Gräshoppsångaren - en fågel Gräshoppsångaren - en fågel

Corona-panedmin har fått många människor ut i naturen. Hellre gå omkring i skogen än på ett köpcentrum resonerar många. Fågelskådare är ju av naturen ofta ute i just densamma. Men jag tycker ändå att jag träffar fler Malmö-skådare än vanligt ute. Och vi håller avstånd. I fågeltornet står vi i varsin hörna av tornet. Och kommer en till ställer den sig där nere på första våningen. ”Man ser nästan lika bra här”, som om vi inte vill erkänna att det jäkla viruset påverkar hur vi skådar.
Jag själv skulle hela april varit i USA och skådat. Texas och Colorado med god chans till 250 livskryss. Och en vecka senare åka till Skottland med frun, inte så mycket för att skåda fågel utan mer för den skotska naturen och historien. Men det smög sig. Så en vanlig dag blir det istället hemmaskådning. Arbetar på 2020-årslistan. Många malmö-skådare har en intern tävling vem som får ihop flest årsarter. Sedda eller hörda i Malmö.
Många arter får man ju förr eller senare under året. Men vissa är besvärliga och dyker kanske bara upp en eller ett par gånger under året i Malmö. Småsnäppa, pungmes, halsbandsflugsnappare, rosenfink och småfläckig sumphöna t.ex. Då gäller det att vara där.
När jag skådar hemmavid stöter jag ofta på hundpromenerare och naturvandrare som när de ser min kikare och kamera ofta frågar ”Ser du några intressanta fåglar?”.  Har jag då precis hört en gräshoppsångare brukar jag inte säga det, då tittar de nog lite snett på mig och undrar om jag inte kan skilja på insekter och fåglar. Bättre att svara med något de själv kan se och höra. ”Där uppe sitter en lövsångare, Sveriges vanligaste fågel, och sjunger. Och där borta sjunger en gransångare, den ser nästan likadan ut, men säger silt-salt-silt- salt”. Det brukar väcka intresse.
Jag själv var glad för gräshoppsångaren, den kan vara svår, nu skall jag hitta årets första tornseglare. Den kommer jag se varje dag under juni, juli och augusti. Men man vill ändå ha den första så snart som möjligt. Så man inte halkar efter i 2020-listan. Och i morgon skall jag ut igen, ibland på samma lokaler som idag eller om man skulle försöka vid lagunens småbåtshamn i morgon ….? Kanske bättre chans där för Kentsk tärna och kanske en grå flugsnappare. Siktet är inställt på 200 Malmö-arter i år. Men då gäller det att vara ute, ute, ute och skåda, skåda.  Trots Corona.

Tornugglan i granen Tornugglan i granen

Den 17 mars vid lunchtid kom ett larm på Band MöX, Malmöskådarnas larmsystem, ”Tornuggla ses på Örtagårdsskolans övervakningskamera”. Jag undrade först om den setts genom kameran. Men den satt faktiskt på själva kameran som var utomhus. Ugglan hade först skrämts lite av barnen på skolgården, sedan mobbats av skator, kråkor och måsar och slutligen tagit sin tillflykt till en tät gran framför radhus längs med Västra Kattarpsvägen i Rosengård i Malmö. När jag kom dit vid 3-tiden på eftermiddagen var där säkert 60-70 skådare för att titta på och fotografera ugglan.
Tornugglan häckar inte längre i Skåne, i Sverige är enda kvarvarande häckområdet på Gotland. Och den ses inte varje år i Skåne. Så det är en superraritet som många skådare inte sett.
I granen där den satt var den svårsedd, antingen såg man bara ansiktet framifrån eller lite mer av fågeln men från sidan. Många hade ställt sig i en liten trädgård där man hade bäst vinkel. Trädgårdsägaren hade säkert sagt OK till det men hon lät lite bekymrad för sin parabol på marken och sina påskliljor när hon kom ut på balkongen några gånger. Alla försökte akta blommorna men ivern att få en bra bild av ugglan tog över och några blommor knäcktes säkert. Någon MöX-are skrev på Band att damen blivit lite arg för detta. Madeleine, en annan MöX-are, skrev att hon skulle åka dit för att köpa lite nya blommor. Hon organiserade också en Swish–insamling till ändamålet, 20 kr per person som sett ugglan.
Det kom in 1120 kr på insamlingen, Madeleine åkte och köpte blommor (lite extra blommor som tack) och pengarna räckte också till två inramade bilder av ugglan som gavs till Örtagårdsskolan (det var faktiskt en lärare på skolan som upptäckte ugglan) och till damen med påskliljorna. Och damens granne som bjudit Madeleine på kaffe fick också en bukett. Madeleine skrev på Band ”Sällan har jag sett sådan tacksamhet” när hon överlämnade blommorna.

Blommorna som Madeleine gav damen med påskliljorna
Blommorna som Madeleine gav damen med påskliljorna

En riktig solskenshistoria tack vare några engagerade fågelskådare som fixade blommor och bilder. Och tack vare Swish och Band.
Sent på kvällen rapporterades att ugglan satt kvar i granen, ätandes på en fångad råtta. Efter det har ingen sett den.

Fågelnörd framför Taj Mahal Fågelnörd framför Taj Mahal

När jag berättar för andra om mina fågelresor utomlands får jag ofta en fråga ”Tittar ni bara på fåglar? Ser ni inget av landet?”. Och visst får jag erkänna att 95 % av tiden används för att leta upp och titta på fåglar. Men ofta rör vi oss inte i turiststråken, många måltider intas på små restauranger som mest frekventeras av lokalbefolkningen. Och vi kör genom små byar och ser hur vanligt folk lever och bor. Och fågelreseföretagen räknar med att även om deltagarna är fågelnördar vill vi se kända sevärdheter. Så på min Indienresa besökte vi både Taj Mahal och Röda fortet i Agra. Och i Turkiet var det så välordnat att vår lokale fågelguide även var diplomerad turistguide och en hel dag användes för att bese en av världens häftigaste städer, Istanbul, och besöka Blå moskén, Hagia Sofia och Topkapipalatset. I Ghana fick vi en guidad tur genom det skrämmande Cape Coast Castle, ett ursprungligen svenskbyggt handelsfort som via danskar och holländare övergick i engelsk ägo och som i 200 år användes som utskeppningsplats för slavar till kolonierna i Amerika.
I norra Peru gjorde vi en makalös tur med kabinbana upp på 3000 m höjd för att bese Kuélap, en 1500 år gammal boplats för Chachapoyas. Både större och äldre än det mer kända Machu Picchu i södra Peru. Wat Bat Den, ett av de största tempelområdena i norra Thailand, fick vi tillfälle att besöka, vår thailändske guide ville dock inte ge oss mer än en dryg timme där, vi skulle ju leta fram en sällsynt sparv senare på dagen. Så det gällde att gå snabbt mellan alla sevärda tempel och statyer av Buddha och tresnabliga elefanter.
På min resa till Cape May i New Jersey fick vi av rent misstag en oförglömlig tur genom New York sista dagen på väg till Kennedy Airport. Jag var kartläsare och råkade leda oss fel och plötsligt var vi på 42:nd Street som dessutom var halverad p.g.a påvens besök nästa dag. I snigelfart tog vi oss genom Manhattan och ett par från Åland tyckte det var fantastiskt att kryssa Empire State- och Chrysler building på så nära håll.  Vi hade gott om tid så vi hann med planet till Island för nästa anhalt. Trots bara tre dagar på Island fick vi både se strömänder, islandsknipor, vittrutar och islommar såväl som Geysir, Thingvellir och Gullfoss. Och vi kunde också njuta några timmars bad i den nästan 40 grader varma Blå lagunen.  Så vi är nog bara 95 % fågelnördar.

Rödhuvad törnskata, dock en som jag såg på Lesbos Rödhuvad törnskata, dock en som jag såg på Lesbos

Mitt i allt elände med Corona-virus har den senaste månaden bjudit på en hel del rariteter i Malmö. En tornuggla visade upp sig några timmar i ett träd i Rosengård och mängder av skådare fick kryssa den ytterligt sällsynta ugglan. En amerikansk kricka låg några dagar vid stranden nedanför mitt hus, jag kunde stå på min balkong och se den i tub. En dvärgsparv var stationär en vecka i Norra hamnen och två svarthakade buskskvättor visade upp sig på strandängarna. En praktejderhanne sällskapade med en flock sträckande ejder, sågs tyvärr bara av en enda skådare. Det var en ovanligt bra marsmånad ur raritetssynpunkt.
Ibland kan det smälla till på en enda dag. Måndagen den 28 maj 1979 var en sådan dag vid Ölands södra udde. Min fru, jag och min bror började i Norra Lunden. Det dröjde inte länge innan vi hittade den adulta rosenstaren som landat i lunden kvällen innan. När vi njöt av den läckert rosa färgen började en flodsångare sjunga 10 meter bort. Kul raritetskombo! Vi fortsatte ner till Södra Lundtornet. Det stod ett par med en tubkikare på andra våningen. Vi stannade på första och kollade över sjön och ängarna. Killen ovanför sa till mig att han såg en obekant fågel i sin tub, ”är det en konstig talgoxe?” sa han. Jag gick upp och kikade i hans tub. ”Va !!!  Rödhuvad törnskata !!!” nästan skrek jag. Vi stod kvar och kollade den läckra fågeln, kryss för alla. Men hörde samtidigt en massa bilar som körde på fyrvägen från fyren och upp till de s.k. raritetsbuskarna. Vi gick med raska steg ut mot parkeringen, mötte två skådare som meddelade att det satt en blåkråka på ledningarna 100 meter bort. Vi kom dit och blåkråkan var kvar, dök ibland ner för att ta en humla och upp på tråden igen. Vi meddelade alla drygt 100 skådarna att det fanns en rödhuvad törnskata vid Lundsjön. Strax var vi tre ensamma med blåkråkan. Vi tog bilen ner till fyren, massor med kvarlämnade frukostar stod kvar på borden, gråtrutar och fiskmåsar frossade bland läckerheterna.
Efter lunch åkte vi till stugan i Grönhögen för lite vila efter en hektisk morgon och förmiddag. Då knackade det på dörren. 3 skådare från Stockholm som vi kände väl hade gett sig tusan på att hitta nånting själva en sån här dag. Och de hittade en svartpannad törnskata borta vid Össby. Vi körde dit och såg vår femte raritet den dagen. Det var dagen det small till vid Ottenby.

Wilsonsimsnäppa - dock inte den jag dippade Wilsonsimsnäppa - dock inte den jag dippade

Fågelskådarnas vokabulär är fullt av obegripliga ord. Som till exempel kryssa, skulka, stringa och … dippa. Att dippa är att man försöker se en fågel som redan upptäckts av andra men man missar den, oftast men en liten marginal. Den har ibland flugit iväg innan man kommer fram, en sparvhök kan precis ha dödat den (hände faktiskt med Sveriges första fynd av stensvala) eller den går helt enkelt inte att hitta.
Min egen värsta dipp är nog den mindre albatrossen som jag beskrivit i blogginlägg från 24 oktober 2018. Men jag har några till som jag tänkte nämna.
Wilsonsimsnäppan är en nordamerikansk fågel som dök upp på Öland den 24 maj 1985, 3:e fyndet i Sverige. Jag skulle köra dit dagen efter för min vanliga vecka på Öland. Givetvis körde jag direkt till Sebybadet där den hade setts och ett 100-tal bilar på parkeringen lovade gott. Den var säkert kvar. Jag tog tub, kikare och kamera och gick med raska steg mot den samling skådare som stod samlade. Men de tittade inte i strandkanten, de tittade ut mot havet ! Jag hörde en av dem säga ”Flyger söderut, ser den forfarande, ser den knappt….borta”. Jag kom uppskattningsvis 5 sekunder för sent. Hade jag bara struntat i att fika på vägen eller kört 1 km/tim fortare från Malmö hade jag sett den. Jag deppade !
Några år senare kom min bror och jag ner till Ottenby fyr (Långe Jan), vi hade hört att en svarthuvad mås (ingen superraritet dock men ny för oss) stod på udden. Det blåste ordentligt på parkeringen och halsduk och mössa behövdes. Men jag slarvade med halsduken, den flög av mig och seglade längs marken ett tiotal meter norrut. Jag fick springa tillbaka för att rädda den. När vi kom ner till udden fick vi veta att måsen precis lyft, rundat udden och var borta. ”Din jäkla halsduk” sa min bror och deppade.
18 juli 1995 satt jag vid mitt skrivbord och förberedde ett telefonmöte med en av mina viktigaste kunder. Precis då ringde telefonen, det var min bror som skrek ”Skatgök i Grönby, nu! Kom och hämta mig direkt”. Jag fick skor, jacka och kikare på mig på 10 sekunder och tänkte precis rusa ut till bilen. ”Visst ja, telefonmötet”. Jag fick gå tillbaka och ringa kunden, förklarade att något oförutsett hade kommit emellan (jag kunde ju inte säga skatgök) och föreslog att mötet senarelades till i morgon. Efter lite protester gick kunden med på det och jag körde iväg, hämtade min bror, kom ut till Grönby efter 25 minuter och fick reda på att fågeln försvunnit en minut tidigare. Vi letade i området några timmar men den var borta. Jättedepp ! Vi missade den tredje skatgöken i Sverige pga en protesterande kund.
Alla tre fåglarna har jag sett sedan dess men just då när man dippar känns fågelskådandet deppigt. Man funderar på att börja med växter eller svampar. De försvinner ju inte helt plötsligt.

Ferruginous Pygmy Owl - skrämmer tättingar Ferruginous Pygmy Owl - skrämmer tättingar

Att spela upp en fågels läte, sång eller lockläte, är ett sätt att locka fram en fågel så att man får se en skulkande fågel eller kan ta ett foto på nära håll. Men det är också ifrågasatt av många skådare. Dels för att det kan stressa en fågel, särskilt i häckningstid när fågeln tror att en rival anlänt och vill ta över reviret. Och dels för att det kan lura andra skådare i närheten som tror att de hör en verklig fågel istället för en mp3-fil uppspelad i mobiltelefonen.
Jag har rest en hel del med utländska fågelreseföretag. Och många av deltagarna är amerikaner. Och amerikaner vill nästan alltid se fågeln, det räcker inte med att höra den för att kryssa. Så guiderna använder playback väldigt mycket. Och tycker jag, alldeles för länge i taget med samma fågelläte. Svenska och nordiska guider är mer restriktiva med spelandet. Och det är bra.
I Sverige används playback tack och lov ganska lite. Den nya mobilversionen av Fågelguiden har visserligen gjort att nästan alla kan spela upp läten för alla fåglar som setts i Sverige (och Europa). Men fortfarande träffar man på väldigt lite spelande. Man skäms nog inte så lite om man blir påkommen att spela upp sommargylling en juni-morgon i Ottenbylund på Öland.
Och det kan bli fel, precis varsomhelst. På en resa till Panama skulle vi leta efter den udda Sapayoan, en fågel alldeles ensam i sin familj. Efter en dryg timmes vandring i tät regnskog kom vi till en plats där guiden visste att den fanns. Men ingen fågel dök upp. Strax spelades lätet upp och vi fick svar nästan omgående. Den hördes i 5 minuter men visade sig aldrig. Till amerikanernas förtret. Guiden sa att denna plats också var bra för Rosy Thrush-Tanager. Så han spelade upp den. Och vi fick svar. Guiden fortsatte att spela. Fågeln kom sakta närmare. Och plötsligt dök det ur snårskogen upp en annan skådare med mobilen i sin hand. Han frågade om vi sett den. Han hade hört Rosy Thrush-Tanager första gången vi spelade. Och han hade spelat med sin mobil. Och vi hade svarat. Där fanns ingen fågel. Bara två som spelade upp lätet! Och då fick vi ju fråga. Spelade du upp Sapayoa också? Men det hade han som tur var inte gjort. Så vi hade verkligen familjekryssat Sapayoan.
Och senare på dagen när det var ont om fågel spelade guiden upp Ferruginous Pygmy-Owl. Inte för att se ugglan vilket vi redan gjort flera gånger. Men för att få tättingar att komma fram och leta efter och mobba bort ugglan som de inte alls gillade. Och då tyckte jag synd om tättingarna. De blev rädda för att vi spelade ett läte.

Topas, safir, smaragd, briljant. Vackra och dyra stenar men också svenska släktnamn för vissa av fågelvärldens minsta och vackraste arter, kolibrier. I vikt spänner de från världens minsta fågel, Bikolibrin på 1,8 gram till Jättekolibrin på upp till 24 gram. De finns bara på den amerikanska kontinenten, ca 360 arter varav de allra flesta i Sydamerika.
På min Peruresa i slutet av förra året hoppades jag se 70 av Perus 120 kolibriarter. Och jag nådde nästan målet, 68 stycken. Och fick faktiskt bilder på 60 av dessa. Fördelen med kolibrier är att många är lätta att locka fram med kolibrimatare, röda plastbehållare med sockervatten. Och små hål i mitten av gula plastblommor där fåglarna kan sticka ner sina näbbar och sörpla i sig. En del sätter sig när de äter medan andra hovrar med upp till 90 vingslag. I sekunden!  Särskilt när de suger nektar från riktiga blommor får de användning av en egenskap de är ensamma om, att kunna flyga baklänges.

Skall jag välja ut tre favoriter av de 68 får jag börja med White-tipped Sicklebill (sv. Vitstjärtad liekolibri). Med en av fågelvärldens märkligaste näbbar, böjd i nästan en halvcirkel. Den kan inte få ner den i en matare utan får hålla till godo med vissa blommor som passar näbben precis. T.ex. ur Heliconia-släktet eller Hummerklosläktet på svenska.

Sicklebill till vänster, Spatuletail till höger
Sicklebill till vänster, Spatuletail till höger

Den andra får bli Marvelous Spatuletail (sv. Spatelstjärt). En mycket liten kolibri om det inte varit för stjärten. 2 av dess stjärtfjädrar är förlängda spröt, 3 gånger så långa som kroppen, och slutar i två mörkblå spatelformade fjädrar. När den flyger ser det ut som två blå fjärilar som jagar en pytteliten fågel. Den finns bara i en dal i Peru och är starkt hotad.

Regnbågsinka, i profil och en face
Regnbågsinka, i profil och en face

Som tredje fågel väljer jag Rainbow Starfrontlet (sv. Regnbågsinka). Den visar verkligen på det faktum att man måste se och fotografera en kolibri från rätt vinkel för att dess färger skall framträda i all sin prakt.

Skärfläcka - kan locka till fågelskådning Skärfläcka - kan locka till fågelskådning

Varför man började ägna sin fritid åt fågelskådning kan man ju undra. Man kunde ju lika gärna börjat lira fotboll, spela bridge, titta på stjärnor eller samla på frimärken.
I mitt fall startade det med mina föräldrar som ofta åkte ut i skogen på söndagarna med mig och min bror. Inte för att titta på fåglar men för att vara i naturen. Och klättra i träd, plocka bär eller blommor, kika på myrstackar och en massa annat. Och att tycka om att vara i skogen eller på en strandäng eller vid en sjö.
Men inte förrän jag fick en väldigt bra biologilärare i gymnasiet hände det. Han åkte ut med hela klassen i en buss till bokskogen där jag fick höra och se en näktergal för första gången. En annan gång åkte vi till Sjölunda norr om Malmö där det häckade skärfläckor. Deras parningsdans var något av de vackraste jag sett i mitt 18 åriga liv. Då var det klippt.
Som tur var hade jag innan dess blivit intresserad av att titta på stjärnor och månen. Och därför införskaffat en 16X50 fältkikare, en rysligt tung pjäs och inte av högsta optiska kvalitet. Men den fick duga till fåglar också. Och när jag började titta på grönfinkar och talgoxar och gråsparvar i vår lilla trädgård blev min lillebror också intresserad. Och önskade sig en fågelbok i födelsedagspresent. Och mina föräldrar köpte den klassiska ”Fåglar – en fälthandbok” av Björn Ursing.
Det var inte lätt i början. En större hackspett vid Vomb hade ju vitt på ryggen, den bestämdes snabbt till vitryggig hackspett. Och 25 fiskmåsar på kvällssträck från en mask-rik åker såg ut som 25 pilgrimsfalkar, tyckte vi. Men man blev bättre och bättre att skilja de vanliga arterna åt. Vi gick med i Skånes ornitologiska förening och åkte på exkursion till Nabben vid Falsterbo med Gustaf Rudebeck som guide. Den dagen var omtumlande. Min bror och jag fick samsas om 16x50 kikaren, den åkte snabbt mellan oss när Gustaf hittade många fåglar som vi aldrig vare sig sett eller hört talas om. Myrsnäppa, stenfalk, bergfink, blå kärrhök. Vi såg över 90 arter den dagen. Och säkert 60 av dessa var nya för oss. Lite senare inhandlade vi en kikare till och en tubkikare, en klassisk bly-Kowa med ett lite skakigt Velbon- stativ. Och köpte också ”Europas fåglar” av Peterson-Mountfort-Hollom, det kunde ju komma en sällsynt gäst. Efter det kunde vi räkna oss som riktiga fågelskådare.
Men det började med naturälskande föräldrar och en superbra biologilärare.

Två vinterbadare i Malmö Två vinterbadare i Malmö

Vinterbada i Malmö är det många som gör. Vi har en strand nästan mitt i stan med många bryggor och även bastu . Och isen i Öresund lägger sig nästan aldrig numera. Många fåglar badar ju dagligen, också mitt i vintern, och tillbringar nästan all sin tid i vatten, t.ex. änder och svanar. Men så har vi två små fåglar som kommer till Malmö bara på vintern, (nåja, en av dem kanske häckar med ett par).
De vinterbadar inte för att det är kul eller stärkande. De dyker ner i iskallt vatten för att … hitta mat. Som många förstår, det rör sig om Kungsfiskare och Strömstare.
Kungsfiskare finns det flera av under vintern i Malmö. En ses i en liten dagvattenbäck nära mitt hem i Bunkeflostrand. Precis nära gångstigen som används av hundpromenerare, joggare, barnvagnsförare och söndagsflanerare. Den blå och orange fågeln, Sveriges snyggaste fågel tycker jag, har blivit en kändis. När jag står och tittar på Kungsfiskaren frågar många som går förbi  ”Är den där ?”. De stannar och tittar, lånar min kikare, tittar på displayen på min filmkamera, och förbluffas av att en så vacker fågel finns i Sverige. ”Den ser exotisk ut” säger flera. Jag tror att intresset för fåglar och natur i min omgivning har ökat kraftigt bara beroende på denna enda fågel. Den kommer i slutet av november och stannar i bäcken 3 månader. Det finns gott om småfisk där. Och enda konkurrenten är en häger som ibland fiskar i samma bäck.
I Risebergabäcken som rinner igenom Malmös gamla flygplats, Bulltofta, rinner vattnet lite snabbare. Det finns stenar i vattnet som är perfekta sittplatser för strömstaren. Första gången jag såg den var det bara att följa bäcken ett 100-tal meter. Och vips, där satt den och neg på en sten i vattnet. Det går en gångstig nära bäcken och strömstaren har liksom kungsfiskaren vant sig vid människor och man kan gå ganska nära för att titta och fotografera utan att skrämma den. Och den är också känd av lokalbefolkningen. Ett flanerande par kom fram till mig och frågade ”Skall du fotografera strömstaren? Den är så fin”.  Strömstaren är dock bara vintergäst i vår kommun, var den har sitt sommarrevir vet bara den.
Det känns lite lyxigt att ha två så fina vinterbadare inne i Sveriges tredje stad.

Skäggmes - alldeles ensam i familjen Skäggmes - alldeles ensam i familjen

Javisst låter det trevligt. Hela familjen åker ut en tidig söndagsmorgon till någon spännande fågellokal. Alla är försedda med kikare (det finns billiga barnkikare som funkar ganska bra för de minsta) och hela familjen letar uppmärksamt efter vackra eller ovanliga fåglar.  Men….. nu var det ju inte detta jag menade med rubriken.
Alla världens knappt 12000 fågelarter är uppdelade i ungefär 250 fågelfamiljer. Antalet arter och familjer varierar lite beroende på vilken taxonomisk auktoritet man följer; jag har valt IOC medan andra skådare kanske har valt Clements eller BI/HBW. Uppdelningen i fågelfamiljer baserades från början mest på utseende, beteende, födoval m.m. men numera är genetiska studier den viktigaste grunden för familjeindelning. Fortfarande förändras tillhörigheten, en fågelart kan förflyttas från en familj till en annan. Ibland skapas nya familjer när DNA-studier visat att arten inte alls var närbesläktad med övriga inom familjen.
Familjeskådning handlar oftast om att se en fågel inom var och en av de 250 familjerna. Men det kan också handla om att se alla arterna inom en familj. För vissa familjer kan det vara mycket svårt, några familjer är mycket stora. De tre största är Tyranner (438 arter), Tangaror (384) och Kolibrier (357). Men andra fåglar är mycket unika och man har inte kunnat se ett nära släktskap med andra fåglar, då har det fått en egen familj. Inte mindre är 37 familjer omfattar en enda art.
I Sverige har vi en enda häckade fågel som är den enda i sin familj. Skäggmesen. Trots namnet är den inte besläktad med mesarna utan placerades tillsammans med papegojnäbbarna. Men senare visade sig det släktskapet var mycket avlägset och skäggmesen är nog närmast besläktad med lärkor. Men inte tillräckligt, därav en egen familj.
Att få en komplett lista genom att se minst en art inom varje familj är svårt. Det finns faktisk en amerikan som har lyckats. Och en svensk skådare saknar en enda. Men det kostar. Man måste resa väldigt mycket. För att se en art i familjen Kuba-sångare måste man förstås till Kuba. Och om man vill se en av de 11 arterna Madagaskar-sångare får man resa till …… Madagaskar. Och familjen Lyrfåglar finns bara i Australien. Då kan man passa på att åka till Nya Zeeland, där finns 5 fågelfamiljer som bara finns där.
Nää, det blir billigare att skåda hemmavid med…. familjen.