Faran med fågelskådning

Gränsvakten och jag Gränsvakten och jag

Riskerna med att skåda fågel får anses ganska små. Visst kan man sätta foten i ett kärr eller ramla över en uppstickande rot när man går och tittar uppåt i en kikare. Men det är ändå ganska små risker jämfört med andra hobbies som bergsbestigning eller extrem-skidåkning. Men utomlands kan det finnas vissa risker, antingen beroende på farliga djur eller människor. I Ghana i fjor stod vi i täta snår i Kakum NP och tittade på en barbet när den inhemske guiden gav till ett litet utrop. I busken en halvmeter till höger om mig slingrade en knappt meterlång grön orm. ”A boomslang” sa han. Det är en mycket giftig, ibland dödlig, orm. Jag tog snabbt några steg bort från den mycket vackra ormen. I Etiopien och Ghana fick vi med oss beväpnade vakter när vi vandrade i några nationalparker. I Ghana berodde det mest på riklig förekomst av elefanter, i Etiopien fick jag aldrig klart för mig vad faran bestod av. Farliga djur eller gerillakrigare. Eller så var det ett enkelt sätt att få lite mer betalt av turisterna.
Darien-området i södra Panama på gränsen mot Columbia var tidigare känt som ett farligt område p.g.a gerilla och narkotikasmugglare. När jag var där i fjor och begav mig långt in i djungeln för att ta mig till ett känt träd med Harpya-bo var det, förutom Harpyan, mest kpist-beväpnade poliser vi stötte på. Men det ingav ändå ett visst mått av trygghet.
I Thailand skådade vi flera dagar precis på gränsen mot Burma (Myanmar). Vi gick på en smal väg och kom fram till en rödvit bom. Den thailändske guiden berättade att på andra sidan bommen var det Burma. Vår engelske guide sa att om vi vill ha en Burma-lista så måste vi ju stå i Burma. Så vi kröp under bommen och identifierade några drongos och seglare. Då såg jag en burmesisk gränspostering 100 meter upp på kullen som tittade rakt ner på oss. Kulsprutan framför honom gjorde att vi snabbt förflyttade oss till rätt sida gränsen.
Nästa dag var vi på ett annat ställe vid gränsen. Vi kom fram till en thailändsk gränsstation och jag lyfta mitt stora tele på lite håll för att ta en bild av vakterna, Thailändska flaggan och det överallt närvarande kungaporträttet. Då kom nån slags officer med efterföljande menig rakt emot mig med snabba steg och sa högt med myndig röst ”Photo!” och pekade på mig. Shit, tänkte jag, det var inte så smart gjort. Nu tar han min kamera eller i alla fall SD-kortet. Han kom fram till mig, räckte sin mobil till den menige och ställde sig bredvid mig. Den menige tog ett kort av oss. Puh, jag andades ut. Så jag räckte min mobil till den menige som tog ett foto till. Livet på gränsstationen var väl ganska enahanda så när det kom en 2 meter lång utlänning med kamouflage-klätt teleobjektiv skulle det tas foto tillsammans med gränsvakterna.

Kommentera gärna: