Skärfläcka - kan locka till fågelskådning Skärfläcka - kan locka till fågelskådning

Varför man började ägna sin fritid åt fågelskådning kan man ju undra. Man kunde ju lika gärna börjat lira fotboll, spela bridge, titta på stjärnor eller samla på frimärken.
I mitt fall startade det med mina föräldrar som ofta åkte ut i skogen på söndagarna med mig och min bror. Inte för att titta på fåglar men för att vara i naturen. Och klättra i träd, plocka bär eller blommor, kika på myrstackar och en massa annat. Och att tycka om att vara i skogen eller på en strandäng eller vid en sjö.
Men inte förrän jag fick en väldigt bra biologilärare i gymnasiet hände det. Han åkte ut med hela klassen i en buss till bokskogen där jag fick höra och se en näktergal för första gången. En annan gång åkte vi till Sjölunda norr om Malmö där det häckade skärfläckor. Deras parningsdans var något av de vackraste jag sett i mitt 18 åriga liv. Då var det klippt.
Som tur var hade jag innan dess blivit intresserad av att titta på stjärnor och månen. Och därför införskaffat en 16X50 fältkikare, en rysligt tung pjäs och inte av högsta optiska kvalitet. Men den fick duga till fåglar också. Och när jag började titta på grönfinkar och talgoxar och gråsparvar i vår lilla trädgård blev min lillebror också intresserad. Och önskade sig en fågelbok i födelsedagspresent. Och mina föräldrar köpte den klassiska ”Fåglar – en fälthandbok” av Björn Ursing.
Det var inte lätt i början. En större hackspett vid Vomb hade ju vitt på ryggen, den bestämdes snabbt till vitryggig hackspett. Och 25 fiskmåsar på kvällssträck från en mask-rik åker såg ut som 25 pilgrimsfalkar, tyckte vi. Men man blev bättre och bättre att skilja de vanliga arterna åt. Vi gick med i Skånes ornitologiska förening och åkte på exkursion till Nabben vid Falsterbo med Gustaf Rudebeck som guide. Den dagen var omtumlande. Min bror och jag fick samsas om 16x50 kikaren, den åkte snabbt mellan oss när Gustaf hittade många fåglar som vi aldrig vare sig sett eller hört talas om. Myrsnäppa, stenfalk, bergfink, blå kärrhök. Vi såg över 90 arter den dagen. Och säkert 60 av dessa var nya för oss. Lite senare inhandlade vi en kikare till och en tubkikare, en klassisk bly-Kowa med ett lite skakigt Velbon- stativ. Och köpte också ”Europas fåglar” av Peterson-Mountfort-Hollom, det kunde ju komma en sällsynt gäst. Efter det kunde vi räkna oss som riktiga fågelskådare.
Men det började med naturälskande föräldrar och en superbra biologilärare.

Två vinterbadare i Malmö Två vinterbadare i Malmö

Vinterbada i Malmö är det många som gör. Vi har en strand med många bryggor och även bastu nästan mitt i stan. Och isen i Öresund lägger sig nästan aldrig numera. Många fåglar badar ju dagligen, också mitt i vintern, och tillbringar nästan all sin tid i vatten, t.ex. änder och svanar. Men så har vi två små fåglar som kommer till Malmö bara på vintern, (nåja, en av dem kanske häckar med ett par).
De vinterbadar inte för att det är kul eller stärkande. De dyker ner i iskallt vatten för att … hitta mat. Som många förstår, det rör sig om Kungsfiskare och Strömstare.
Kungsfiskare finns det flera av under vintern i Malmö. En ses i en liten dagvattenbäck nära mitt hem i Bunkeflostrand. Precis nära gångstigen som används av hundpromenerare, joggare, barnvagnsförare och söndagsflanerare. Den blå och orange fågeln, Sveriges snyggaste fågel tycker jag, har blivit en kändis. När jag står och tittar på Kungsfiskaren frågar många som går förbi  ”Är den där ?”. De stannar och tittar, lånar min kikare, tittar på displayen på min filmkamera, och förbluffas av att en så vacker fågel finns i Sverige. ”Den ser exotisk ut” säger flera. Jag tror att intresset för fåglar och natur i min omgivning har ökat kraftigt bara beroende på denna enda fågel. Den kommer i slutet av november och stannar i bäcken 3 månader. Det finns gott om småfisk där. Och enda konkurrenten är en häger som ibland fiskar i samma bäck.
I Risebergabäcken som rinner igenom Malmös gamla flygplats, Bulltofta, rinner vattnet lite snabbare. Det finns stenar i vattnet som är perfekta sittplatser för strömstaren. Första gången jag såg den var det bara att följa bäcken ett 100-tal meter. Och vips, där satt den och neg på en sten i vattnet. Det går en gångstig nära bäcken och strömstaren har liksom kungsfiskaren vant sig vid människor och man kan gå ganska nära för att titta och fotografera utan att skrämma den. Och den är också känd av lokalbefolkningen. Ett flanerande par kom fram till mig och frågade ”Skall du fotografera strömstaren? Den är så fin”.  Strömstaren är dock bara vintergäst i vår kommun, var den har sitt sommarrevir vet bara den.
Det känns lite lyxigt att ha två så fina vinterbadare inne i Sveriges tredje stad.

Skäggmes - alldeles ensam i familjen Skäggmes - alldeles ensam i familjen

Javisst låter det trevligt. Hela familjen åker ut en tidig söndagsmorgon till någon spännande fågellokal. Alla är försedda med kikare (det finns billiga barnkikare som funkar ganska bra för de minsta) och hela familjen letar uppmärksamt efter vackra eller ovanliga fåglar.  Men….. nu var det ju inte detta jag menade med rubriken.
Alla världens knappt 12000 fågelarter är uppdelade i ungefär 250 fågelfamiljer. Antalet arter och familjer varierar lite beroende på vilken taxonomisk auktoritet man följer; jag har valt IOC medan andra skådare kanske har valt Clements eller BI/HBW. Uppdelningen i fågelfamiljer baserades från början mest på utseende, beteende, födoval m.m. men numera är genetiska studier den viktigaste grunden för familjeindelning. Fortfarande förändras tillhörigheten, en fågelart kan förflyttas från en familj till en annan. Ibland skapas nya familjer när DNA-studier visat att arten inte alls var närbesläktad med övriga inom familjen.
Familjeskådning handlar oftast om att se en fågel inom var och en av de 250 familjerna. Men det kan också handla om att se alla arterna inom en familj. För vissa familjer kan det vara mycket svårt, några familjer är mycket stora. De tre största är Tyranner (438 arter), Tangaror (384) och Kolibrier (357). Men andra fåglar är mycket unika och man har inte kunnat se ett nära släktskap med andra fåglar, då har det fått en egen familj. Inte mindre är 37 familjer omfattar en enda art.
I Sverige har vi en enda häckade fågel som är den enda i sin familj. Skäggmesen. Trots namnet är den inte besläktad med mesarna utan placerades tillsammans med papegojnäbbarna. Men senare visade sig det släktskapet var mycket avlägset och skäggmesen är nog närmast besläktad med lärkor. Men inte tillräckligt, därav en egen familj.
Att få en komplett lista genom att se minst en art inom varje familj är svårt. Det finns faktisk en amerikan som har lyckats. Och en svensk skådare saknar en enda. Men det kostar. Man måste resa väldigt mycket. För att se en art i familjen Kuba-sångare måste man förstås till Kuba. Och om man vill se en av de 11 arterna Madagaskar-sångare får man resa till …… Madagaskar. Och familjen Lyrfåglar finns bara i Australien. Då kan man passa på att åka till Nya Zeeland, där finns 5 fågelfamiljer som bara finns där.
Nää, det blir billigare att skåda hemmavid med…. familjen.

 

Ochre-fronted Antpitta Ochre-fronted Antpitta

På min Peru-resa i oktober 2019 hade jag några speciella fåglar på min önskelista. Ibland dessa var att få se en myrpitta och få bra bilder av den. Myrpittor är en egen fågelfamilj som innehåller ca 60 olika arter, alla lever i Syd- och Centralamerika. De flesta är i storleken mellan blåmes och stare, runda och mycket kortstjärtade, de lever på marken i täta snår i regnskogen, hörs ofta men är rysligt svåra att få se. En morgon skulle vi få chansen, vi körde på knaggliga vägar till ett litet hus i obygden och skulle möta husägaren som skulle ta oss till myrpittan. Men där var ingen. Vi gick runt och plåtade lite kolibris medan vi väntade. Plötsligt dök han upp och sa att hannen redan varit på platsen och honan skulle komma snart. Han la dagligen ut lite mask till ett par som höll till i omgivningen. Men nu fick vi skynda oss. Han ledde hela gruppen i ett mördande tempo på en liten, stenig stig som nästan gick rakt upp för berget. När vi hade gått en halvtimme var alla i vår skådargrupp helt färdiga, vi var ändå på nästan 3000 m höjd och syre var en knapp resurs, och vi ville bara lägga oss ner. Men han sa på knappt förståelig engelska att vi nästan var framme. Efter ytterligare en kvarts mycket rask bestigning av den skogklädda bergssidan stannade guiden. Jag sjönk ner i mossan, helt slut. Jag tänkte att nu får fågeln gärna dröja ett tag så att pulsen hinner gå ner under 150 innan jag skall försöka ta bilder. Då viskade vår engelske guide till mig, ”pst, Bengt. It´s here”. Och den var där. En liten rund fjäderboll stod 7-8 meter framför oss och åt en mask. Ockrapannad myrpitta är namnet på svenska. Den satt kvar och fick några maskar till. Och kameror smattrade. Sista masken slängde guiden 2-3 meter framför oss. Pittan tittade och väntade ett tag. Och sen blixtsnabbt, flög den fram mot oss, tog masken och flög tillbaka in i den täta skogen. Guiden sa att vi hade chans på en annan art, Rost-bröstad mypitta. Bara en liten bit härifrån. De flestas puls hade gått ner tillräckligt för att vi skulle säga; Ok, en liten bit. Efter 20 min på samma vertikala stig sa vi att nu ger vi upp. ”Just 50 meters more” sa guiden. Det var nog peruanska meter för efter ytterligare 200 meter stannade han och visslade. Och det dröjde inte länge förrän en annan rund fjäderboll kom fram och visade sig fint. Under resten av resan hörde vi ytterligare 6 arter myrpitta. Men såg ingen. Vi visste alla vad som krävdes för att se dem. En bra guide, hygglig kondition och mask.

7 färger i vassen 7 färger i vassen

Detta skall inte bli en historielektion och handlar inte om Pol Pot, Caligula, Stalin och andra mänskliga tyranner. Utan istället om världens största fågelfamilj, Tyrannidae eller Tyranner på svenska. Nyss hemkommen från en tre veckors skådarresa i Norra Peru summerar jag ihop till 87 sedda tyranner, dvs en femtedel av alla världens ca 440 tyranner. Och många ser väldigt lika ut. Ett stort gäng är gula på undersidan, bruna eller gråa på ovansidan och lite teckningar i ansiktet. Ett ännu större gäng är lite gråbruna med lite vingband och rufsiga på hjässan. Och de olika grupperna inom tyranner heter flycatcher, eleania, tyrannulet, tyrant, bush-tyrant, tit-tyrant, chat-tyrant, shrike-tyrant, ground-tyrant, field-tyrant, water-tyrant, tody-tyrant, pygmy-tyrant och en massa fler. Och att skilja på de unika tyrannernas namn är heller inte lätt när de heter så lika som Olive flycatcher, Olive-sided flycatcher, Olive-striped flycatcher, Yellow-olive flycatcher, Olive-chested flycatcher, Olive tufted flycatcher och Olivaceous flycatcher. Men vissa tyranner står verkligen ut, både ifråga om namn och utseende. När vi den 15 oktober kom till en liten sjö på drygt 3000 m höjd i Anderna uppenbarade sig en väldigt vacker fågel. Och till skillnad från många andra tyranner satte den sig lugnt på ett vass-strå och lät sig beskådas och fotograferas. Many-colored Rush Tyrant heter den på engelska, på svenska det rysligt tråkiga Vasstyrann. Det lokala namnet var outtalbart men betydde på svenska ”sju färger i vassen”. Och det är ett väldigt bra namn på en mycket tjusig fågel.

Gråtrut, först på "Krabba i näbben"-listan Gråtrut, först på "Krabba i näbben"-listan

En vanlig fågelskådare är nog ute och skådar 30-100 dagar om året. Och de flesta av dessa dagar är man inte utomlands i en regnskog eller vid Ottenby på våren eller vid Falsesterbo under höststräcket (om man inte bor vid Ottenby eller Falsterbo förstås, eller i en regnskog utomlands). Ofta skådar man nära där man bor på en lokal som sällan ger några sensationella fynd. Det blir oftast inga kryss. 
För den oinvigde: att kryssa betyder att se en ny fågel. Inom ett visst område. Man kan bl.a Världskryssa, Europakryssa, Sverigekryssa, kommunkryssa och tomtkryssa.
När jag såg mitt livs första blåhake i Norge var det ett Världskryss för mig, en ny fågel på min världslista. Året efter var vi i svenska fjällen och jag fick Sverigekryssa blåhake. Några år senare flög en blåhake ut vid Falserbo där jag var, Skånekryss ! Och samma år någon vecka senare satt en liten förskrämd blåhake alldeles invid husväggen på min tomt. Tomtkryss, yes ! Just tomtkryss och också kommunkryss ger ibland upphov till diskussion, räcker det att jag står på tomten eller i kommunen och ser fågeln ? Eller måste själva fågeln också befinna sig där ? Det är upp till var och en att bestämma tycker jag.
Men just dessa listor, tomt- och kommunlista, gör att man skådar mer hemifrån. Och att vardagslunken ibland ger nya fåglar på listorna, i alla fall oftare än man får ett kryss på världslistan. Men oftast inte. Jag går ofta bort till ett ganska nytt fågeltorn som kommunen byggt på våra standängar i Bunkeflostrand. Det ligger bara 500 m hemifrån. Det ligger på Terekudden som vi kallar den. Här sågs 2002 en Tereksnäppa, därav namnet. Besök på Terekudden ger oftast inget nytt på några listor. Där finns vår och höst lite vadare och änder, ibland några tärnarter och de flesta mås- och trutarterna.
Men det viktiga är att man ändå njuter. Och hoppas. Det kan ju komma något. Och kommer det inte nåt speciellt kan jag ju räkna antalet enkelbeckasiner, 43 idag. Eller glädjas åt en ensam myrspov i kopparröd sommardräkt som kom överflygande. Oftast har jag kameran med och då kan en bra flygbild av en vanlig fågel vara dagens clou. T.ex. en gråtrut med en färsk, nyfångad krabba i näbben. Det gav mig föresten en idé till en ny lista. Fåglar med krabba med i näbben. Första krysset på listan klart, gråtrut !

Etiketter: kryss gråtrut krabba
Gränsvakten och jag Gränsvakten och jag

Riskerna med att skåda fågel får anses ganska små. Visst kan man sätta foten i ett kärr eller ramla över en uppstickande rot när man går och tittar uppåt i en kikare. Men det är ändå ganska små risker jämfört med andra hobbies som bergsbestigning eller extrem-skidåkning. Men utomlands kan det finnas vissa risker, antingen beroende på farliga djur eller människor. I Ghana i fjor stod vi i täta snår i Kakum NP och tittade på en barbet när den inhemske guiden gav till ett litet utrop. I busken en halvmeter till höger om mig slingrade en knappt meterlång grön orm. ”A boomslang” sa han. Det är en mycket giftig, ibland dödlig, orm. Jag tog snabbt några steg bort från den mycket vackra ormen. I Etiopien och Ghana fick vi med oss beväpnade vakter när vi vandrade i några nationalparker. I Ghana berodde det mest på riklig förekomst av elefanter, i Etiopien fick jag aldrig klart för mig vad faran bestod av. Farliga djur eller gerillakrigare. Eller så var det ett enkelt sätt att få lite mer betalt av turisterna.
Darien-området i södra Panama på gränsen mot Columbia var tidigare känt som ett farligt område p.g.a gerilla och narkotikasmugglare. När jag var där i fjor och begav mig långt in i djungeln för att ta mig till ett känt träd med Harpya-bo var det, förutom Harpyan, mest kpist-beväpnade poliser vi stötte på. Men det ingav ändå ett visst mått av trygghet.
I Thailand skådade vi flera dagar precis på gränsen mot Burma (Myanmar). Vi gick på en smal väg och kom fram till en rödvit bom. Den thailändske guiden berättade att på andra sidan bommen var det Burma. Vår engelske guide sa att om vi vill ha en Burma-lista så måste vi ju stå i Burma. Så vi kröp under bommen och identifierade några drongos och seglare. Då såg jag en burmesisk gränspostering 100 meter upp på kullen som tittade rakt ner på oss. Kulsprutan framför honom gjorde att vi snabbt förflyttade oss till rätt sida gränsen.
Nästa dag var vi på ett annat ställe vid gränsen. Vi kom fram till en thailändsk gränsstation och jag lyfta mitt stora tele på lite håll för att ta en bild av vakterna, Thailändska flaggan och det överallt närvarande kungaporträttet. Då kom nån slags officer med efterföljande menig rakt emot mig med snabba steg och sa högt med myndig röst ”Photo!” och pekade på mig. Shit, tänkte jag, det var inte så smart gjort. Nu tar han min kamera eller i alla fall SD-kortet. Han kom fram till mig, räckte sin mobil till den menige och ställde sig bredvid mig. Den menige tog ett kort av oss. Puh, jag andades ut. Så jag räckte min mobil till den menige som tog ett foto till. Livet på gränsstationen var väl ganska enahanda så när det kom en 2 meter lång utlänning med kamouflage-klätt teleobjektiv skulle det tas foto tillsammans med gränsvakterna.

Skulkande Slaty-bellied Tesia Skulkande Slaty-bellied Tesia

Att en fågel är en skulkare betyder att den är svår att se, den gömmer sig gärna i vegetationen. Den kan ofta höras bra, man vet exakt i vilket snår den sitter men den jäkla fågeln vill inte visa sig. Skulka lär komma från lågtyskan och det vanligare ordet skolka är närbesläktat och har ju nästan samma betydelse, hålla sig undan, gömma sig. Vissa fågelfamiljer är ökända för att skulka, dunrallar (eng. flufftails) t.ex. Jag har själv varit i Afrika och hört två flufftails. Men inte sett dem. Och vilken sydamerikaskådare har inte svurit över en tapaculo som sjunger och låter några meter bort men bara inte går att se. När jag var i Thailand nyligen skulle vi i en tät skog i nordväst leta efter en Slaty-bellied Tesia (sv Gyllenhättad tesia). I boken beskrivs den som "extremly skulking, although often inquisitive and aparently not shy". Och det var just så vi upplevde den. Vi stod i ett område med mycket tät undervegetation, såg ut som blåbärsris men lite högre och tätare. Guiden spelade lätet och det dröjde inte länge förrän vi fick svar. Och bara 5-6 meter från oss, lågt. Under de närmaste tre kvarten var den aldrig längre än 10 meter från oss i olika riktningar, hela tiden sjungade ... och skulkande. Efter en kvart såg guiden en rörelse i blåbärsbladen. Men inte själva fågeln. Amerikanerna i gruppen, som absolut vill se en fågel för att kryssa den, blev alltmer frustrerade. Jag tänkte att man får chansa. Jag hittade den minst otäta platsen i riset, där skulle man kunna se fågeln om den bara kom just dit. Jag höll koll där. Och efter ytterligare 10 min såg jag en rörelse där, lyfte kameran och plötsligt dök den lilla, grågröna krabaten upp och drog en sångstrof. Jag hann att få skärpa, ta två bilder, sen var den borta igen. Fotot blev inte bra, givetvis kvistar och blad i vägen men ändå. Några amerikaner som följt min rörelse hann också få se den 9 cm lilla fågeln. Och de jublade. Vi stod kvar i ytterligare 20 minunter, omgivna av fågeln och sången. Men inga fler såg den. Och sen tystnade den och försvann, förmodligen. Det var verkligen skulkning när den är som bäst. Eller värst.

Etiketter: skulka tesia
Sovande guldtrast Sovande guldtrast

På min 24-dagars fågelresa till Thailand i februari hade jag några önskefåglar som jag länge drömt om. Skedsnäppa, rallbeckasin och rubinnäktergal (bara några månader efter första svenska fyndet). Och en till, Guldtrast. Denna trast har länge varit en önskefågel, svår att se i Sverige med några få fynd. Men häckar i Asien och övervintrar i Thailand. Och häckar kanske också i Thailand, det beror på om man följer uppdelningen av fågeln i två arter, Guldtrast och Tigertrast. Den förra skall ha 12 stjärtpennor, den senare 14. Och benfärgen skall också skilja, Guldtrasten har rosaröda ben.
Den 18 februari på förmiddagen kom vi till Royal Botanical Garden på berget Doi Ang Khang nära gränsten till Burma i nordväst. Gick först omkring och kryssade en del nya fåglar, bl.a. Daurian Redstart , Hill Blue Flycatcher och White-tailed Robin. Kom till en lite avsides gräsmatta med låga träd. Och där ! På marken hoppade en trast med stora svarta halvmånar på vit mage och bröst. Och vingen var färgad i brunt och guld. Ja, det var verkligen guldfärg. Och benen var rosaröda. Alltså en ”äkta” guldtrast. Den tyckte vi störde matsökningen och flög upp i ett lågt träd. Men fortfarande nära. Vi tog alla massvis med bilder på den otroligt vackra fågeln. Efter en stund var det lunchdags i den närbelägna restaurangen. Efter två veckor i Thailand hade jag förlikats med maten. Men varje måltid var den andra lik. Ris och två-tre sorters kycklinggryta, några fiskgrytor, lite grönsaksröra och ananas och mango till dessert. Så jag meddelade vår guide att jag hoppade lunchen för att istället skåda och plåta. Min plan var klar. Tillbaka till guldtrastens gräsmatta för att njuta av den ytterligare en halvtimme. Alltså Guldtrasten. Inte gräsmattan. När jag kom dit igen hittade jag trasten direkt, den hade återupptagit arbetet med att fixa dagens lunch. Jag satte mig ner i skuggan av ett träd och väntade. Den var 15 meter bort. Men kom hela tiden närmare, jag störde inte mycket. Så började jag prata med den. Den något ensidiga konversationen på skånska måste i alla fall lugnat trasten. Den kom närmare och närmare. Jag lyfte kameran och fick fantastiska bilder. Till slut var den fyra meter ifrån mig. Jag fortsatte att prata men var tvungen att backa försiktigt någon halvmeter för att klara närgränsen för min kamera. Trasten stannade upp i sitt födosök och …. somnade. Den stod alldeles stilla och blundade. Kanske drömde om långa svenskar med långa teleobjektiv som talade alldeles obegripligt. Vad vet jag ? Efter 12-15 sekunder tittade den upp igen och fortsatte stilla att leta mask och annat gott. Jag gick tillbaka till restaurangen där de andra satt, berättade om min sovande guldtrast och köpte Snickers och Coca-cola till lunch. Och på natten drömde jag om en guldfärgad fågel.

Lysande pitta, Malackajuveltrast på svenska Lysande pitta, Malackajuveltrast på svenska

Jag var nyligen i Thailand i 24 dagar för att skåda fågel. En fantastisk resa och vi var både i centrala, norra och södra delarna av landet. Det gav över 560 arter och drygt 350 av dem var kryss. Högt på önskelistan stod min första pitta och att få bilder av den. Redan 3:e dagen skulle vi få en chans på Blue Pitta. Vi parkerade oss i ett gömsle i en väldigt tät skog med en liten öppning som vi bevakade. Ganska snart hörde vi en pitta. Guiden spelade upp lätet och den kom närmare. Och närmare. Uppskattningsvis var den bara 15 meter bort men fortfarande helt dold i täta buskage. Då brakade det till alldeles till höger om oss och jag såg toppen på ett litet träd falla 7-8 meter bort. Det var en elefanthanne som valt vår pitta-plats till frukostställe. Vi såg inte elefanten mer än som en mörk skugga men den var säkerligen medveten om oss. Några små träd till föll mycket nära oss och vi insåg att det nog var bäst att lämna gömslet innan elefanten blev riktigt sur för att vi störde i frukosten. Pittan skulle säkert inte komma fram ändå. 10 dagar senare såg vi vår första pitta, en Rusty-naped Pitta. Och näst sista dagen, den 27 feb, fick vi sittande i ett gömsle se de vackraste fåglarna jag någonsin sett, hanne och hona av Malayan Banded Pitta. Det var tidigt på morgonen, mycket mörkt i gläntan vi bevakade och ISO stod på 5000. Och då kom de. De lyste upp hela gläntan när de gick och letade mat under en kvart. Och ibland var avståndet bara 5-6 meter. Lysande gult, orange, blått, rostrött. Guiden sa på skämt ”We bring them in every night for recharging”. Efter drygt 400 bilder var uppvisningen slut och gläntan föll in i mörker igen. Men vilken pitta !