Nördigt miniprojekt

Ibland känns skådning av fågel, trollsländor eller fjärilar lite enahanda. Att sticka ut till en av favorit-platserna och gå runt i några timmar eller stå i något fågeltorn lika länge brukar resultera i stort sett samma arter som förra gången och förrförra. Visst kan det dyka upp något nytt och spännande. Men oftast inte.
Ett sätt att komma ifrån lunken som i alla fall jag praktiserat är att köra ett miniprojekt. Under en dag eller en halv eller några timmar. Inte längre.
Jag skall ge ett exempel. I fjol började en dag med att jag såg både småtärna och silvertärma vid Limhamns småbåtshamn i Malmö. Då tänkte jag, nu skall jag ägna dagen till att se så många av Sveriges 6 tärnarter som möjligt. Jag körde till Ön i Limhamn, där ser man Kentsk ganska ofta. Det tog mer än en timme innan en kentare kom flygande. Då har jag tre. Nästa anhalt bör bli Klagshamnsuddens södra sida. På vägen dit kom en lokallarm, Svarttärna i Klagshamn !  Det är inte vanligt. Jag kom dit och hittade den ganska snart. Och strax efter kom två fisktärnor och fiskade i dammen bredvid. Nu har jag fem!  Skrän borde ju inte vara så svår. Men hur jag än letade blev det inte mer än fem. Men ett kul miniprojekt.
En vecka senare i just Klagshamn, det var i slutet av maj, kom jag på att jag skall göra en tävling mellan sjungande lövsångare mot gransångare på min stora klagshamnsrunda, ca 6 km. Och gran vann med 20 mot 10 för löv. Och den skall vara vanligast i Sverige.
I förrgår körde jag ett supernördigt miniprojekt. Under 4 timmar skulle jag leta och fota så många av de 5 färgformerna av större kustflicksländans hona som möjligt. De vanligaste är de blå (Typica) och gröna (Infuscans), sen finns lila (Violacea) som är unga och rosa (Rufescens) och till sist en ljust brun, och ovanlig, variant (Rufescens obsoleta).
Jag körde i gång, hittade snart en blå typica som parade sig med en ung, grönaktig hanne. Alla äldre hannar är blå. Hittade snart en grön och några lila. 3 timmar kvar. Det tog mer än en timme att hitta en rosa Rufescens. Bara en kvar. Men hur jag än letade på 6-7 lokaler bland hundratals kustflicksländor hittade jag inte den sista, Rufescens obsoleta, innan tiden var ute. Men ett kul, och nördigt, miniprojekt var det.
Jag mötte en naturpromenerare den sista timmen. ”Fotograferar du fåglar?” frågade hon. ”Nä, just för tillfället letar jag efter den bruna formen av större kustflicksländans hona” svarade jag. Jag såg hur hon tänkte,”Vilken nörd”. Men hon avlägsnade sig med ett ”Lycka till”. Tyvärr hjälpte det inte.