Skulkaren i blåbärsriset

Skulkande Slaty-bellied Tesia Skulkande Slaty-bellied Tesia

Att en fågel är en skulkare betyder att den är svår att se, den gömmer sig gärna i vegetationen. Den kan ofta höras bra, man vet exakt i vilket snår den sitter men den jäkla fågeln vill inte visa sig. Skulka lär komma från lågtyskan och det vanligare ordet skolka är närbesläktat och har ju nästan samma betydelse, hålla sig undan, gömma sig. Vissa fågelfamiljer är ökända för att skulka, dunrallar (eng. flufftails) t.ex. Jag har själv varit i Afrika och hört två flufftails. Men inte sett dem. Och vilken sydamerikaskådare har inte svurit över en tapaculo som sjunger och låter några meter bort men bara inte går att se. När jag var i Thailand nyligen skulle vi i en tät skog i nordväst leta efter en Slaty-bellied Tesia (sv Gyllenhättad tesia). I boken beskrivs den som "extremly skulking, although often inquisitive and aparently not shy". Och det var just så vi upplevde den. Vi stod i ett område med mycket tät undervegetation, såg ut som blåbärsris men lite hörge och tätare. Guiden spelade lätet och det dröjde inte länge förrän vi fick svar. Och bara 5-6 meter från oss, lågt. Under de närmaste tre kvarten var den aldrig längre än 10 meter från oss i olika riktningar, hela tiden sjungade ... och skulkande. Efter en kvart såg guiden en rörelse i blåbärsbladen. Men inte själva fågeln. Amerikanerna i gruppen, som absolut vill se en fågel för att kryssa den, blev alltmer frustrerade. Jag tänkte att man får chansa. Jag hittade den minst otäta platsen i riset, där skulle man kunna se fågeln om den bara kom just dit. Jag höll koll där. Och efter ytterligare 10 min såg jag en rörelse där, lyfte kameran och plötsligt dök den lilla, grågröna krabaten upp och drog en sångstrof. Jag hann att få skärpa, ta två bilder, sen var den borta igen. Fotot blev inte bra, givetvis kvistar och blad i vägen men ändå. Några amerikaner som följt min rörelse hann också få se den 9 cm lilla fågeln. Och de jublade. Vi stod kvar i ytterligare 20 minunter, omgivna av fågeln och sången. Men inga fler såg den. Och sen tystnade den och försvann, förmodligen. Det var verkligen skulkning när den är som bäst. Eller värst.

Etiketter: skulka tesia

Kommentera gärna: