeringen, mötte två skådare som meddelade att det satt en blåkråka på ledningarna 100 meter bort. Vi kom dit och blåkråkan var kvar, dök ibland ner för att ta en humla och upp på tråden igen. Vi meddelade alla drygt 100 skådarna att det fanns en rödhuvad törnskata vid Lundsjön. Strax var vi tre ensamma med blåkråkan. Vi tog bilen ner till fyren, massor med kvarlämnade frukostar stod kvar på borden, gråtrutar och fiskmåsar frossade bland läckerheterna.
Efter lunch åkte vi till stugan i Grönhögen för lite vila efter en hektisk morgon och förmiddag. Då knackade det på dörren. 3 skådare från Stockholm som vi kände väl hade gett sig tusan på att hitta nånting själva en sån här dag. Och de hittade en svartpannad törnskata borta vid Össby. Vi körde dit och såg vår femte raritet den dagen. Det var dagen det small till vid Ottenby.

Läs hela inlägget »
Wilsonsimsnäppa - dock inte den jag dippade Wilsonsimsnäppa - dock inte den jag dippade

Fågelskådarnas vokabulär är fullt av obegripliga ord. Som till exempel kryssa, skulka, stringa och … dippa. Att dippa är att man försöker se en fågel som redan upptäckts av andra men man missar den, oftast men en liten marginal. Den har ibland flugit iväg innan man kommer fram, en sparvhök kan precis ha dödat den (hände faktiskt med Sveriges första fynd av stensvala) eller den går helt enkelt inte att hitta.
Min egen värsta dipp är nog den mindre albatrossen som jag beskrivit i blogginlägg från 24 oktober 2018. Men jag har några till som jag tänkte nämna.
Wilsonsimsnäppan är en nordamerikansk fågel som dök upp på Öland den 24 maj 1985, 3:e fyndet i Sverige. Jag skulle köra dit dagen efter för min vanliga vecka på Öland. Givetvis körde jag direkt till Sebybadet där den hade setts och ett 100-tal bilar på parkeringen lovade gott. Den var säkert kvar. Jag tog tub, kikare och kamera och gick med raska steg mot den samling skådare som stod samlade. Men de tittade inte i strandkanten, de tittade ut mot havet ! Jag hörde en av dem säga ”Flyger söderut, ser den forfarande, ser den knappt….borta”. Jag kom uppskattningsvis 5 sekunder för sent. Hade jag bara struntat i att fika på vägen eller kört 1 km/tim fortare från Malmö hade jag sett den. Jag deppade !
Några år senare kom min bror och jag ner till Ottenby fyr (Långe Jan), vi hade hört att en svarthuvad mås (ingen superraritet dock men ny för oss) stod på udden. Det blåste ordentligt på parkeringen och halsduk och mössa behövdes. Men jag slarvade med halsduken, den flög av mig och seglade längs marken ett tiotal meter norrut. Jag fick springa tillbaka för att rädda den. När vi kom ner till udden fick vi veta att måsen precis lyft, rundat udden och var borta. ”Din jäkla halsduk” sa min bror och deppade.
18 juli 1995 satt jag vid mitt skrivbord och förberedde ett telefonmöte med en av mina viktigaste kunder. Precis då ringde telefonen, det var min bror som skrek ”Skatgök i Grönby, nu! Kom och hämta mig direkt”. Jag fick skor, jacka och kikare på mig på 10 sekunder och tänkte precis rusa ut till bilen. ”Visst ja, telefonmötet”. Jag fick gå tillbaka och ringa kunden, förklarade att något oförutsett hade kommit emellan (jag kunde ju inte säga skatgök) och föreslog att mötet senarelades till i morgon. Efter lite protester gick kunden med på det och jag körde iväg, hämtade min bror, kom ut till Grönby efter 25 minuter och fick reda på att fågeln försvunnit en minut tidigare. Vi letade i området några timmar men den var borta. Jättedepp ! Vi missade den tredje skatgöken i Sverige pga en protesterande kund.
Alla tre fåglarna har jag sett sedan dess men just då när man dippar känns fågelskådandet deppigt. Man funderar på att börja med växter eller svampar. De försvinner ju inte helt plötsligt.

Läs hela inlägget »
Ferruginous Pygmy Owl - skrämmer tättingar Ferruginous Pygmy Owl - skrämmer tättingar

Att spela upp en fågels läte, sång eller lockläte, är ett sätt att locka fram en fågel så att man får se en skulkande fågel eller kan ta ett foto på nära håll. Men det är också ifrågasatt av många skådare. Dels för att det kan stressa en fågel, särskilt i häckningstid när fågeln tror att en rival anlänt och vill ta över reviret. Och dels för att det kan lura andra skådare i närheten som tror att de hör en verklig fågel istället för en mp3-fil uppspelad i mobiltelefonen.
Jag har rest en hel del med utländska fågelreseföretag. Och många av deltagarna är amerikaner. Och amerikaner vill nästan alltid se fågeln, det räcker inte med att höra den för att kryssa. Så guiderna använder playback väldigt mycket. Och tycker jag, alldeles för länge i taget med samma fågelläte. Svenska och nordiska guider är mer restriktiva med spelandet. Och det är bra.
I Sverige används playback tack och lov ganska lite. Den nya mobilversionen av Fågelguiden har visserligen gjort att nästan alla kan spela upp läten för alla fåglar som setts i Sverige (och Europa). Men fortfarande träffar man på väldigt lite spelande. Man skäms nog inte så lite om man blir påkommen att spela upp sommargylling en juni-morgon i Ottenbylund på Öland.
Och det kan bli fel, precis varsomhelst. På en resa till Panama skulle vi leta efter den udda Sapayoan, en fågel alldeles ensam i sin familj. Efter en dryg timmes vandring i tät regnskog kom vi till en plats där guiden visste att den fanns. Men ingen fågel dök upp. Strax spelades lätet upp och vi fick svar nästan omgående. Den hördes i 5 minuter men visade sig aldrig. Till amerikanernas förtret. Guiden sa att denna plats också var bra för Rosy Thrush-Tanager. Så han spelade upp den. Och vi fick svar. Guiden fortsatte att spela. Fågeln kom sakta närmare. Och plötsligt dök det ur snårskogen upp en annan skådare med mobilen i sin hand. Han frågade om vi sett den. Han hade hört Rosy Thrush-Tanager första gången vi spelade. Och han hade spelat med sin mobil. Och vi hade svarat. Där fanns ingen fågel. Bara två som spelade upp lätet! Och då fick vi ju fråga. Spelade du upp Sapayoa också? Men det hade han som tur var inte gjort. Så vi hade verkligen familjekryssat Sapayoan.
Och senare på dagen när det var ont om fågel spelade guiden upp Ferruginous Pygmy-Owl. Inte för att se ugglan vilket vi redan gjort flera gånger. Men för att få tättingar att komma fram och leta efter och mobba bort ugglan som de inte alls gillade. Och då tyckte jag synd om tättingarna. De blev rädda för att vi spelade ett läte.

Läs hela inlägget »

Topas, safir, smaragd, briljant. Vackra och dyra stenar men också svenska släktnamn för vissa av fågelvärldens minsta och vackraste arter, kolibrier. I vikt spänner de från världens minsta fågel, Bikolibrin på 1,8 gram till Jättekolibrin på upp till 24 gram. De finns bara på den amerikanska kontinenten, ca 360 arter varav de allra flesta i Sydamerika.
På min Peruresa i slutet av förra året hoppades jag se 70 av Perus 120 kolibriarter. Och jag nådde nästan målet, 68 stycken. Och fick faktiskt bilder på 60 av dessa. Fördelen med kolibrier är att många är lätta att locka fram med kolibrimatare, röda plastbehållare med sockervatten. Och små hål i mitten av gula plastblommor där fåglarna kan sticka ner sina näbbar och sörpla i sig. En del sätter sig när de äter medan andra hovrar med upp till 90 vingslag. I sekunden!  Särskilt när de suger nektar från riktiga blommor får de användning av en egenskap de är ensamma om, att kunna flyga baklänges.

Skall jag välja ut tre favoriter av de 68 får jag börja med White-tipped Sicklebill (sv. Vitstjärtad liekolibri). Med en av fågelvärldens märkligaste näbbar, böjd i nästan en halvcirkel. Den kan inte få ner den i en matare utan får hålla till godo med vissa blommor som passar näbben precis. T.ex. ur Heliconia-släktet eller Hummerklosläktet på svenska.

Sicklebill till vänster, Spatuletail till höger
Sicklebill till vänster, Spatuletail till höger

Den andra får bli Marvelous Spatuletail (sv. Spatelstjärt). En mycket liten kolibri om det inte varit för stjärten. 2 av dess stjärtfjädrar är förlängda spröt, 3 gånger så långa som kroppen, och slutar i två mörkblå spatelformade fjädrar. När den flyger ser det ut som två blå fjärilar som jagar en pytteliten fågel. Den finns bara i en dal i Peru och är starkt hotad.

Regnbågsinka, i profil och en face
Regnbågsinka, i profil och en face

Som tredje fågel väljer jag Rainbow Starfrontlet (sv. Regnbågsinka). Den visar verkligen på det faktum att man måste se och fotografera en kolibri från rätt vinkel för att dess färger skall framträda i all sin prakt.

Läs hela inlägget »
Skärfläcka - kan locka till fågelskådning Skärfläcka - kan locka till fågelskådning

Varför man började ägna sin fritid åt fågelskådning kan man ju undra. Man kunde ju lika gärna börjat lira fotboll, spela bridge, titta på stjärnor eller samla på frimärken.
I mitt fall startade det med mina föräldrar som ofta åkte ut i skogen på söndagarna med mig och min bror. Inte för att titta på fåglar men för att vara i naturen. Och klättra i träd, plocka bär eller blommor, kika på myrstackar och en massa annat. Och att tycka om att vara i skogen eller på en strandäng eller vid en sjö.
Men inte förrän jag fick en väldigt bra biologilärare i gymnasiet hände det. Han åkte ut med hela klassen i en buss till bokskogen där jag fick höra och se en näktergal för första gången. En annan gång åkte vi till Sjölunda norr om Malmö där det häckade skärfläckor. Deras parningsdans var något av de vackraste jag sett i mitt 18 åriga liv. Då var det klippt.
Som tur var hade jag innan dess blivit intresserad av att titta på stjärnor och månen. Och därför införskaffat en 16X50 fältkikare, en rysligt tung pjäs och inte av högsta optiska kvalitet. Men den fick duga till fåglar också. Och när jag började titta på grönfinkar och talgoxar och gråsparvar i vår lilla trädgård blev min lillebror också intresserad. Och önskade sig en fågelbok i födelsedagspresent. Och mina föräldrar köpte den klassiska ”Fåglar – en fälthandbok” av Björn Ursing.
Det var inte lätt i början. En större hackspett vid Vomb hade ju vitt på ryggen, den bestämdes snabbt till vitryggig hackspett. Och 25 fiskmåsar på kvällssträck från en mask-rik åker såg ut som 25 pilgrimsfalkar, tyckte vi. Men man blev bättre och bättre att skilja de vanliga arterna åt. Vi gick med i Skånes ornitologiska förening och åkte på exkursion till Nabben vid Falsterbo med Gustaf Rudebeck som guide. Den dagen var omtumlande. Min bror och jag fick samsas om 16x50 kikaren, den åkte snabbt mellan oss när Gustaf hittade många fåglar som vi aldrig vare sig sett eller hört talas om. Myrsnäppa, stenfalk, bergfink, blå kärrhök. Vi såg över 90 arter den dagen. Och säkert 60 av dessa var nya för oss. Lite senare inhandlade vi en kikare till och en tubkikare, en klassisk bly-Kowa med ett lite skakigt Velbon- stativ. Och köpte också ”Europas fåglar” av Peterson-Mountfort-Hollom, det kunde ju komma en sällsynt gäst. Efter det kunde vi räkna oss som riktiga fågelskådare.
Men det började med naturälskande föräldrar och en superbra biologilärare.

Läs hela inlägget »
Två vinterbadare i Malmö Två vinterbadare i Malmö

Vinterbada i Malmö är det många som gör. Vi har en strand nästan mitt i stan med många bryggor och även bastu . Och isen i Öresund lägger sig nästan aldrig numera. Många fåglar badar ju dagligen, också mitt i vintern, och tillbringar nästan all sin tid i vatten, t.ex. änder och svanar. Men så har vi två små fåglar som kommer till Malmö bara på vintern, (nåja, en av dem kanske häckar med ett par).
De vinterbadar inte för att det är kul eller stärkande. De dyker ner i iskallt vatten för att … hitta mat. Som många förstår, det rör sig om Kungsfiskare och Strömstare.
Kungsfiskare finns det flera av under vintern i Malmö. En ses i en liten dagvattenbäck nära mitt hem i Bunkeflostrand. Precis nära gångstigen som används av hundpromenerare, joggare, barnvagnsförare och söndagsflanerare. Den blå och orange fågeln, Sveriges snyggaste fågel tycker jag, har blivit en kändis. När jag står och tittar på Kungsfiskaren frågar många som går förbi  ”Är den där ?”. De stannar och tittar, lånar min kikare, tittar på displayen på min filmkamera, och förbluffas av att en så vacker fågel finns i Sverige. ”Den ser exotisk ut” säger flera. Jag tror att intresset för fåglar och natur i min omgivning har ökat kraftigt bara beroende på denna enda fågel. Den kommer i slutet av november och stannar i bäcken 3 månader. Det finns gott om småfisk där. Och enda konkurrenten är en häger som ibland fiskar i samma bäck.
I Risebergabäcken som rinner igenom Malmös gamla flygplats, Bulltofta, rinner vattnet lite snabbare. Det finns stenar i vattnet som är perfekta sittplatser för strömstaren. Första gången jag såg den var det bara att följa bäcken ett 100-tal meter. Och vips, där satt den och neg på en sten i vattnet. Det går en gångstig nära bäcken och strömstaren har liksom kungsfiskaren vant sig vid människor och man kan gå ganska nära för att titta och fotografera utan att skrämma den. Och den är också känd av lokalbefolkningen. Ett flanerande par kom fram till mig och frågade ”Skall du fotografera strömstaren? Den är så fin”.  Strömstaren är dock bara vintergäst i vår kommun, var den har sitt sommarrevir vet bara den.
Det känns lite lyxigt att ha två så fina vinterbadare inne i Sveriges tredje stad.

Läs hela inlägget »
Skäggmes - alldeles ensam i familjen Skäggmes - alldeles ensam i familjen

Javisst låter det trevligt. Hela familjen åker ut en tidig söndagsmorgon till någon spännande fågellokal. Alla är försedda med kikare (det finns billiga barnkikare som funkar ganska bra för de minsta) och hela familjen letar uppmärksamt efter vackra eller ovanliga fåglar.  Men….. nu var det ju inte detta jag menade med rubriken.
Alla världens knappt 12000 fågelarter är uppdelade i ungefär 250 fågelfamiljer. Antalet arter och familjer varierar lite beroende på vilken taxonomisk auktoritet man följer; jag har valt IOC medan andra skådare kanske har valt Clements eller BI/HBW. Uppdelningen i fågelfamiljer baserades från början mest på utseende, beteende, födoval m.m. men numera är genetiska studier den viktigaste grunden för familjeindelning. Fortfarande förändras tillhörigheten, en fågelart kan förflyttas från en familj till en annan. Ibland skapas nya familjer när DNA-studier visat att arten inte alls var närbesläktad med övriga inom familjen.
Familjeskådning handlar oftast om att se en fågel inom var och en av de 250 familjerna. Men det kan också handla om att se alla arterna inom en familj. För vissa familjer kan det vara mycket svårt, några familjer är mycket stora. De tre största är Tyranner (438 arter), Tangaror (384) och Kolibrier (357). Men andra fåglar är mycket unika och man har inte kunnat se ett nära släktskap med andra fåglar, då har det fått en egen familj. Inte mindre är 37 familjer omfattar en enda art.
I Sverige har vi en enda häckade fågel som är den enda i sin familj. Skäggmesen. Trots namnet är den inte besläktad med mesarna utan placerades tillsammans med papegojnäbbarna. Men senare visade sig det släktskapet var mycket avlägset och skäggmesen är nog närmast besläktad med lärkor. Men inte tillräckligt, därav en egen familj.
Att få en komplett lista genom att se minst en art inom varje familj är svårt. Det finns faktisk en amerikan som har lyckats. Och en svensk skådare saknar en enda. Men det kostar. Man måste resa väldigt mycket. För att se en art i familjen Kuba-sångare måste man förstås till Kuba. Och om man vill se en av de 11 arterna Madagaskar-sångare får man resa till …… Madagaskar. Och familjen Lyrfåglar finns bara i Australien. Då kan man passa på att åka till Nya Zeeland, där finns 5 fågelfamiljer som bara finns där.
Nää, det blir billigare att skåda hemmavid med…. familjen.

 

Läs hela inlägget »
Ochre-fronted Antpitta Ochre-fronted Antpitta

På min Peru-resa i oktober 2019 hade jag några speciella fåglar på min önskelista. Ibland dessa var att få se en myrpitta och få bra bilder av den. Myrpittor är en egen fågelfamilj som innehåller ca 60 olika arter, alla lever i Syd- och Centralamerika. De flesta är i storleken mellan blåmes och stare, runda och mycket kortstjärtade, de lever på marken i täta snår i regnskogen, hörs ofta men är rysligt svåra att få se. En morgon skulle vi få chansen, vi körde på knaggliga vägar till ett litet hus i obygden och skulle möta husägaren som skulle ta oss till myrpittan. Men där var ingen. Vi gick runt och plåtade lite kolibris medan vi väntade. Plötsligt dök han upp och sa att hannen redan varit på platsen och honan skulle komma snart. Han la dagligen ut lite mask till ett par som höll till i omgivningen. Men nu fick vi skynda oss. Han ledde hela gruppen i ett mördande tempo på en liten, stenig stig som nästan gick rakt upp för berget. När vi hade gått en halvtimme var alla i vår skådargrupp helt färdiga, vi var ändå på nästan 3000 m höjd och syre var en knapp resurs, och vi ville bara lägga oss ner. Men han sa på knappt förståelig engelska att vi nästan var framme. Efter ytterligare en kvarts mycket rask bestigning av den skogklädda bergssidan stannade guiden. Jag sjönk ner i mossan, helt slut. Jag tänkte att nu får fågeln gärna dröja ett tag så att pulsen hinner gå ner under 150 innan jag skall försöka ta bilder. Då viskade vår engelske guide till mig, ”pst, Bengt. It´s here”. Och den var där. En liten rund fjäderboll stod 7-8 meter framför oss och åt en mask. Ockrapannad myrpitta är namnet på svenska. Den satt kvar och fick några maskar till. Och kameror smattrade. Sista masken slängde guiden 2-3 meter framför oss. Pittan tittade och väntade ett tag. Och sen blixtsnabbt, flög den fram mot oss, tog masken och flög tillbaka in i den täta skogen. Guiden sa att vi hade chans på en annan art, Rost-bröstad mypitta. Bara en liten bit härifrån. De flestas puls hade gått ner tillräckligt för att vi skulle säga; Ok, en liten bit. Efter 20 min på samma vertikala stig sa vi att nu ger vi upp. ”Just 50 meters more” sa guiden. Det var nog peruanska meter för efter ytterligare 200 meter stannade han och visslade. Och det dröjde inte länge förrän en annan rund fjäderboll kom fram och visade sig fint. Under resten av resan hörde vi ytterligare 6 arter myrpitta. Men såg ingen. Vi visste alla vad som krävdes för att se dem. En bra guide, hygglig kondition och mask.

Läs hela inlägget »