Pica pica heter jag - lätt som en plätt Pica pica heter jag - lätt som en plätt

När jag började med fåglar 1970 gällde det att lära sig alla fåglar som fanns i Sverige. Det vara bara att plugga in alla med hjälp av fågelboken. Och förutom det svenska namnet stod ju det latinska namnet, eller som man numera säger, det vetenskapliga namnet. Bestående av ett släktnamn och ett artnamn. Och skulle man vara riktigt korrekt, även ett underartnamn (oftast samma som artnamnet).
Jag och min brorsa tyckte det skulle vara kul att lära sig dem också. Nyttan med det ifrågasatte vi inte. Det var häftigt att lära sig något nördigt. Så vi pluggade och förhörde varandra och kunde till slut mer än 600 vetenskapliga namn på de flesta av Europas fåglar. Vi lärde oss tungvrickare som Phoenicurus Ochrurus Gibraltariensis (svart rödstjärt) men också lätta som Pica Pica (skata), Bubo Bubo (berguv) och Crex Crex (Kornknarr)
En gång på 1980-talet stod jag i Vardö på Varangerhalvön och skådade. Då dök en kille från Finland, också fågelskådare, upp och berättade på engelska att han varit där en vecka. Vi började prata om vilka fåglar vi sett. Men de svenska namnen var obekanta för honom, de finska för mig och de engelska hade vi inte lärt oss. Jag försökte med Phalaropus lobatus (smalnäbbad simsnäppa). Och se. Han hade också lärt sig de latinska namnen. Så vi kunde prata om vilka fåglar vi sett. På latin. Vad bra, då fick jag nytta av min kunskap. Tyvärr har det inte upprepats så värst många gånger, de flesta lär sig hellre namnen på engelska eftersom man ändå pratar engelska med utländska skådare.
På de senaste åren har taxonomerna dessutom ändrat många fåglars familje- och släkttillhörighet. Och därmed ändrat fåglarnas släktnamn. När jag lärde mig namnen hette de flesta tärnorna Sterna i släktnamn. Nu har de 6 svenska tärnorna delats upp i 5 olika släktnamn. Samma sak har hänt med mesar (Parus) och simänder (Anas). Mycket av det jag lärde mig på 1970-talet är alltså fel idag, man får plugga in nya namn. Känns jobbigt. Och kanske inte så användbart.
Häromdagen stod jag vid en damm vid McDonalds i Trelleborg och spanade efter en mycket sällsynt karmintrollslända. Två andra på motsatta sidan av dammen pekade på en flygande trollslända och ropade Parthenope! Ny som jag är på trollsländor har jag inte lärt mig de vetenskapliga namnen på dessa men jag har förstått att de som letar efter insekter mycket oftare använder de vetenskapliga namnen än fågelskådare. Nånstans i bakhuvudet låg att det nog var Mindre kejsartrollslända de menade, Anax Parthenope. Så jag fick ett nytt trollsländekryss. Och insåg att det nog var vettigare att lära mig trollsländor och fjärilar på latin än de nya fågelsläktnamnen. Då får jag nog lite större nytta av pluggandet.

Läs hela inlägget »
En av biätarna i Segerstad på insektsjakt En av biätarna i Segerstad på insektsjakt

Vår årliga vecka på Öland är över. Den var bra. Vi missade målet 150 arter med 3. Man vad gör det. Vi hörde gyllingen 4 gånger, jag fick kanonbilder på höksångare, svarttärna visade sig på flera ställen och vi fick några kryddor i anrättningen, inga superrariteter men lite småroliga fåglar vi sett innan men som man inte har varje dag. Inte ens varje år.
Det började på kvällen första dagen. Vi åkte ner till udden och gick ut till vindskyddet. Jag och min fru var helt ensamma, udden drar inte så mycket sent på dagen. En ung kille som jobbade på fågelstationen kom. Han hittade direkt en mindre strandpipare i vätan på Sälön och en jorduggla i tången. Båda hade jag missat. Slarvigt. Plötsligt sa han, ”Dammsnäppa hördes”. Och mycket riktigt, en rödbena kom inflygande tillsammans med sin mycket ovanligare släkting från södra Europa, dammsnäppa. De rastade en kort stund i tången och drog sen vidare. Då hörde jag tydligt det för mig hittills obekanta lätet från den ovanliga. Teu-teu. Det skall jag lägga på minnet. Jag funderade starkt på att hyra in den unga killen för en vecka som fågelhittare. Han verkade ruskigt alert och kunnig.
Dagen efter var vi först i Ottenbylund men såg på BirdAlarm att två biätare siktats vid Segerstads kyrka. Vi åkte dit och anslöt till ett gäng på kyrkogården. Fick höra var de suttit och försvunnit. Efter en kvart gav vi upp men på väg ut till bilen fick vi höra att de syntes från en markväg norr om kyrkan. Vi gick dit och mycket riktigt, de två skönheterna satt i en buske 60-70 meter bort. Plötsligt flög de upp, jagade några insekter ovanför oss och landade igen för att äta fångsten. Fick några hyggliga bilder. Även om vi sett biätare en handfull gånger tidigare är det alltid en upplevelse att se Europas kanske grannaste fågel.
Några dagar senare stod jag själv vid udden kl 5 i gryningen. Frun hade sovmorgon. Inte mycket hände. Några sandlöpare sprang runt i tången, en flock roskarlar flög förbi. Jag såg på appen Band för Öland att en lundsångare satt och sjöng vid gröna grinden, ingången till mellersta lunden. Jag gav upp udden och körde till södra lund-parkeringen. Gick igenom gröna grinden och 100 meter in på stigen. Och mycket riktigt. 15 meter rakt ovanför mig sjöng en lundsångare frenetiskt. Jag undrade i mitt stilla sinne när arten skall sprida sig ordentligt i Sverige. Det är ju snart 70 år sedan den häckade för första gången. Precis då började en sommargylling sjunga 100 meter bort. Och det var inte bara en strof som vi dittills hade hört. Den sjön nästan en halvtimme i duett med lundsångaren. Mycket njutbart. Jag körde till stugan och hämtade frun och åkte tillbaks till platsen. Men då var båda borta. Så är det med fåglar.

Läs hela inlägget »
Albatrossen är en bit till höger om fyren Albatrossen är en bit till höger om fyren

Den 25 april 2021 upptäckte malmöskådaren Roy en svartbrynad albatross från Malmös bästa havsskådningsplats, Plattan. Den drog sig åt sydväst mot den danska ön Saltholm. Det gick ut larm på både BirdAlarm Sverige och MöX-Band, det lokala larmet för Malmö. Många skådare åkte ut till Lernacken där bron till Danmark utgår ifrån. Jag själv strosade lugnt runt i Klagshamn för att leta nyanlända flyttfåglar när brorsan ringde. Han stod vid Lernacken och hade precis kryssat den på aphåll, 5-6 km. Men han var sprudlande glad, han missade den svartbrynade som dök upp i Skälderviken 2001. Men som jag hade.
Jag tänkte, jag står kvar på piren i Klagshamn och ser albatrossen när den flyger söder om bron. Att passera bron innebär för en del fåglar mycket vånda och en del vägrar bestämt. Men albatrossen var så långt ute att jag tyckte den kunde passera på ön Pepparholmen där bron övergår i en tunnel. Det borde ju inte skrämma den. Men en kvart gick och en halvtimme. Och ingen jättefågel syntes. Det var dags att köra till Lernacken. Hämtade upp frun på vägen och kom till Lernacken där det var minst 50 skådare med tuber. Och allmän uppsluppenhet, den hade setts gå upp och ner i karakteristiska bågar för 5 min sedan. Aktivt spanande. Och där ! Där flög en jättelik fågel upp och ner nära Saltholm, ca 7 km bort. Men den sågs tydligt i tuben. Jag tog upp min kamera och drog iväg 15-20 bilder i rätt riktning. Inte en chans att jag skulle se fågeln i sökaren men jag hade kanske tur.
Dagen efter siktades albatrossen igen ute vid Saltholm. Men den hade det inte särskilt kul. Den jagades av upp till 9 havsörnar som inte ville ha konkurrens om vem som var största fåglar på Saltholm. Den gick ner, kanske dödligt skadad eller bara med blessyrer. Ingen vet. Den sågs aldrig mer.
Malmöskådarna i MöX kunde räkna det som Malmö-kryss, även de som sett den vid Saltholm. Vi hade ju stått i Malmö och då räknas det oavsett om fågeln är på månen. Men på Club300-s krysslistor gick det inte ens att räkna som Sverige-kryss. Då skall fågeln befinns sig i landet. Och Saltholm är en dansk ö. Då var det bara den lilla skara som sett fågeln mycket närmre den svenska kusten innan den flög ut till mitten av Öresund som fick räkna den. Ack ja, snåriga (och lite småfåniga) regler.
Fotot då ? När jag gick igenom mina bilder på kvällen hade verkligen albatrossen fastnat på en bild. Jag la in den på Artportalen. Och 1558 personer betittade denna "fantastiska" bild. När jag förstorade den såg jag att albatrossen utgjorde 91 pixlar. Av totalt 45 miljoner pixlar i min kamera. Alltså en halvmiljontedel av hela bilden. Jag tar oftast bättre bilder. Men 2001 hade jag ingen kamera. Så detta är min absolut bästa albatrossbild, tagen i Sverige. På Nya Zeeland plåtade jag svartbrynad med mobilen på 3 meters håll när den låg vid båtkanten och käkade fiskrens. Men det var där, inte här.

Läs hela inlägget »
Norra Lunden - i morgondimma vid soluppgång Norra Lunden - i morgondimma vid soluppgång

När jag skriver dessa rader är det bara 5 dagar kvar till den årliga veckan på Öland. Normalt vill jag alltid resa till nya ställen, både när jag skådar fågel eller bara är på semester. Men just Öland har jag nog besökt 45 år av mina 50 år som skådare, just i månadsskiftet maj-juni. Och ibland också på hösten i oktober. Vad är det som drar mig till Öland? Ja, Ölands södra udde är nog det ställe i Sverige där chansen är störst att se några riktigt rara fåglar. Listan är lång på de gästande fåglar som jag har sett i Sverige bara just på södra Öland. Sammetshätta, bergsångare, ökensångare, isabellatörnskata, rödhuvad törnskata, rostgumpsvala, svarthuvad sparv och rosenstare är några av de små rariteterna. Lite större (i storlek, alltså) är spetsstjärtad duva, större beckasinsnäppa, svartvingad och rödvingad vadarsvala, sandtärna, mindre gulbena och större turturduva.  Och två riktigt stora sällsyntheter har jag också sett, smutsgam och purpurhäger.
Men det är inte bara möjligheten till rariteter som drar. Just på Öland är chansen nästan 100%-ig att se eller höra några svenska fåglar som jag sällan eller aldrig har i Malmö-trakten. Sommargylling, halsbandsflugsnappare, mindre flugsnappare, höksångare, rosenfink, kornknarr och vaktel t.ex.
Dagarna under veckan på Öland är ganska lika. Antingen börjar man kl 5 med en lång runda i Ottenbylund. Bara för att njuta av sommargyllingens flöjtande, härmsångarkören eller rosenfinkens mjuka vissling. Eller så börjar man nere på ÖSU, Ölands södra udde vid fyren långe Jan. Där pågår fortfarande i slutet av maj det sena vårstäcket med arktiska vadare, alkor av alla tre arterna flyger ute i Kalmarsund, jag har sett 4 av världens 5 lomarter samtidigt på udden. Sveriges alla 6 tärnarter kan ses från udden och nästan precis vad som helst kan komma insträckande söderifrån.
Under förmiddagen är en tur till Eckelsudde eller Beijershamn given, ibland kan man ha merparten av landets vadare och änder där. På eftermiddagen tar jag ofta en vandring på alvaret och en tur på östra sidans strandängar. Fortfarande har man chans att se de alltmer sällsynta arterna, ljungpipare, rödspov och ängshök där. Och på kvällen gläds jag åt morkulledraget i Norra lunden.
Ofta tar jag en natt-tur norrut för att vara vid till Ölands vackraste plats, Klosterholmen vid Hornsjön, vid soluppgången. Skräntärnor letar frukost i sjön, trastsångare har hörts många gånger, trädlärkan sjunger ibland och en chans finns på göktyta, spillkråka och gröngöling. Och på vägen tillbaka hälsar jag på pungmesen vid Petgärde och så förstås Naturbokhandeln vid Stenåsa. För att köpa en ny Swarovski-kikare, boken om Perus fåglar eller bara en glass.
Vid veckans slut summeras listan på arter, ofta 150+ och rekordet är 170. Det är inte många platser i landet som kan slå det. Om ens någon.

Läs hela inlägget »
Domfru ? Domfru ?

Våra svenska namn på fåglar är i vissa fall mycket gamla medan andra har bytt namn flera gånger under det senaste århundradet, av olika anledningar. Jag tänkte ta upp några namn som man kan ifrågasätta.
En av våra mest kända fåglar är talgoxe, ingår i messläktet och t.ex. blåmes och lappmes är ganska närbesläktade. Att talgoxen gillar talg vet ju alla som sätter upp en talgboll i trädgården. Men oxe ? En förklaring jag sett är att den är glupsk som en oxe. En alternativ, nog mer skämtsam, teori är att den har så varierande läten, den joxar med sitt tal och heter därför tal-joxe.
Varfågel är inte heller lyckat. Förutom alla ordvitsar man kan dra på namnet säger ju inte det ett dugg vad det är för sorts fågel. ”Var” kommer tydligen från att den varnar med hög stämma om någon rovfågel är på gång. Den har hetat större törnskata en gång i tiden och det är faktiskt ett mycket bättre namn.
Domherren, den vanligaste julkortsfågeln, sägs ha fått sitt namn för att dens svarta hätta liknade de hättor som kanikerna, medlemmar av domkapitlet, bar. Dessa kallades även för korherrar eller domherrar. Man kan ju undra om honan skall kallas domfru? Nä, domherrehona får det bli. Vadarfågeln brushane är ju på samma tema, genusbestämt. Så honan blir brushanehona. Inte helt lyckat.
Sjöorre, en dykand där hannen är helt svart förutom lite gult på näbben, är ju inte alls släkt med orren som är en hönsfågel. Kan det vara för att båda är mestadels svarta? Sjöorren heter på latin ”Melanitta nigra” vilket kan översättas till ”svartand svart”. Så svartand hade varit ett bättre namn om nu inte det namnet redan varit upptaget av en mörk simand från Amerika.
Järnsparv, gulsparv och gråsparv är tre ungefär lika stora fåglar, men i helt olika fågelfamiljer. Trots det heter alla sparv. Och än värre är skata, törnskata och strandskata. Verkligen inte alls släktningar och ändå heter alla skata. Kan absolut förvilla en fågelskådar-nybörjare.
Men det namn som jag tycket är sämst är …. Spillkråka. Den är ju absolut inte en kråkfågel men svart som de flesta sådana. Men skulle man kalla alla svarta fåglar för kråka blir ju koltrast maskkråka och storskarv blir havskråka. Svart hackspett hade varit ett mycket bättre och riktigare namn. Så heter den också på engelska (Black woodpecker).
Sen jag började skåda för 50 år sedan har en handfull svenska fåglar bytt namn. Tornseglare, härmsångare, kustlabb och gråhäger t.ex. Och ännu fler utländska. Är det inte dags för BirdLifes namnkommitté att starta ett namnbytesprojekt för vettiga namn på alla svenska fåglar?

Läs hela inlägget »
Med fokus på ladusvalans öga Med fokus på ladusvalans öga

Rubriken låter dramatisk, jag vet. Har jag blivit buddist eller marxist ? Eller vegan?  Ja, ungefär på den nivån. Efter att ha haft en Nikon som min huvudkamera, 6-7 olika modeller, alltsedan början på 1970-talet har jag köpt min första …… Canon-kamera. När Canon i juli 2020 släppte sin nya kamera EOS R5 läste jag många recensioner på den. Och proffsfågelfotografer höjde den till skyarna. Bästa fågelkameran någonsin!
Min Nikon D500 hade gått 178 000 bilder, ungefär som 50 000 mil för en Volvo 240. Det var dags att byta. Att det skulle bli en spegellös kamera var självklart, det kommer alla att vara inom 5 år. Både Nikons och  SONYs nya spegellösa fick bra betyg. Men Canon EOS R5 hade något som de andra inte hade. Animal eye detection. Dess autofokus kunde hitta ett fågelöga, sätta fokus på det blixtsnabbt och följa ögat så länge jag följde med kameran och såg till att fågeln fanns i sökaren. Kunde det verkligen funka. Och hur går det med ett svart öga på en mörkhuvad fågel. Som en ladusvala. Klarar kameran det?
Jag investerade i dyrgripen. Fick så klart köpa ett nytt objektiv, Nikonobjektiv passar förstås inte till Canonkameror. Det fick bli deras nya RF200-500 som också gillades skarpt av många proffs. Leveransen kom. Plöjde igenom drygt 900 sidor manual, tittade på 4 Youtube-videos hur man bäst ställer in alla menyval i kameran för fågelfotografering. Och sen var det dags. Att plåta. Jodå, på en sittande fågel hittade kameran snabbt ögat. På en stillsamt flygande gråtrut var det inga problem. Nu skulle jag utsätta den för ett verkligt test.
Nära mig ligger Klagshamns vattenfyllda kalkbrott. En regnig dag i maj stod jag vid kanten och såg massor av ladusvalor svischa över vattenytan på insektsjakt. Vattenytan var både krusig och vågig i blåsten. Ljuset var bedrövligt, jag fick sätta ISO på 5000 för att få minst 1/3200-del som exponeringstid. Tog 700 bilder. Sen ville jag inte kameran skulle bli blötare trots att den skall vara vädersäkrad. I datorn gick jag igenom bilderna. Fantastiskt. Nästan 600 av bilderna hade svalan fokuserad. Jag valde ut de 50 bästa. Det höga ISO-talet hade så klart skapat lite brus. Men det tar mitt nya program Topaz DeNoise lätt bort. Jag kände att min konvertering var helt rätt. Nu kan jag ta bilder som jag aldrig tidigare har kunnat. VILKEN LYCKA !

Läs hela inlägget »
Praktquetzal - hanne Praktquetzal - hanne

Efter att ha skådat fågel i 27 länder i alla världsdelar utom Antarktis dristar jag mig att utse det bästa landet för fågelskådning. Costa Rica!  Inte större än Skåne, Småland, Halland och Blekinge tillsammans. Bra vägar gör att man kan skåda i alla delar av landet på två veckor.
Landet som sådant är väl utvecklat. Stabil demokrati, hög utbildningsnivå, regionens längsta medellivslängd och lägsta spädbarnsdödlighet. Rökfria offentliga miljöer och arbetsplatser och ingen militär. 25 % av landets yta är nationalpark eller reservat. Ekoturism står för en stor del av landets intäkter.
920 fågelarter har setts i landet, mer än i hela USA och Kanada och ungefär lika många som i hela Västpalearktis. Av dessa är ca 600 häckande i Costa Rica.
Min resa till Costa Rica var med svenska Avifauna 2017. Vi var ett gäng på 14 personer inklusive svensk och inhemsk guide. Vi körde från huvudstaden San José norrut via de kända vulkanerna Poas och Arenal upp till gränsen mot Nicaragua. Därefter mot sydväst ut till Stilla Havs-kusten. Där följde vi Pan American-highway söderut ner till Amistad Lodge nära gränsen mot Panama. Och därefter via Quetzals Paradise tillbaka till San José.
Lodgerna var hur bekväma som helst och maten var lysande. Nästan alla lodger och lunchrestauranger hade kolibrimatare och fågelbord med olika frukter som fylldes på så snart det var uppätet. Problemen med luncherna var att man hellre ville sitta nära matarna och fotografera ätande fåglar än att äta själv.
Jag såg på hela resan 438 arter och av dem var 368 nya för mig. Det är svårt att utse den häftigaste fågeln vi såg, det är många om budet. Men skall jag välja en blir det Praktquetzal. En fågel i trogonfamiljen i rött och grönt, med väldigt rufsig kalufs och en stjärt som är dubbla längden av kroppen. Vi fick se den två gånger, sista gången vid lodgen Quetzals Paradise var helt fantastisk. Två hannar visade upp sig och jagade varandra i hopp om att få para sig med en hona som satt lugnt och åt en avocado. Alla som kommer till Costa Rica vill absolut se praktquetzal. Det är dock inte landets nationalfågel som man skulle tro, det är i stället lerfärgad trast, en koltraststor fågel som får trädgårdssångare att framstå som en grann färgklick. Men den lerfärgade trasten finns i varenda trädgård och alla costaricaner har sett den. Det är så man skall utse en nationalfågel.

Läs hela inlägget »
Kungsfiskare med "antenn"....................... och utan Kungsfiskare med "antenn"....................... och utan

Som så många fågelskådare fotograferar jag ofta fåglarna jag ser. Eftersom mitt huvudfokus ligger på att hitta intressanta fåglar snarare än att ta fantastiska bilder av dem blir fotona ofta en inte särskilt konstnärlig avbild av fåglen så som jag såg den. I en tät buske eller ett träd med massor av grenar bakom och ofta även framför fågeln.Eller i vass med mängder av vasstrån på alla sidor om fågeln. Inga bilder som vinner en fototävling men som visar vilken fågel det är och påminner mig hur jag såg den. Då och då sitter fågeln nära och är ljuset hyggligt och jag själv stadig på handen kan fotot bli bättre än genomsnittet. Då blir man glad.
Men ofta är där ändå en liten kvist eller gren eller grässtrå som stör och tar fokus från fågeln. Hittills har jag varit konsekvent, aldrig ta bort något från bilden. Det är inte rätt.
Att ljusa upp, öka kontrasten eller lystern på en halvdimmig bild är ok. Ta bort bruset om ISO var för högt och skärpa till lite känns också godkänt. Men att ta bort något, nej ! Jaja, om det kommit några sensor- eller optikfläckar på bilden må det vara hänt att radera dem. Men inte något i naturen. Absolut inte.
Men efter att ha tittat på hur proffsen som lever av att ta fågelbilder som de säljer eller gör böcker av gör, är jag inte lika övertygad. Det finns massor av videos på youtube hur proffsen redigerar fågelfoton. Och där ryker störande grenar och kvistar till höger och vänster och kvarlämnar ett tjusigt foto där fågeln är i fokus. När jag uppgraderade mitt redigeringsprogram Lightroom var erbjudandet från Adobe att man betalade en årlig avgift för Lightroom och Photoshop tillsammans. Så plötsligt hade jag världens mest använda redigeringprogram, Photoshop. Programmet som blivit ett verb. Man "photoshopar"  sina bilder.
Då hade jag också det program som proffsen använder. Inlärningkurvan är dock brant. Man kan göra allt med sina bilder. Så efter en videokurs på 4 timmar kunde jag 1 promille av alla funktioner. Men jag hade lärt mig en sak som gjorde stort intryck på mig. Det finns en AI-driven funktion som heter "Smart lagningspensel". Då kom jag ihåg en bra bild jag tog i februari av en kungsfiskare på ett vasstrå. Som satt och spanade efter fisk. Men över vingen fanns ett vasstrå och ett annat stack upp från huvudet som om fågeln hade inbyggd radioantenn.
När man tittar på bilden dras ögonen direkt mot antennen, fågeln ser man bara som ett tjusigt fundament för antennen. Jag tog in bilden i Photoshop, valde den smarta lagningspenseln och klickade och drog lite. Och på 5 minuter fick jag bort alla de störande vasstråna. Och programmet räknade smart nog ut vad som borde finnas under strået över vingen. Jag var förvånad. Är det så enkelt ?
Jag får erkänna, jag är inte längre lika övertygad om det felaktiga i att ta bort en störande kvist. Jag kommer kanske använda det någon annan gång, när jag tagit en riktigt bra bild men där en kvistjäkel absolut skulle vara i vägen. Jag är medveten om att andra har en avvikande åsikt. Och det respekterar jag.
Efter att ha lärt mig lite mer Photoshop insåg jag att det inte är särskilt svårt att lägga till en fisk i Kungsfiskarens näbb. Men där har gränsen passerats. Med råge. Att lägga till nåt som inte fanns i naturen är ett stort NEJ. Absolut inte. Vill man det får man bli tavelmålare istället. Så det så !

Läs hela inlägget »
Lappsparv i norra hamnen Lappsparv i norra hamnen

Bra fågellokaler är inte alltid natursköna platser med lummig växtlighet. I norra delen av Malmö hamn finns ett några kvadratkilometer stort område som tagits från havet. Dvs man har dumpat jord, sten och betong från södra Skånes byggplatser. Så småningom skall det bebyggas med industrilokaler, ett par står redan klara. Men just nu är det mesta bara en platt, lerig mark med lite gles växtlighet i form av gräs och mållor. Så vad kan finns här i form av djurliv. Den sällsynta grönfläckiga paddan trivs här, ja så mycket att det skapats ett paddreservat inom området.
Vid hårt väder på hösten är norra hamnen en utmärkt utsiktsplats för att skåda havsfågel. Havssulor, alkor, storlabbar, dvärg- och tretåig mås kan vid nordvästlig vind komma mycket nära strandlinjen till glädje för fågelfotografer. 
Och nordliga tättingar har hittat området och övervintrar gärna i norra hamnen. Det liknar väl häckplatsen på tundran. Tar man på stövlar kan man vandra genom hela området även om det här och där kräver lite hopp över vattenfyllda diken. Och ett vakande öga på alla lastbilar som kommer med påfyllnad av jord och lera.
I dec-mars har man en hygglig chans att hitta vinterhämpling, gråsiska, snösparv, berglärka och lappsparv. Och sånglärka, ängspiplärka och sävsparv tillhör också övervintrarna. Förra vintern dök en dvärgsparv upp som stannade länge. Och trivdes bra i ett dike nära vägen tillsammans med en flock sävsparvar. 
Vi Malmö-skådare är tacksamma för att ha en så fin fågellokal inom kommunen. Men vi vet att det inte alltid kommer att vara så. En dag i framtiden är hela området bebyggt och de ovanliga övervintrarna får hitta en ny plats. Hoppas att paddorna fortfarande är fredade då.

Läs hela inlägget »
Mindre öronkolibri i regnväder Mindre öronkolibri i regnväder

Idag hade jag tänkt göra ett försök att plåta någon av de brandkronade kungsfåglar som uppehåller sig i Malmös parker nu på vintern. Men regnet trummar på rutan och när jag tar fram DMI:s radarbild på datorn ser jag ett jättestort regnmoln som kommer att ligga över Själland och Skåne det mesta av dagen.
Regnväder är inget man gillar som fågelskådare. Visst kan man ta på sig kläder för dåligt väder. Men kikare och kamera är inget man vill utsätta för väta. Massor med små och stora prickar i synfältet gör inte skådandet lättare. Torka bort vatten och sätta på okularskydd mellan varje titt i kikaren irriterar bara. Och kameran mår alls inte bra av att bli blöt, bilderna blir dessutom oftast mörka och inte särskilt bra.
Men det är klart, ibland måste man skåda i blött väder, i synnerhet om man är på en resa och inte vill missa någon tid för fågelskådning. När jag var på Nya Zeeland kom vi till ett av jordens regnrikaste områden, the Fjordland på sydön. Vi hade en enda chans att hitta en mycket sällsynt endem, bergklippsmygen. En 10 cm liten gulgrönbrun sak som levde i klippbranter i ett mycket begränsat område. Regnet vräkte ner och förstärktes av omgivande 4-5 vattenfall som spred en blöt dimma över landskapet. Snabbt ur bilen, delade upp oss för att leta överallt. Ett rop från Stavros från Cypern, ”there it is !!”. Upp med kikaren som var innanför regnponchon. Yes!!. Upp med kameran innanför samma poncho, 3 snabba bilder och sen tillbaka till bilen. Och sen 15 minuters torkning av kamera och optik. Inga bra bilder men vi fick den. Klippsmygen var säkert den som var minst påverkad av regnet, den var ju van eftersom den levde i nästan ständigt blött väder.
I Peru och Costa Rica regnade det också en del. Men där hade vi ofta möjlighet att sitta under stora solparasasoller vid en restaurang eller lodge och ganska torrskodda beskåda kolibrier som trots vädret var tvungna att äta från kolibrimatare 10 meter bort. Även om deras färger inte riktigt kom till sin rätt utan solljus kunde det bli riktigt fina bilder om man fick med lite regndroppar i bilden.
Hade vi oturen att få regnväder när vi inte kunde få skydd under parasoller hivade amerikanerna i gruppen upp ett paraply i ena handen och kikaren i andra. Något som varken jag eller vår engelske guide stod ut med. Kanske beroende på att vi också ville fotografera och hade långa teleobjektiv på kameran som man omöjligt kan hantera med en hand.
Men när skådningen inte sker i ett avlägset land utan här hemma skall det till en nyupptäckt raritet om man går ut i regnväder och fågelskådar. Fåglarna är inte heller särskilt aktiva i regn, flyger helst inte och kurar gärna ihop i en buske. Så det gör jag också nu, kurar ihop, inte i en buske, men framför datorn och skriver dessa rader.

Läs hela inlägget »