En söndag i mars på 1970-talet var jag och min fru ute vid Vomb i Skåne och skådade fågel, främst var vi ute efter de stora gåsflockarna på Vombs ängar och några av de ganska många örnar, både kungs- och havs-, som övervintrade i området. Efter ängarna begav vi oss ner till Vombsjöns strand för att leta efter kungsfiskare som hade ett favoritställe där Kävlingeån rinner ut från sjön. Vi såg ingen blå och orange fågel men jag såg något som låg och plaskade i ån precis vid vattenkanten. Jag trodde först det var en and som badade men när jag kikade närmare såg jag att det var en….tornfalk! Som drattat i ån och såg ut att inte orka ta sig upp ur vattnet. Jag gick ner till vattnet, tog upp falken och satte den i gräset bredvid ån. Jag kunde se att det var en ungfågel, knappt ett år gammal, mager som en skrika och i ganska dålig kondition. Den bistra vintern hade inte gjort det lätt att hitta föda för en ung tornfalk. Och just nu var temperaturen strax under nollan och fågeln såg ut att frysa ihjäl. Som fågelskådare är man alltid lite betänksam att ta hand om fåglar som har svårt att klara sig, man skall inte för mycket blanda sig i det naturliga urvalet. Men jag kunde bara inte låta falken sitta där dyblöt och dö av kyla.
Vi lindade in den i en handduk, steg in i bilen och körde hem. På den tiden fanns inte någon plats att lämna vilda men skadade fåglar i Malmö. Vad göra? Jag ringde till en god vän på gatukontoret och förklarade situationen. Gatukontoret hade också hand om Malmö parker och även de fåglar som fanns i parkdammarna och i två stora voljärer i Pildammsparken. Efter en halvtimme kom en parkarbetare och hämtade fågeln. När jag efter 4-5 dagar ringde och frågade vad som hänt min falkskyddsling fick jag till svar ”Kom och titta själv”. Jag åkte ner till gatukontorets lokaler i Slottsparken, en anställd visade in mig i en lagerlokal. Där, i en jättebur som de hade snickrat ihop, satt falken och såg allt annat är eländig ut. Riktigt välmående skulle jag säga. Parkpersonalen hade först matat den med köttfärs några dagar, därefter fångat några gråsparvar med håv och gett den. Den enes bröd, den andres…. Nu skulle falken släppas. Buren öppnades och blixtsnabbt var falken ute och tog höjd. Jag vinkade och hoppades den skulle låta bli att falla i iskallt vatten fler gånger.
Långt efter detta skapades Fågelskydd Spillepeng i norra Malmö dit man kan lämna fåglar, i första hand sådana som skadats genom mänsklig påverkan. Det drivs ideellt med bidrag från avfallsföretaget SYSAV och Skånes Ornitologiska Förening.

Rubrikens ord är välbekanta för fågelskådare men obegripliga för gemene man. Så låt mig förklara. En split innebär att fågeltaxonomer, dvs de som delar in fåglarna i olika arter, bestämt att en fågelart skall delas upp i flera arter. Det kan vara grundat på DNA, utbredning eller andra skillnader. Ett exempel. Sveriges minsta and, krickan, har en släkting i USA, amerikansk kricka. Länge ansågs de båda fåglarna vara samma art, men två olika underarter eller raser. Hannarna är ganska lätta att skilja åt, vår kricka har ett vågrätt vitt streck på sidan medan den amerikanska har ett lodrätt streck. Jag själv såg en amerikansk kricka i Sverige nån gång på 1980-talet. Men det var ju bara en ras, den fick inte räknas in i antal sedda arter i Sverige.
Men 20 år senare satt jag i soffan och läste i en fågeltidskrift att den svenska taxonomikommittén hade beslutat att splitta de båda fåglarna i två olika arter. Yes ! Då fick jag en ny art till listan. Jag hade fått ett soff-kryss, dvs en ny art till listan genom att sitta i soffan och läsa.
Men splittar kan faktiskt ge det omvända, att jag förlorar en art. 2014 bestämde taxonomerna i Sverige att rödstrupig sångare, en fågel från medelhavsländerna, skulle splittas i tre olika arter, rost-, moltoni- och rödstrupig sångare. Av de ca 70 fynden i Sverige (jag hade sett tre av dem) var det bara en handfull som var så väldokumenterade att de kunde bestämmas till någon av de tre arterna. För resten av fynden kunde man bara säga att det var en av de tre arterna. Så jag visste nu inte vilken av de tre fåglarna jag sett och förlorade därmed en på min artlista. Elände! Som tur var fick jag i förfjor tillbaka den, några alerta Malmö-skådare hittade en rödstrupig i Sibbarp som godkändes av experterna.
Att lumpa är motsatsen, taxonomerna bestämmer att två fåglar som dittills räknats som olika arter egentligen är samma art (men kanske två underarter). Det hände 2017 med gråsiskan och snösiskan, två fåglar som liknar varandra väldigt mycket. Och alla fågelskådare som hade båda arterna i sina listor förlorade en art. Tack och lov inte jag. Jag hade letat i många år efter snösiska, sett många som var starkt misstänkta men jag var aldrig helt säker. Och nu när de är lumpade behöver jag inte leta längre, va bra !

Är man ute och skådar fågel ser man ju en massa annat i naturen så klart. Fjärilar, blommor, däggdjur och när det är soligt och sommar…. trollsländor. Just trollsländor har många fågelskådare börjat intressera sig för. Under högsommaren när fåglarna slutat sjunga och innan de börjar flytta söderut är det lite stiltje för många fågelskådare. Då är det bra att kunna ta till något annat att leta efter i naturen. Och det är samma utrustning man använder, en fältkikare och en kamera med tele kommer man långt med. Man kan förstås fånga trollsländorna med en håv för riktiga närstudier. De går att hålla i vingarna för att sedan släppa. Men de flesta nöjer sig med att studera och fotografera de flygande rovdjuren på 5-10 meter håll. Jag också.
Trollsländorna är gamla, de första fanns för 300 miljoner år sedan. Då flög det runt bjässar på nästan en meter mellan vingspetsarna. I hela världen finns det över 5000 olika arter, i Sverige är det inte så många, ett 60-tal arter är sedda i landet. Så det blir inte lika många kryss som när man skådar fågel. Men de kan vara rysligt svåra att skilja åt, särskilt när de flyger. De har ju inga läten som kan hjälpa, som fåglar. Som tur är sätter de flesta sig och vilar på en sten eller ett vass-strå efter ett tag. Då får jag passa på att ta några bra bilder, gärna från olika vinklar. Sen får jag ofta, som den nybörjare jag är, identifiera arten när jag kommer hem och får upp bilden på en datorskärm. Och jämför med bilderna ur en bra trollsländebok, t.ex. ”Nordens trollsländor”.
De allra svåraste att skilja åt är de minsta som kallas flicksländor. De är 3-4 cm långa, ofta svarta och blåa. Det är mönstret som det blåa uppvisar som ofta är det som avgör vilken art det är.
Den allra största trollsländan i Sverige, blå kejsartrollslända, är nästan 3 gånger så stor och kan faktiskt lätt identifieras när den flyger fram och tillbaka över en damm. Det är en art som kom till landet i början av detta sekel och har spritt sig i södra Sverige. I Malmö är det en av de vanligaste trollsländorna jag ser.
I slutet av augusti och september har de flesta lagt ägg och flugit färdigt, de flesta lever bara ett par månader som färdig insekt. Men då är ju höststräcket igång, tillbaka till fåglarna !