Praktquetzal - hanne Praktquetzal - hanne

Efter att ha skådat fågel i 27 länder i alla världsdelar utom Antarktis dristar jag mig att utse det bästa landet för fågelskådning. Costa Rica!  Inte större än Skåne, Småland, Halland och Blekinge tillsammans. Bra vägar gör att man kan skåda i alla delar av landet på två veckor.
Landet som sådant är väl utvecklat. Stabil demokrati, hög utbildningsnivå, regionens längsta medellivslängd och lägsta spädbarnsdödlighet. Rökfria offentliga miljöer och arbetsplatser och ingen militär. 25 % av landets yta är nationalpark eller reservat. Ekoturism står för en stor del av landets intäkter.
920 fågelarter har setts i landet, mer än i hela USA och Kanada och ungefär lika många som i hela Västpalearktis. Av dessa är ca 600 häckande i Costa Rica.
Min resa till Costa Rica var med svenska Avifauna 2017. Vi var ett gäng på 14 personer inklusive svensk och inhemsk guide. Vi körde från huvudstaden San José norrut via de kända vulkanerna Poas och Arenal upp till gränsen mot Nicaragua. Därefter mot sydväst ut till Stilla Havs-kusten. Där följde vi Pan American-highway söderut ner till Amistad Lodge nära gränsen mot Panama. Och därefter via Quetzals Paradise tillbaka till San José.
Lodgerna var hur bekväma som helst och maten var lysande. Nästan alla lodger och lunchrestauranger hade kolibrimatare och fågelbord med olika frukter som fylldes på så snart det var uppätet. Problemen med luncherna var att man hellre ville sitta nära matarna och fotografera ätande fåglar än att äta själv.
Jag såg på hela resan 438 arter och av dem var 368 nya för mig. Det är svårt att utse den häftigaste fågeln vi såg, det är många om budet. Men skall jag välja en blir det Praktquetzal. En fågel i trogonfamiljen i rött och grönt, med väldigt rufsig kalufs och en stjärt som är dubbla längden av kroppen. Vi fick se den två gånger, sista gången vid lodgen Quetzals Paradise var helt fantastisk. Två hannar visade upp sig och jagade varandra i hopp om att få para sig med en hona som satt lugnt och åt en avocado. Alla som kommer till Costa Rica vill absolut se praktquetzal. Det är dock inte landets nationalfågel som man skulle tro, det är i stället lerfärgad trast, en koltraststor fågel som får trädgårdssångare att framstå som en grann färgklick. Men den lerfärgade trasten finns i varenda trädgård och alla costaricaner har sett den. Det är så man skall utse en nationalfågel.

Läs hela inlägget »
Kungsfiskare med "antenn"....................... och utan Kungsfiskare med "antenn"....................... och utan

Som så många fågelskådare fotograferar jag ofta fåglarna jag ser. Eftersom mitt huvudfokus ligger på att hitta intressanta fåglar snarare än att ta fantastiska bilder av dem blir fotona ofta en inte särksilt konstnärlig avbild av fåglen så som jag såg den. I en tät buske eller ett träd med massor av grenar bakom och ofta även framför fågeln.Eller i vass med mängder av vasstrån på alla sidor om fågeln. Inga bilder som vinner en fototävling men som visar vilken fågel det är och påminner mig hur jag såg den. Då och då sitter fågeln nära och är ljuset hyggligt och jag själv stadig på handen kan fotot bli bättre än genomsnittet. Då blir man glad.
Men ofta är där ändå en liten kvist eller gren eller grässtrå som stör och tar fokus från fågeln. Hittills har jag varit konsekvent, aldrig ta bort något från bilden. Det är inte rätt.
Att ljusa upp, öka kontrasten eller lystern på en halvdimmig bild är ok. Ta bort bruset om ISO var för högt och skärpa till lite känns också godkänt. Men att ta bort något, nej ! Jaja, om det kommit några sensor- eller optikfläckar på bilden må det vara hänt att radera dem. Men inte något i naturen. Absolut inte.
Men efter att ha tittat på hur proffsen som lever av att ta fågelbilder som de säljer eller gör böcker av gör, är jag inte lika övertygad. Det finns massor av videos på youtube hur proffsen redigerar fågelfoton. Och där ryker störande grenar och kvistar till höger och vänster och kvarlämnar ett tjusigt foto där fågeln är i fokus. När jag uppgraderade mitt redigeringsprogram Lightroom var erbjudandet från Adobe att man betalade en årlig avgift för Lightroom och Photoshop tillsammans. Så plötsligt hade jag världens mest använda redigeringprogram, Photoshop. Programmet som blivit ett verb. Man "photoshopar"  sina bilder.
Då hade jag också det program som proffsen använder. Inlärningkurvan är dock brant. Man kan göra allt med sina bilder. Så efter en videokurs på 4 timmar kunde jag 1 promille av alla funktioner. Men jag hade lärt mig en sak som gjorde stort intryck på mig. Det finns en AI-driven funktion som heter "Smart lagningspensel". Då kom jag ihåg en bra bild jag tog i februari av en kungsfiskare på ett vasstrå. Som satt och spanade efter fisk. Men över vingen fanns ett vasstrå och ett annat stack upp från huvudet som om fågeln hade inbyggd radioantenn.
När man tittar på bilden dras ögonen direkt mot antennen, fågeln ser man bara som ett tjusigt fundament för antennen. Jag tog in bilden i Photoshop, valde den smarta lagningspenseln och klickade och drog lite. Och på 5 minuter fick jag bort alla de störande vasstråna. Och programmet räknade smart nog ut vad som borde finnas under strået över vingen. Jag var förvånad. Är det så enkelt ?
Jag får erkänna, jag är inte längre lika övertygad om det felaktiga i att ta bort en störande kvist. Jag kommer kanske använda det någon annan gång, när jag tagit en riktigt bra bild men där en kvistjäkel absolut skulle vara i vägen. Jag är medveten om att andra har en avvikande åsikt. Och det respekterar jag.
Efter att ha lärt mig lite mer Photoshop insåg jag att det inte är särskilt svårt att lägga till en fisk i Kungsfiskarens näbb. Men där har gränsen passerats. Med råge. Att lägga till nåt som inte fanns i naturen är ett stort NEJ. Absolut inte. Vill man det får man bli tavelmålare istället. Så det så !

Läs hela inlägget »
Lappsparv i norra hamnen Lappsparv i norra hamnen

Bra fågellokaler är inte alltid natursköna platser med lummig växtlighet. I norra delen av Malmö hamn finns ett några kvadratkilometer stort område som tagits från havet. Dvs man har dumpat jord sten och betong från södra Skånes byggplatser. Så småningom skall det bebyggas med industrilokaler, ett par står redan klara. Men just nu är det mesta bara en platt, lerig mark med lite gles växtlighet i form av gräs och mållor. Så vad kan finns här i form av djurliv. Den sällsynta grönfläckiga paddan trivs här, ja så mycket att det skapats ett paddreservat inom området.
Vid hårt väder på hösten är norra hamnen en utmärkt utsiktsplats för att skåda havsfågel. Havssulor, alkor, storlabbar, dvärg- och tretåig mås kan vid nordvästlig vind komma mycket nära strandlinjen till glädje för fågelfotografer. 
Och nordliga tättingar har hittat området och övervintrar gärna i norra hamnen. Det liknar väl häckplatsen på tundran. Tar man på stövlar kan man vandra genom hela området även om det här och där kräver lite hopp över vattenfyllda diken. Och ett vakande öga på alla lastbilar som kommer med påfyllnad av jord och lera.
I dec-mars har man en hygglig chans att hitta vinterhämpling, gråsiska, snösparv, berglärka och lappsparv. Och sånglärka, ängspiplärka och sävsparv tillhör också övervintrarna. Förra vintern dök en dvärgsparv upp som stannade länge. Och trivdes bra i ett dike nära vägen tillsammans med en flock sävsparvar. 
Vi Malmö-skådare är tacksamma för att ha en så fin fågellokal inom kommunen. Men vi vet att det inte alltid kommer att vara så. En dag i framtiden är hela området bebyggt och de ovanliga övervintrarna får hitta en ny plats. Hoppas att paddorna fortfarande är fredade då.

Läs hela inlägget »
Mindre öronkolibri i regnväder Mindre öronkolibri i regnväder

Idag hade jag tänkt göra ett försök att plåta någon av de brandkronade kungsfåglar som uppehåller sig i Malmös parker nu på vintern. Men regnet trummar på rutan och när jag tar fram DMI:s radarbild på datorn ser jag ett jättestort regnmoln som kommer att ligga över Själland och Skåne det mesta av dagen.
Regnväder är inget man gillar som fågelskådare. Visst kan man ta på sig kläder för dåligt väder. Men kikare och kamera är inget man vill utsätta för väta. Massor med små och stora prickar i synfältet gör inte skådandet lättare. Torka bort vatten och sätta på okularskydd mellan varje titt i kikaren irriterar bara. Och kameran mår alls inte bra av att bli blöt, bilderna blir dessutom oftast mörka och inte särskilt bra.
Men det är klart, ibland måste man skåda i blött väder, i synnerhet om man är på en resa och inte vill missa någon tid för fågelskådning. När jag var på Nya Zeeland kom vi till ett av jordens regnrikaste områden, the Fjordland på sydön. Vi hade en enda chans att hitta en mycket sällsynt endem, bergklippsmygen. En 10 cm liten gulgrönbrun sak som levde i klippbranter i ett mycket begränsat område. Regnet vräkte ner och förstärktes av omgivande 4-5 vattenfall som spred en blöt dimma över landskapet. Snabbt ur bilen, delade upp oss för att leta överallt. Ett rop från Stavros från Cypern, ”there it is !!”. Upp med kikaren som var innanför regnponchon. Yes!!. Upp med kameran innanför samma poncho, 3 snabba bilder och sen tillbaka till bilen. Och sen 15 minuters torkning av kamera och optik. Inga bra bilder men vi fick den. Klippsmygen var säkert den som var minst påverkad av regnet, den var ju van eftersom den levde i nästan ständigt blött väder.
I Peru och Costa Rica regnade det också en del. Men där hade vi ofta möjlighet att sitta under stora solparasasoller vid en restaurang eller lodge och ganska torrskodda beskåda kolibrier som trots vädret var tvungna att äta från kolibrimatare 10 meter bort. Även om deras färger inte riktigt kom till sin rätt utan solljus kunde det bli riktigt fina bilder om man fick med lite regndroppar i bilden.
Hade vi oturen att få regnväder när vi inte kunde få skydd under parasoller hivade amerikanerna i gruppen upp ett paraply i ena handen och kikaren i andra. Något som varken jag eller vår engelske guide stod ut med. Kanske beroende på att vi också ville fotografera och hade långa teleobjektiv på kameran som man omöjligt kan hantera med en hand.
Men när skådningen inte sker i ett avlägset land utan här hemma skall det till en nyupptäckt raritet om man går ut i regnväder och fågelskådar. Fåglarna är inte heller särskilt aktiva i regn, flyger helst inte och kurar gärna ihop i en buske. Så det gör jag också nu, kurar ihop, inte i en buske, men framför datorn och skriver dessa rader.

Läs hela inlägget »
Sammetshätta, dock en jag såg i Marocko Sammetshätta, dock en jag såg i Marocko

Att få se en förflugen fågelart som för första gången besöker Sverige är alltid speciellt. Den har kanske varit väntad om den setts tidigare i Norge eller Danmark. Eller så är det en total överraskning. Jag har i tidigare inlägg berättat när jag och min bror såg Sveriges första svartvingade glada. Här är några andra första fynd som jag har haft turen att se.
1980 var jag och min fru som vanligt på Öland vecka 22. Och då behagade det första fyndet av sammetshätta att uppenbara sig i fågelstationens trädgård. Den blev förstås fångad i näten och ringmärkt men blev inte rädd för det, den stannade i två veckor och sågs bäst i en liten buske precis framför fågelstationen. Sammetssvart på huvudet och knallröd ögonring. En riktig läckerbit.
Det kan man kanske inte kalla mitt nästa förstafynd. En tundrasnäppa, förflugen från Nordamerika. En liten obetydlig vadare utan några utmärkande drag. Men den var lätt att hitta och stannade i fyra dagar vid en strand i Skälderviken.
I oktober 1996 upptäcktes den första klippsvalan i landet, vid Kullen. Brorsan och jag körde dit. Vi var lite tveksamma, är den verkligen kvar och hittar vi en liten svala längs Kullens stora klippbranter? Men vi lyckades se den nästan meddetsamma. Och 5 år senare fick vi se Sveriges andra fynd i Skanör!
I juli 2001 upptäcktes en vadarsvala på Skanörs Ljung som jag åkte och tittade på efter några dagar. Den bestämdes först till rödvingad, en fågel som setts 16 gånger i Sverige. Men fler och fler blev tveksamma, den saknade vit bakkant på vingen. Några fjädrar hittades och DNA-analysen bekräftade, fågeln var Sveriges första fynd av orientalisk vadarsvala. Den häckar i sydostasien och övervintrar bl.a. i Australien. Snacka om felnavigering. Men den gillade södra Skåne så till den grad att den stannade i tre månader.
Men två månader innan dess såg jag mitt häftigaste förstafynd, Sveriges första albatross. Den 19 maj sågs en svartbrynad albatross i södra Laholmsbukten. Jag åkte först till Hovs hallar där många stod och spanade utan att hitta den. Hade den verkligen försvunnit på bara några timmar? Snabb förflyttning till Kattvik och där….. ! På några kilometers håll sågs den jättelika svart och vita fågeln bra i tubkikaren. Den hade flugit långt, häckning sker på öar strax norr om Antarktis.
Första fynd är speciella. Nästa förstafynd skulle jag vilja hitta först av alla. Drömma går ju alltid.

Läs hela inlägget »
Svartvingad glada - dock inte på Bälgö utan i Thailand Svartvingad glada - dock inte på Bälgö utan i Thailand

Svartvingad glada är en läcker liten rovfågel i vitt, blågrått och svart som finns i stora delar av Afrika och Asien och som under 1900-talet har kommit till Spanien och Portugal. Men första fyndet i Sverige dröjde länge. I slutet av april 2004 kom ett larm på det då befintliga larmsystemet, Club300:s telefonsvarare. Svartvingad glada på Bälgö ! Jag pratade med brorsan ”var katten ligger Bälgö?”. Det visade sig vara en liten ö nära kusten strax norr om Varberg i Halland. Så det krävdes båt för att ta sig dit. Visst, jag hade en lite jolle med utombordare vid stranden nedanför huset men det skulle nog ta 15 - 20 timmar att ta sig till Bälgö med den. Så vi körde bil upp till kusten norr om Varberg. Och vi hade fått informationen att en lantbrukare skulle köra ut fågelskådare med en liten boskapsbåt som normalt användes för att ta ut kor på sommarbete på Bälgö. Vi kom ner till stranden och för en 50-lapp per person blev vi utskeppade till Bälgö, en dryg kilometer utanför kusten. Där var massor av skådare som redan blivit utforslade till ön. Det krävdes inte så mycket letande, gladan satt i ett träd några hundra meter bort och undrade varför 200 tuber och kikare var riktade mot den. Men den kände sig nog lite viktig, först i Sverige!
När vi hade sett oss mätta på gladan kikade vi runt resten av ön ifall något annat sällsynt också hade anlänt till Bälgö. Och vi hade flyt. En toppskarv, en i Sverige ovanlig släkting till storskarven och som mycket sällan dyker upp i Skåne, satt på en sten nere vid strandkanten tillsammans med några större släktingar. Den hade vi sett i Norge tidigare men den var också sverigekryss för oss båda. Yeess !
Efter några timmar på ön var lantbrukaren vänlig nog att ta oss tillbaka till fastlandet. Vi hade undrat om han skulle ta en 1000-lapp för returresan, vi hade ju inget val, men det var samma pris som för utfärden. Så för 100 kr per person och lite bensin till bilen fick vi två sverigekryss den dagen. Och det var det värt för en så läcker fågel som den svartvingade gladan. Sedan dess har jag sett fågeln i bl.a. Spanien, Marocko, Ghana, Sydafrika, Indien och Thailand. Men det är ju inte Sverige.
Efter 2004 har det dykt upp ytterligare 6 glador i Sverige. Men vi såg den första, det är alltid lite speciellt.

Läs hela inlägget »
Jag är ibland lokförare Jag är ibland lokförare

Jag fortsätter listan med kryptiska förkortningar och speciella fågelskådarord

Vingband – många fåglar har ljusa band på vingen. Men om jag säger att jag skall ut och leta vingband, åtminstone på hösten, betyder det att jag vill hitta en av en handfull sångare från Ryssland som utmärks av ljusa vingband, t.ex. taigasångare eller kungsfågelsångare. Om man hittar den senare larmar man den som ”kfs” i mobilen. Vem orkar skriva ut ett så långt fågelnamn?
Lavinsträck – När rysligt många fåglar, kanske flera hundra tusen på kort tid, av oftast en enda art, sträcker ut mot sina övervintringsområden.
Apan – populär benämning av Artportalen.se , den websida där de flesta rapporterar sina fynd. Har alltså inget men aphåll att göra.
Tjockfotar – skulle man råka se ett par av tjockfoten, den sällsynta gästen från söder, säger man absolut inte ”jag hade två tjockfötter”
Meståg – en flock av olika mesar uppblandat med kanske kungsfågel och någon annan art som drar runt i skogen för att hitta föda. Vem av dem som är lokföraren är svårt att veta.
Hand – fåglar har ju inte händer men den del av vingen som är utanför vingknogen kallas faktiskt hand, den inre delen kallas arm. Så handen sitter längst ut på armen precis som på dig och mig.
Alula – kallas ibland lillvinge, en grupp av små fjädrar som sitter ovanpå vingknogen och som fågeln mest använder när den skall bromsa eller starta.
Cactus – supernördig beteckning på en hybrid av kaspisk trut och gråtrut. Skapat av de tre första bokstäverna i cachinnans och de tre sista i argentatus, de båda fåglarnas vetenskapliga artnamn.
Rk – Förkortning av raritetskommittén, 7 superduktiga fågelkunniga som bedömer observationer av mycket sällsynta fåglar i Sverige. Ibland blir fynden godkända, ibland inte. Det senare behöver inte betyda att fågeln bestämdes fel, men dokumentationen var inte tillräcklig för att utesluta alla andra liknande arter.
Klamra – om en fågel observeras men där fågeln sannolikt inte tagit sig till Sverige på egen hand så klamras obsen (sätts inom klamrar och får inte räknas i Sverigelistan). Det gäller t.ex. förrymda burfåglar/tamfåglar/parkfåglar eller fåglar som har kommit till landet med en båt från Amerika.
ttk – förkortning av det långa namnet trädgårdsträdkrypare, en mellaneuropeisk art som uppträder allt oftare i Sverige. Förväxla inte med tk som betyder svenska taxonomikommittén, de experter som bestämmer vilka fåglar som skall räknas som arter resp underarter.

Läs hela inlägget »
Videsparv  ------------------------------  och sib pip Videsparv ------------------------------ och sib pip

För några dagar sedan kom ett larm på Band/MöX, det lokala larmet för ovanliga fåglar i Malmö. ”Videsparv vid Bågskyttebanan”. Videsparv är en ovanlig fågel som häckar i Norrland, jag har bara sett den en gång, 1983 i Jämtland. Den flyttar till östra Kina och Japan men flyger ibland i fel riktning och passerar Skåne.
Senast i Malmö var för 10 år sedan men den missade jag. Så nu var det läge. Det var bara att precis när jag fick larmet kom jag till S:t Pauli kyrkogård där en taigasångare siktats. En vanligare raritet som jag sett ett antal gånger. Men när jag nu ändå var här gav jag taigasångaren en halv timme, ett klart felbeslut. Jag hittade den inte och körde direkt till Bågskyttebanan. Där stod ett gäng Malmö-skådare som meddelade att fågeln setts jättebra men för en minut sedan skrämts upp i ett träd av några hundpromenerare. Och den syntes inte. Jag tänkte på devisen för Club300, ”dra direkt” när en sällsynt fågel larmas!
Men jag hade flyt trots att jag inte följde regeln. Jag stod länge och väntade på att den skulle komma ner till gräset där den födosökt. Inget hände. Vi beslöt att leta en bit bort och spelade upp locklätet ifall den skulle ha lust att konversera. Och vi fick svar omgående, den hördes från ett tätt buskage. Och plötsligt, utan förvarning, flög den fram ur busken och satt helt öppet på en gren i 5 sekunder. Och sen bort igen. Man jag hann se den och få 2-3 bilder på den. Malmö-kryss, yes !
Dagen efter upprepades scenariot, nästan. Jag tänkte åka ner till Falsterbokanalen för att se om de kvarvarande 6-7000 ormvråkarna hade lust att flytta idag, vädret var inte dåligt för sträck, halvklart och 5-6 m/s från sydost. Men på vägen fick jag ett larm på Bird Alarm, det nationella larmsystemet, ”sibirisk piplärka strax öster om Trelleborg”. Den fågeln är en ännu större raritet, häckar inte i Sverige men kommer ibland på hösten hit från Ryssland om det blåser rätt vindar. Den har bara setts i Skåne 3 gånger och framförallt, jag har inte haft den. Så nu gällde ”dra direkt”. Jag valde bort vägen mot Falsterbo och körde mot Trelleborg. När jag kom ner till platsen var där ett 20-tal skådare som meddelade att den precis gömt sig i högt gräs och inte var synlig. Väntan, väntan och till sist ett försök från några att runda gräset och stöta fram den. Och det lyckades, den flög upp i ett tätt träd. Jag hade sett den i 1-2 sekunder men det kändes inte bra, man måste se den ordentligt i ansiktet för att skilja den från den ganska lika trädpiplärkan, en vanlig svensk fågel.
Vi letade och letade. Efter en halv timme hittades den inne i trädet, den satt synligt i en liten lucka i lövverket. Upp med kameran. Klick, klick, klick. 80 bilder hann jag med, sen flög den längre bort. Jag jublade, bilderna blev så bra att jag kunde konstatera att det var en riktig sib pip (skådarförkortning för sibirisk piplärka). Äntligen ett Sverige-kryss, det sker inte varje år. På väg hem lovade jag mig själv, alltid ”dra direkt”.

Läs hela inlägget »
Ung kaspisk trut Ung kaspisk trut

Jag får erkänna, jag har aldrig tyckt om trutar. Så fort man kommer till en fågellokal vid havet står där en massa måsar och trutar och tar upp en massa plats för fåglar jag hellre vill se. Vadare, änder, gäss och hägrar t.ex. Och trutarna är ju så vanliga, ofta ser jag alla de tre svenska arterna när jag går bort till fågeltornet nära hemmet. Åtminstone på sommaren, en av arterna, silltruten, flyttar ner till mellersta Afrika på vintern. Klokt. Medan gråtruten och havstruten ofta stannar kvar och fryser.
Men för knappt 20 år sedan bestämde de svenska taxonomerna att gråtruten skulle delas upp i tre arter. De två nya var dem man tidigare kallade gulfotad gråtrut för båda har i vuxen häckdräkt klargula ben. Det rör sig om kaspisk trut och medelhavstrut. De häckar inte här men förflyger sig ofta till framförallt södra Östersjön. Och för att förvilla har vissa gråtrutar också gula ben. För att inte tala om unga trutar där de tre arterna är förvillande lika.
Så när jag såg att två av landets främsta trutexperter, Hans och David, skulle hålla en tredagars trutkurs i Simrishamn tänkte jag ”Varför inte”. Mitt ogillande av trutar berodde mer på att jag inte kunde skilja de nya arterna åt och i ungfågeldräkt kan alla trutar förväxlas. Sagt och gjort, jag anmälde mig.
Vi bodde på det charmiga vandrarhemmet i Brantevik men körde varje dag in till Revet i Simrishamn, en mycket berömd trutlokal. Innan kursen fick vi ett fantastiskt studiematerial, 4 timmars video på youtube med genomgång av alla 5 trutarternas alla olika dräkter. Trutarna får faktiskt inte sin vuxna dräkt förrän som 5-åriga, varje år dessförinnan ändras dräkten på olika sätt. Så var och en av de 10 deltagarna kunde plugga hemma i lugn och ro.  Så slapp vi sitta nära varandra och titta på en projektorduk på vandrarhemmet, bra Corona-åtgärd.
Dagarna vid Revet blev makalösa, sol och nästan vindstilla. Hans och David hittade inte mindre än 15 kaspiska och 2 medelhavstrutar. Förutom givetvis våra tre inhemska. Vi såg nästan alla årsdräkter och jag tog över 2000 bilder av så många dräkter och arter jag kunde.
När jag kom hem träffade jag en kompis, inte fågelskådare, och berättade att jag minsann varit på trutkurs över helgen. ”Hur många sorter finns det” frågade han. ”Ja, tre i Sverige och två till ibland”. ”Och det behövde ni tre dagar för att lära er ?” Jag berättade inte i detalj om trutarnas ruggning, skapularer, tertialer och tibia för honom, man måste nog vara lite trut-nörd för att förstå charmen med det. Så det är jag nu, trut-nörd alltså.

Läs hela inlägget »
Jag kallas ibland "Affe" Jag kallas ibland "Affe"

Av fågelskådarnas interna vokabulär har jag i tidigare inlägg förklarat kryssa, dippa, lumpa och splitta. Men det finns många fler, här är ett urval.
Handjagare  -  annan beteckning på fältkikare, förmodligen från att hålla i handen (till skillnad från tubkikare) och jaga nya arter
Pille  -  stockholmsslang för pilgrimsfalk, exporterat till övriga Sverige. Enligt min fru vanvördigt för en så karismatisk fågel.
Affe – ett ännu vanvördigare slanguttryck för en så ovanlig fågel som Aftonfalk
Hade – betyder såg (eller hörde). En fågelskådare säger inte till en annan, ”jag såg en svart rödstjärt i morse” utan ”jag hade svart rödstjärt i morse”
bkk – förkortning för brandkronad kungsfågel när man larmar en obs på telefonen. Det tar alldeles för lång tid att skriva ut hela artnamnet, man tappar uppsikten över fågeln.
bk – samma sak som ovan men ännu kortare för dem som knappar mycket långsamt på telefonen.
Brelle – smålustigt kortnamn på bredstjärtad labb, inte så vanvördigt
Brednäsa – tveksam förkortning för brednäbbad simsnäppa. Fåglar har inte näsa.
Mich (uttalas Mick), Cach och Arg – Kortnamn för de splittade arterna Medelhavstrut, Kaspisk trut och Gråtrut. Är helt enkelt (och lite småtråkigt) de första bokstäverna i deras vetenskapliga artnamn.
Stringa – Att påstå man haft en fågel som man inte har haft. Slarvig bestämning, önsketänkande, okunskap eller rent ljug kan vara orsaken. Bör inte vara för uppenbart som ”jag hade svartbrynad albatross i Norra Lunden”
Lövis – helt ok kortform för sveriges vanligaste fågel, lövsångare. Men säg inte ”ärtis” för ärtsångare och ”röris” för rörsångare. Ingen fattar nånting.
Kärra, pluralis kärror – får användas om kärrsnäppa. Men ”drilla” och ”myra” är inte ok för drillsnäppa och myrsnäppa.
Aphåll – är det när man ser en fågel på mycket långt håll, kan vara 200 meter för en tätting och 3 km för en örn. Oftast en ursäkt för att man inte med säkerhet kunde artbestämma den.
E-beck  –  populär förkortning för enkelbeckasin. D-beck har jag aldrig hört, förmodligen för att man då inte vet om det menas dubbelbeckasin eller dvärgbeckasin.

Läs hela inlägget »