Mindre öronkolibri i regnväder Mindre öronkolibri i regnväder

Idag hade jag tänkt göra ett försök att plåta någon av de brandkronade kungsfåglar som uppehåller sig i Malmös parker nu på vintern. Men regnet trummar på rutan och när jag tar fram DMI:s radarbild på datorn ser jag ett jättestort regnmoln som kommer att ligga över Själland och Skåne det mesta av dagen.
Regnväder är inget man gillar som fågelskådare. Visst kan man ta på sig kläder för dåligt väder. Men kikare och kamera är inget man vill utsätta för väta. Massor med små och stora prickar i synfältet gör inte skådandet lättare. Torka bort vatten och sätta på okularskydd mellan varje titt i kikaren irriterar bara. Och kameran mår alls inte bra av att bli blöt, bilderna blir dessutom oftast mörka och inte särskilt bra.
Men det är klart, ibland måste man skåda i blött väder, i synnerhet om man är på en resa och inte vill missa någon tid för fågelskådning. När jag var på Nya Zeeland kom vi till ett av jordens regnrikaste områden, the Fjordland på sydön. Vi hade en enda chans att hitta en mycket sällsynt endem, bergklippsmygen. En 10 cm liten gulgrönbrun sak som levde i klippbranter i ett mycket begränsat område. Regnet vräkte ner och förstärktes av omgivande 4-5 vattenfall som spred en blöt dimma över landskapet. Snabbt ur bilen, delade upp oss för att leta överallt. Ett rop från Stavros från Cypern, ”there it is !!”. Upp med kikaren som var innanför regnponchon. Yes!!. Upp med kameran innanför samma poncho, 3 snabba bilder och sen tillbaka till bilen. Och sen 15 minuters torkning av kamera och optik. Inga bra bilder men vi fick den. Klippsmygen var säkert den som var minst påverkad av regnet, den var ju van eftersom den levde i nästan ständigt blött väder.
I Peru och Costa Rica regnade det också en del. Men där hade vi ofta möjlighet att sitta under stora solparasasoller vid en restaurang eller lodge och ganska torrskodda beskåda kolibrier som trots vädret var tvungna att äta från kolibrimatare 10 meter bort. Även om deras färger inte riktigt kom till sin rätt utan solljus kunde det bli riktigt fina bilder om man fick med lite regndroppar i bilden.
Hade vi oturen att få regnväder när vi inte kunde få skydd under parasoller hivade amerikanerna i gruppen upp ett paraply i ena handen och kikaren i andra. Något som varken jag eller vår engelske guide stod ut med. Kanske beroende på att vi också ville fotografera och hade långa teleobjektiv på kameran som man omöjligt kan hantera med en hand.
Men när skådningen inte sker i ett avlägset land utan här hemma skall det till en nyupptäckt raritet om man går ut i regnväder och fågelskådar. Fåglarna är inte heller särskilt aktiva i regn, flyger helst inte och kurar gärna ihop i en buske. Så det gör jag också nu, kurar ihop, inte i en buske, men framför datorn och skriver dessa rader.

Sammetshätta, dock en jag såg i Marocko Sammetshätta, dock en jag såg i Marocko

Att få se en förflugen fågelart som för första gången besöker Sverige är alltid speciellt. Den har kanske varit väntad om den setts tidigare i Norge eller Danmark. Eller så är det en total överraskning. Jag har i tidigare inlägg berättat när jag och min bror såg Sveriges första svartvingade glada. Här är några andra första fynd som jag har haft turen att se.
1980 var jag och min fru som vanligt på Öland vecka 22. Och då behagade det första fyndet av sammetshätta att uppenbara sig i fågelstationens trädgård. Den blev förstås fångad i näten och ringmärkt men blev inte rädd för det, den stannade i två veckor och sågs bäst i en liten buske precis framför fågelstationen. Sammetssvart på huvudet och knallröd ögonring. En riktig läckerbit.
Det kan man kanske inte kalla mitt nästa förstafynd. En tundrasnäppa, förflugen från Nordamerika. En liten obetydlig vadare utan några utmärkande drag. Men den var lätt att hitta och stannade i fyra dagar vid en strand i Skälderviken.
I oktober 1996 upptäcktes den första klippsvalan i landet, vid Kullen. Brorsan och jag körde dit. Vi var lite tveksamma, är den verkligen kvar och hittar vi en liten svala längs Kullens stora klippbranter? Men vi lyckades se den nästan meddetsamma. Och 5 år senare fick vi se Sveriges andra fynd i Skanör!
I juli 2001 upptäcktes en vadarsvala på Skanörs Ljung som jag åkte och tittade på efter några dagar. Den bestämdes först till rödvingad, en fågel som setts 16 gånger i Sverige. Men fler och fler blev tveksamma, den saknade vit bakkant på vingen. Några fjädrar hittades och DNA-analysen bekräftade, fågeln var Sveriges första fynd av orientalisk vadarsvala. Den häckar i sydostasien och övervintrar bl.a. i Australien. Snacka om felnavigering. Men den gillade södra Skåne så till den grad att den stannade i tre månader.
Men två månader innan dess såg jag mitt häftigaste förstafynd, Sveriges första albatross. Den 19 maj sågs en svartbrynad albatross i södra Laholmsbukten. Jag åkte först till Hovs hallar där många stod och spanade utan att hitta den. Hade den verkligen försvunnit på bara några timmar? Snabb förflyttning till Kattvik och där….. ! På några kilometers håll sågs den jättelika svart och vita fågeln bra i tubkikaren. Den hade flugit långt, häckning sker på öar strax norr om Antarktis.
Första fynd är speciella. Nästa förstafynd skulle jag vilja hitta först av alla. Drömma går ju alltid.

Svartvingad glada - dock inte på Bälgö utan i Thailand Svartvingad glada - dock inte på Bälgö utan i Thailand

Svartvingad glada är en läcker liten rovfågel i vitt, blågrått och svart som finns i stora delar av Afrika och Asien och som under 1900-talet har kommit till Spanien och Portugal. Men första fyndet i Sverige dröjde länge. I slutet av april 2004 kom ett larm på det då befintliga larmsystemet, Club300:s telefonsvarare. Svartvingad glada på Bälgö ! Jag pratade med brorsan ”var katten ligger Bälgö?”. Det visade sig vara en liten ö nära kusten strax norr om Varberg i Halland. Så det krävdes båt för att ta sig dit. Visst, jag hade en lite jolle med utombordare vid stranden nedanför huset men det skulle nog ta 15 - 20 timmar att ta sig till Bälgö med den. Så vi körde bil upp till kusten norr om Varberg. Och vi hade fått informationen att en lantbrukare skulle köra ut fågelskådare med en liten boskapsbåt som normalt användes för att ta ut kor på sommarbete på Bälgö. Vi kom ner till stranden och för en 50-lapp per person blev vi utskeppade till Bälgö, en dryg kilometer utanför kusten. Där var massor av skådare som redan blivit utforslade till ön. Det krävdes inte så mycket letande, gladan satt i ett träd några hundra meter bort och undrade varför 200 tuber och kikare var riktade mot den. Men den kände sig nog lite viktig, först i Sverige!
När vi hade sett oss mätta på gladan kikade vi runt resten av ön ifall något annat sällsynt också hade anlänt till Bälgö. Och vi hade flyt. En toppskarv, en i Sverige ovanlig släkting till storskarven och som mycket sällan dyker upp i Skåne, satt på en sten nere vid strandkanten tillsammans med några större släktingar. Den hade vi sett i Norge tidigare men den var också sverigekryss för oss båda. Yeess !
Efter några timmar på ön var lantbrukaren vänlig nog att ta oss tillbaka till fastlandet. Vi hade undrat om han skulle ta en 1000-lapp för returresan, vi hade ju inget val, men det var samma pris som för utfärden. Så för 100 kr per person och lite bensin till bilen fick vi två sverigekryss den dagen. Och det var det värt för en så läcker fågel som den svartvingade gladan. Sedan dess har jag sett fågeln i bl.a. Spanien, Marocko, Ghana, Sydafrika, Indien och Thailand. Men det är ju inte Sverige.
Efter 2004 har det dykt upp ytterligare 6 glador i Sverige. Men vi såg den första, det är alltid lite speciellt.

Jag är ibland lokförare Jag är ibland lokförare

Jag fortsätter listan med kryptiska förkortningar och speciella fågelskådarord

Vingband – många fåglar har ljusa band på vingen. Men om jag säger att jag skall ut och leta vingband, åtminstone på hösten, betyder det att jag vill hitta en av en handfull sångare från Ryssland som utmärks av ljusa vingband, t.ex. taigasångare eller kungsfågelsångare. Om man hittar den senare larmar man den som ”kfs” i mobilen. Vem orkar skriva ut ett så långt fågelnamn?
Lavinsträck – När rysligt många fåglar, kanske flera hundra tusen på kort tid, av oftast en enda art, sträcker ut mot sina övervintringsområden.
Apan – populär benämning av Artportalen.se , den websida där de flesta rapporterar sina fynd. Har alltså inget men aphåll att göra.
Tjockfotar – skulle man råka se ett par av tjockfoten, den sällsynta gästen från söder, säger man absolut inte ”jag hade två tjockfötter”
Meståg – en flock av olika mesar uppblandat med kanske kungsfågel och någon annan art som drar runt i skogen för att hitta föda. Vem av dem som är lokföraren är svårt att veta.
Hand – fåglar har ju inte händer men den del av vingen som är utanför vingknogen kallas faktiskt hand, den inre delen kallas arm. Så handen sitter längst ut på armen precis som på dig och mig.
Alula – kallas ibland lillvinge, en grupp av små fjädrar som sitter ovanpå vingknogen och som fågeln mest använder när den skall bromsa eller starta.
Cactus – supernördig beteckning på en hybrid av kaspisk trut och gråtrut. Skapat av de tre första bokstäverna i cachinnans och de tre sista i argentatus, de båda fåglarnas vetenskapliga artnamn.
Rk – Förkortning av raritetskommittén, 7 superduktiga fågelkunniga som bedömer observationer av mycket sällsynta fåglar i Sverige. Ibland blir fynden godkända, ibland inte. Det senare behöver inte betyda att fågeln bestämdes fel, men dokumentationen var inte tillräcklig för att utesluta alla andra liknande arter.
Klamra – om en fågel observeras men där fågeln sannolikt inte tagit sig till Sverige på egen hand så klamras obsen (sätts inom klamrar och får inte räknas i Sverigelistan). Det gäller t.ex. förrymda burfåglar/tamfåglar/parkfåglar eller fåglar som har kommit till landet med en båt från Amerika.
ttk – förkortning av det långa namnet trädgårdsträdkrypare, en mellaneuropeisk art som uppträder allt oftare i Sverige. Förväxla inte med tk som betyder svenska taxonomikommittén, de experter som bestämmer vilka fåglar som skall räknas som arter resp underarter.

Videsparv  ------------------------------  och sib pip Videsparv ------------------------------ och sib pip

För några dagar sedan kom ett larm på Band/MöX, det lokala larmet för ovanliga fåglar i Malmö. ”Videsparv vid Bågskyttebanan”. Videsparv är en ovanlig fågel som häckar i Norrland, jag har bara sett den en gång, 1983 i Jämtland. Den flyttar till östra Kina och Japan men flyger ibland i fel riktning och passerar Skåne.
Senast i Malmö var för 10 år sedan men den missade jag. Så nu var det läge. Det var bara att precis när jag fick larmet kom jag till S:t Pauli kyrkogård där en taigasångare siktats. En vanligare raritet som jag sett ett antal gånger. Men när jag nu ändå var här gav jag taigasångaren en halv timme, ett klart felbeslut. Jag hittade den inte och körde direkt till Bågskyttebanan. Där stod ett gäng Malmö-skådare som meddelade att fågeln setts jättebra men för en minut sedan skrämts upp i ett träd av några hundpromenerare. Och den syntes inte. Jag tänkte på devisen för Club300, ”dra direkt” när en sällsynt fågel larmas!
Men jag hade flyt trots att jag inte följde regeln. Jag stod länge och väntade på att den skulle komma ner till gräset där den födosökt. Inget hände. Vi beslöt att leta en bit bort och spelade upp locklätet ifall den skulle ha lust att konversera. Och vi fick svar omgående, den hördes från ett tätt buskage. Och plötsligt, utan förvarning, flög den fram ur busken och satt helt öppet på en gren i 5 sekunder. Och sen bort igen. Man jag hann se den och få 2-3 bilder på den. Malmö-kryss, yes !
Dagen efter upprepades scenariot, nästan. Jag tänkte åka ner till Falsterbokanalen för att se om de kvarvarande 6-7000 ormvråkarna hade lust att flytta idag, vädret var inte dåligt för sträck, halvklart och 5-6 m/s från sydost. Men på vägen fick jag ett larm på Bird Alarm, det nationella larmsystemet, ”sibirisk piplärka strax öster om Trelleborg”. Den fågeln är en ännu större raritet, häckar inte i Sverige men kommer ibland på hösten hit från Ryssland om det blåser rätt vindar. Den har bara setts i Skåne 3 gånger och framförallt, jag har inte haft den. Så nu gällde ”dra direkt”. Jag valde bort vägen mot Falsterbo och körde mot Trelleborg. När jag kom ner till platsen var där ett 20-tal skådare som meddelade att den precis gömt sig i högt gräs och inte var synlig. Väntan, väntan och till sist ett försök från några att runda gräset och stöta fram den. Och det lyckades, den flög upp i ett tätt träd. Jag hade sett den i 1-2 sekunder men det kändes inte bra, man måste se den ordentligt i ansiktet för att skilja den från den ganska lika trädpiplärkan, en vanlig svensk fågel.
Vi letade och letade. Efter en halv timme hittades den inne i trädet, den satt synligt i en liten lucka i lövverket. Upp med kameran. Klick, klick, klick. 80 bilder hann jag med, sen flög den längre bort. Jag jublade, bilderna blev så bra att jag kunde konstatera att det var en riktig sib pip (skådarförkortning för sibirisk piplärka). Äntligen ett Sverige-kryss, det sker inte varje år. På väg hem lovade jag mig själv, alltid ”dra direkt”.

Ung kaspisk trut Ung kaspisk trut

Jag får erkänna, jag har aldrig tyckt om trutar. Så fort man kommer till en fågellokal vid havet står där en massa måsar och trutar och tar upp en massa plats för fåglar jag hellre vill se. Vadare, änder, gäss och hägrar t.ex. Och trutarna är ju så vanliga, ofta ser jag alla de tre svenska arterna när jag går bort till fågeltornet nära hemmet. Åtminstone på sommaren, en av arterna, silltruten, flyttar ner till mellersta Afrika på vintern. Klokt. Medan gråtruten och havstruten ofta stannar kvar och fryser.
Men för knappt 20 år sedan bestämde de svenska taxonomerna att gråtruten skulle delas upp i tre arter. De två nya var dem man tidigare kallade gulfotad gråtrut för båda har i vuxen häckdräkt klargula ben. Det rör sig om kaspisk trut och medelhavstrut. De häckar inte här men förflyger sig ofta till framförallt södra Östersjön. Och för att förvilla har vissa gråtrutar också gula ben. För att inte tala om unga trutar där de tre arterna är förvillande lika.
Så när jag såg att två av landets främsta trutexperter, Hans och David, skulle hålla en tredagars trutkurs i Simrishamn tänkte jag ”Varför inte”. Mitt ogillande av trutar berodde mer på att jag inte kunde skilja de nya arterna åt och i ungfågeldräkt kan alla trutar förväxlas. Sagt och gjort, jag anmälde mig.
Vi bodde på det charmiga vandrarhemmet i Brantevik men körde varje dag in till Revet i Simrishamn, en mycket berömd trutlokal. Innan kursen fick vi ett fantastiskt studiematerial, 4 timmars video på youtube med genomgång av alla 5 trutarternas alla olika dräkter. Trutarna får faktiskt inte sin vuxna dräkt förrän som 5-åriga, varje år dessförinnan ändras dräkten på olika sätt. Så var och en av de 10 deltagarna kunde plugga hemma i lugn och ro.  Så slapp vi sitta nära varandra och titta på en projektorduk på vandrarhemmet, bra Corona-åtgärd.
Dagarna vid Revet blev makalösa, sol och nästan vindstilla. Hans och David hittade inte mindre än 15 kaspiska och 2 medelhavstrutar. Förutom givetvis våra tre inhemska. Vi såg nästan alla årsdräkter och jag tog över 2000 bilder av så många dräkter och arter jag kunde.
När jag kom hem träffade jag en kompis, inte fågelskådare, och berättade att jag minsann varit på trutkurs över helgen. ”Hur många sorter finns det” frågade han. ”Ja, tre i Sverige och två till ibland”. ”Och det behövde ni tre dagar för att lära er ?” Jag berättade inte i detalj om trutarnas ruggning, skapularer, tertialer och tibia för honom, man måste nog vara lite trut-nörd för att förstå charmen med det. Så det är jag nu, trut-nörd alltså.

Jag kallas ibland "Affe" Jag kallas ibland "Affe"

Av fågelskådarnas interna vokabulär har jag i tidigare inlägg förklarat kryssa, dippa, lumpa och splitta. Men det finns många fler, här är ett urval.
Handjagare  -  annan beteckning på fältkikare, förmodligen från att hålla i handen (till skillnad från tubkikare) och jaga nya arter
Pille  -  stockholmsslang för pilgrimsfalk, exporterat till övriga Sverige. Enligt min fru vanvördigt för en så karismatisk fågel.
Affe – ett ännu vanvördigare slanguttryck för en så ovanlig fågel som Aftonfalk
Hade – betyder såg (eller hörde). En fågelskådare säger inte till en annan, ”jag såg en svart rödstjärt i morse” utan ”jag hade svart rödstjärt i morse”
bkk – förkortning för brandkronad kungsfågel när man larmar en obs på telefonen. Det tar alldeles för lång tid att skriva ut hela artnamnet, man tappar uppsikten över fågeln.
bk – samma sak som ovan men ännu kortare för dem som knappar mycket långsamt på telefonen.
Brelle – smålustigt kortnamn på bredstjärtad labb, inte så vanvördigt
Brednäsa – tveksam förkortning för brednäbbad simsnäppa. Fåglar har inte näsa.
Mich (uttalas Mick), Cach och Arg – Kortnamn för de splittade arterna Medelhavstrut, Kaspisk trut och Gråtrut. Är helt enkelt (och lite småtråkigt) de första bokstäverna i deras vetenskapliga artnamn.
Stringa – Att påstå man haft en fågel som man inte har haft. Slarvig bestämning, önsketänkande, okunskap eller rent ljug kan vara orsaken. Bör inte vara för uppenbart som ”jag hade svartbrynad albatross i Norra Lunden”
Lövis – helt ok kortform för sveriges vanligaste fågel, lövsångare. Men säg inte ”ärtis” för ärtsångare och ”röris” för rörsångare. Ingen fattar nånting.
Kärra, pluralis kärror – får användas om kärrsnäppa. Men ”drilla” och ”myra” är inte ok för drillsnäppa och myrsnäppa.
Aphåll – är det när man ser en fågel på mycket långt håll, kan vara 200 meter för en tätting och 3 km för en örn. Oftast en ursäkt för att man inte med säkerhet kunde artbestämma den.
E-beck  –  populär förkortning för enkelbeckasin. D-beck har jag aldrig hört, förmodligen för att man då inte vet om det menas dubbelbeckasin eller dvärgbeckasin.

Min allra första lammgam Min allra första lammgam

Nemesis var i den grekiska mytologin hämndens gudinna. Och hon straffade varje dödlig som drabbats av hybris, dvs trotsade gudarnas överhet. I fågelvärlden har häxan Magica de Hex, som skall stjäla Joakim von Ankas första krona, en korp som heter Nemesis.
Men man kallar också, både i engelska och ibland i svenskan, en fågel som man länge har försökt se men misslyckats med för Nemesis-fågel. Min egen sådan var länge; Lammgam. Denna magnifika fågel, en gam med lång stjärt och fjädrar på hals och huvud, finns i södra Europa, Afrika i norr och söder och i delar av Asien. Den är inte vanlig, världens population uppskattas till mellan ett par tusen upp till 10 000 fåglar. Dess huvudsakliga föda är benmärg, ofta släpper den ben från kadaver från hög höjd mot ett berg. Benet splittras och benmärgen kan ätas.
En känd och kanske sann historia från Schweiz berättar om en tre-årig flicka som somnade i gräset när hennes föräldrar plockade örter. Det var den 12 juli 1763.  När pappan kom för att titta till flickan var hon borta. En bergsvandrare hittade henne när en lammgam blev skrämd och flög upp från flickan. Det påstods att flickan, som hade tydliga märken efter fågelns klor, hade lyfts upp av gamen som seglat iväg med henne i 1 ½ km. Sedan dess kallades flickan Lämmergeier-Anni.
Mina försök att se lammgamen började i Alperna, fortsatte i Turkiet där det fanns ett känt bo högt upp på berget där vi letade, förgäves. I norra Indien, i Himalaya, på 4500 meter höjd utropade guiden ”Lämmergeier” (den kallas faktiskt så på engelska också) när en jättelik rovfågel seglade en km bort. Men det var en Himalaya-gam. I Marocko letade vi efter gamen i Atlasbergen utan lycka. Till slut, i utkanten av en liten by i Etiopien, såg vi en jättestor fågel sitta på vägen. Orange på hals och bröst och ett långt skägg hängde ner från näbben. Den tittade på oss och flög sedan upp och rakt över oss på 20 meters höjd. Äntligen!!! En vuxen lammgam. Sen såg vi den nästan dagligen kommande vecka. Och på nästa resa till södra Afrika dök flera lammgamar upp i Lesothos berg. Ganska typiskt. När man väl sett den första dräller de in.

Långe Jan  och en tornsva..., tornseglare där den skall vara Långe Jan och en tornsva..., tornseglare där den skall vara

Att plocka fåglar på marken som man plockar svamp är inget man förväntar sig. Och speciellt inte om det gäller fåglar som man aldrig ser sittande, vare sig på marken eller i ett träd. Men det hände mig en gång hösten 1972. Jag skulle för första gången åka till Ottenby på Öland, redan då känt som Sveriges kanske bästa fågellokal.
Jag åkte tillsammans med min vän Lars i hans lilla franska bil, vi tog färjan från Kalmar till Färjestaden för detta var en månad innan Ölandsbron invigdes. Vi kom ner till Ottenby och tog in på vandrarhemmet i Ås. Och sen direkt ner till Ölands södra udde, det var framförallt vadaresträcket som lockade. Tättingarna hade nästan alla lämnat Ottenbylund och rovfågelflyttningen hade inte riktigt kommit igång.  Vi hade några första fina dagar med bl.a. skärsnäppa och aftonfalk, sen förändrades vädret.
Vi kom ner till udden ungefär vid 7-tiden på morgonen. Redan vid Kungsgården såg vi hur dimman låg tät söderut, vi fick köra en bra bit på fyrvägen innan vi kunde skymta Långe Jan, fyren på udden. Vi parkerade bilen och gick ner till fyren. Där mötte vi några av stationens ringmärkare, bland dem en dansk kille som några dagar tidigare gjort oss mycket förbryllade när han kom springande och ropade ”Käärrssnäppa på udden!!”, Jo, svarade vi, det är över 100 kärrsnäppor där, faktiskt den vanligaste vadaren här. ”Nej, inte kärrsnäppa, käääääärsnäppa !”. Som halvdansk förstod jag snart. Danskar har svårt med sje-ljudet. Och vi kunde gå ner till udden och kryssa skärsnäppa.
Men nu, i dimman, frågade han om vi ville hjälpa till. ”Med vad då?” frågade vi. ”Med att plocka tornsvalor” fick vi till svar.
Detta var mitt i den intensiva flytt-tiden för tornsvalorna som de hette 1972, först 1980 ändrades namnet till tornseglare. Under natten hade 1000-tals tornsvalor försökt flytta söderut men överraskats av dimman. De hade försökt sätta sig på fyrens skrovliga fasad med sina små fötter. Det var säkert jobbigt att hålla sig kvar där och under natten singlade 100-tals fåglar ner på gräsmattan runt om fyren. Och väl nere på gräsmattan var de fast, de orkade inte lyfta från marken så uttröttade som de var.
Vi fick en påse vardera och plockade för glatta livet. Fåglarna lämnades in för ringmärkning och lite vila, när dimman lättade ett par timmar senare såg vi personalen kasta upp tornsvalor i luften i en strid ström. Och de tog skriande höjd och försvann mot Afrika.

Tornfalk, dock inte den dyblöta Tornfalk, dock inte den dyblöta

En söndag i mars på 1970-talet var jag och min fru ute vid Vomb i Skåne och skådade fågel, främst var vi ute efter de stora gåsflockarna på Vombs ängar och några av de ganska många örnar, både kungs- och havs-, som övervintrade i området. Efter ängarna begav vi oss ner till Vombsjöns strand för att leta efter kungsfiskare som hade ett favoritställe där Kävlingeån rinner ut från sjön. Vi såg ingen blå och orange fågel men jag såg något som låg och plaskade i ån precis vid vattenkanten. Jag trodde först det var en and som badade men när jag kikade närmare såg jag att det var en….tornfalk! Som drattat i ån och såg ut att inte orka ta sig upp ur vattnet. Jag gick ner till vattnet, tog upp falken och satte den i gräset bredvid ån. Jag kunde se att det var en ungfågel, knappt ett år gammal, mager som en skrika och i ganska dålig kondition. Den bistra vintern hade inte gjort det lätt att hitta föda för en ung tornfalk. Och just nu var temperaturen strax under nollan och fågeln såg ut att frysa ihjäl. Som fågelskådare är man alltid lite betänksam att ta hand om fåglar som har svårt att klara sig, man skall inte för mycket blanda sig i det naturliga urvalet. Men jag kunde bara inte låta falken sitta där dyblöt och dö av kyla.
Vi lindade in den i en handduk, steg in i bilen och körde hem. På den tiden fanns inte någon plats att lämna vilda men skadade fåglar i Malmö. Vad göra? Jag ringde till en god vän på gatukontoret och förklarade situationen. Gatukontoret hade också hand om Malmö parker och även de fåglar som fanns i parkdammarna och i två stora voljärer i Pildammsparken. Efter en halvtimme kom en parkarbetare och hämtade fågeln. När jag efter 4-5 dagar ringde och frågade vad som hänt min falkskyddsling fick jag till svar ”Kom och titta själv”. Jag åkte ner till gatukontorets lokaler i Slottsparken, en anställd visade in mig i en lagerlokal. Där, i en jättebur som de hade snickrat ihop, satt falken och såg allt annat är eländig ut. Riktigt välmående skulle jag säga. Parkpersonalen hade först matat den med köttfärs några dagar, därefter fångat några gråsparvar med håv och gett den. Den enes bröd, den andres…. Nu skulle falken släppas. Buren öppnades och blixtsnabbt var falken ute och tog höjd. Jag vinkade och hoppades den skulle låta bli att falla i iskallt vatten fler gånger.
Långt efter detta skapades Fågelskydd Spillepeng i norra Malmö dit man kan lämna fåglar, i första hand sådana som skadats genom mänsklig påverkan. Det drivs ideellt med bidrag från avfallsföretaget SYSAV och Skånes Ornitologiska Förening.