Fågelvärldens ädelstenar

Topas, safir, smaragd, briljant. Vackra och dyra stenar men också svenska släktnamn för vissa av fågelvärldens minsta och vackraste arter, kolibrier. I vikt spänner de från världens minsta fågel, Bikolibrin på 1,8 gram till Jättekolibrin på upp till 24 gram. De finns bara på den amerikanska kontinenten, ca 360 arter varav de allra flesta i Sydamerika.
På min Peruresa i slutet av förra året hoppades jag se 70 av Perus 120 kolibriarter. Och jag nådde nästan målet, 68 stycken. Och fick faktiskt bilder på 60 av dessa. Fördelen med kolibrier är att många är lätta att locka fram med kolibrimatare, röda plastbehållare med sockervatten. Och små hål i mitten av gula plastblommor där fåglarna kan sticka ner sina näbbar och sörpla i sig. En del sätter sig när de äter medan andra hovrar med upp till 90 vingslag. I sekunden!  Särskilt när de suger nektar från riktiga blommor får de användning av en egenskap de är ensamma om, att kunna flyga baklänges.

Skall jag välja ut tre favoriter av de 68 får jag börja med White-tipped Sicklebill (sv. Vitstjärtad liekolibri). Med en av fågelvärldens märkligaste näbbar, böjd i nästan en halvcirkel. Den kan inte få ner den i en matare utan får hålla till godo med vissa blommor som passar näbben precis. T.ex. ur Heliconia-släktet eller Hummerklosläktet på svenska.

Den andra får bli Marvelous Spatuletail (sv. Spatelstjärt). En mycket liten kolibri om det inte varit för stjärten. 2 av dess stjärtfjädrar är förlängda spröt, 3 gånger så långa som kroppen, och slutar i två mörkblå spatelformade fjädrar. När den flyger ser det ut som två blå fjärilar som jagar en pytteliten fågel. Den finns bara i en dal i Peru och är starkt hotad.

Som tredje fågel väljer jag Rainbow Starfrontlet (sv. Regnbågsinka). Den visar verkligen på det faktum att man måste se och fotografera en kolibri från rätt vinkel för att dess färger skall framträda i all sin prakt.