Från ovan, Violacea, Rufescens,Infuscans och Typica. Från ovan, Violacea, Rufescens,Infuscans och Typica.

Ibland känns skådning av fågel, trollsländor eller fjärilar lite enahanda. Att sticka ut till en av favorit-platserna och gå runt i några timmar eller stå i något fågeltorn lika länge brukar resultera i stort sett samma arter som förra gången och förrförra. Visst kan det dyka upp något nytt och spännande. Men oftast inte.
Ett sätt att komma ifrån lunken som i alla fall jag praktiserat är att köra ett miniprojekt. Under en dag eller en halv eller några timmar. Inte längre.
Jag skall ge ett exempel. I fjol började en dag med att jag såg både småtärna och silvertärma vid Limhamns småbåtshamn i Malmö. Då tänkte jag, nu skall jag ägna dagen till att se så många av Sveriges 6 tärnarter som möjligt. Jag körde till Ön i Limhamn, där ser man Kentsk ganska ofta. Det tog mer än en timme innan en kentare kom flygande. Då har jag tre. Nästa anhalt bör bli Klagshamnsuddens södra sida. På vägen dit kom en lokallarm, Svarttärna i Klagshamn !  Det är inte vanligt. Jag kom dit och hittade den ganska snart. Och strax efter kom två fisktärnor och fiskade i dammen bredvid. Nu har jag fem!  Skrän borde ju inte vara så svår. Men hur jag än letade blev det inte mer än fem. Men ett kul miniprojekt.
En vecka senare i just Klagshamn, det var i slutet av maj, kom jag på att jag skall göra en tävling mellan sjungande lövsångare mot gransångare på min stora klagshamnsrunda, ca 6 km. Och gran vann med 20 mot 10 för löv. Och den skall vara vanligast i Sverige.
I förrgår körde jag ett supernördigt miniprojekt. Under 4 timmar skulle jag leta och fota så många av de 5 färgformerna av större kustflicksländans hona som möjligt. De vanligaste är de blå (Typica) och gröna (Infuscans), sen finns lila (Violacea) som är unga och rosa (Rufescens) och till sist en ljust brun, och ovanlig, variant (Rufescens obsoleta).
Jag körde i gång, hittade snart en blå typica som parade sig med en ung, grönaktig hanne. Alla äldre hannar är blå. Hittade snart en grön och några lila. 3 timmar kvar. Det tog mer än en timme att hitta en rosa Rufescens. Bara en kvar. Men hur jag än letade på 6-7 lokaler bland hundratals kustflicksländor hittade jag inte den sista, Rufescens obsoleta, innan tiden var ute. Men ett kul, och nördigt, miniprojekt var det.
Jag mötte en naturpromenerare den sista timmen. ”Fotograferar du fåglar?” frågade hon. ”Nä, just för tillfället letar jag efter den bruna formen av större kustflicksländans hona” svarade jag. Jag såg hur hon tänkte,”Vilken nörd”. Men hon avlägsnade sig med ett ”Lycka till”. Tyvärr hjälpte det inte.

Läs hela inlägget »
Andromedagalaxen plåtad med fågelkamera Andromedagalaxen plåtad med fågelkamera

Jag har sedan ungdomen varit intresserad av astronomi och först 1975 blev fågel-skådning min dominerande hobby. Astronomi-intresset har alltid legat i där och lurat och när min vän Peter propsade blev jag åter medlem i Tycho Brahe-sällskapet.  Och jag funderade på om man kunde göra något praktiskt, t.ex. fotografera stjärnhimlen med min fågelkamera.
När jag för ett drygt år sedan var inne på youtube såg jag av en slump en video hur man sätter sin kamera med teleobjektiv på ett stativ, t.ex. mitt stativ till tubkikaren. Man riktar in kameran mot en nebulosa, galax eller stjärnhop. Jag började med Andromeda-galaxen, den är ljus och lätt att hitta. Sen fokuserar man manuellt, sätter exponeringstiden till ½ sekund och ber kameran ta 100 bilder. Sen upprepar man det 5 gånger så att man har 500 bilder.
Varje bild är inte fantastisk men den sammanlagda exponeringstiden är ju 250 sek, dvs 4 minuter. Gratisprogrammet Deep Sky Stacker hämtas hem och de 500 fotona laddas in i det. Efter en timme har datorn slagit ihop alla bilderna till en. Den bilden laddar man sen in i Photoshop och lyfter ljusnivåer, förstärker kontraster och justerar färger. Resultatet blir överraskande bra, inte som de stora teleskopen eller Hubble-teleskopet som cirklar runt jorden. Men bra nog.
Efter ett tag köpte jag en liten motor som jag satte mellan stativet och kameran. Den går ett varv på 24 timmar. Vilket gör att jordens rotation motverkas och objekten står stilla. Då kunde jag öka exponeringstiden på varje foto till 10-20 sekunder. Och behövde inte ta 500 bilder, för svagare nebulosor räckte det med 300 x 10 sekunder, dvs en knapp timmes exponering.
Så är du fågelfotograf har du säkert en bra kamera, ett 400-500 mm tele och ett stativ. Det är bara att testa. Och vill du absolut kombinera astrofoto med fåglar kan du ju ta en bild av Pelikan-nebulosan som ligger i stjärnbilden Svanen.

Läs hela inlägget »
Pilfink, dock inte den i Colorado Pilfink, dock inte den i Colorado

På min Colorado-resa i början av april kom vi på 7:e dagen till den lilla staden Walden nordväst om Denver. Det var en timme till middag så Jarmo från Finland och jag gick en runda runt kvarteret för att se om vi kunde hitta något kul. Vi kom till ett hus precis över gatan där det liksom i många andra trädgårdar fanns en fröautomat, amerikaner är väldigt måna om sina vilda fåglar. Det var mest gråsparvar där och en och annan House Finch (Husfink på svenska). Plötsligt såg jag en pilfink i trädet bredvid fröautomaten. Jag gjorde Jarmo uppmärksam på ”fyndet” och han såg den också ett kort tag.
Jag fick inte för mig att ta upp kameran och plåta fågeln, den satt lite taskigt till och jag har tonvis med bra foton på pilfink. De häckar i två av mina holkar och jag ser dem dagligen året runt. Pilfinken flög iväg när damen som ägde huset kom ut för att starta sin bil. Jag gick fram till henne och frågade om hon in sin trädgård sett en fågel som liknade House Sparrow  (gråsparv) men hade brunt huvud och en svart fläck på vit kind. Och hon bekräftade detta, hon såg den ganska ofta men bara en. Jag kunde dock inte bedöma hus pass duktig fågelskådare hon var. Det är ju inte alla som kan skilja på de ganska lika fåglarna.
Nu gick vi tillbaka för middag. Vid genomgången av dagens fåglar efter maten sa både Jarmo och jag att vi får skriva till en art som inte finns på listan, Eurasian Tree Sparrow som pilfinken heter på engelska. Då sa Stephan, vår guide, att ”No, it is not here. No records in Colorado”. Men Jarmo och jag var säkra, Jarmo hade den också i sin trädgård. Stephan förstod att vi kunde pilfinken bäst av hela gänget och efter listan gick vi alla ut för att leta i trädgården. Men det hade hunnit bli skymning och där var inga fåglar vid huset. Vi försökte igen nästa morgon innan vi lämnade hotellet men ingen pilfink dök upp.
Pilfinkens historia i USA är att 12 fåglar importerades 1870 från Tyskland. Men den har inte alls spritt sig som gråsparven utan har sitt utbredningscentrum i S.t Louis i Missouri och i det mesta av Illinois. Närmaste fynd till Colorado är i Kansas City men det är nästan 100 mil från där vi var. Det finns dock fynd ganska långt upp  i Kanada så visst kan enstaka fåglar ses långt från S.t Louis. 
Stephan sa till oss att visst trodde han på oss men för att rapportera den på E-bird (USA:s Artportal för fåglar ungefär) krävdes nog ett foto om ett första fynd i Colorado skulle godkännas. Så det gjorda varken Jarmo eller jag, vi var inte ens medlemmar i E-bird. Men än idag retar det mig, hade jag bara vetat att den var ganska lokal i USA och ny för Colorado hade jag ju plåtat fågeluslingen. För en pilfink var det !

Läs hela inlägget »
Etiketter: pilfink colorado walden
Fridlyst i Sverige, Väddnätfjäril. På rätt sida stängslet. Fridlyst i Sverige, Väddnätfjäril. På rätt sida stängslet.

Vecka 20 var jag och min fru tillsammans med goda vänner på Norra Öland. Fokus låg på natur, god mat och goda viner vilket sannerligen också är trevligt.
Sen kom jag och min fru tillbaka vecka 22. Som vanligt bodde vi i Grönhögens stugby, nära till Ottenby och de andra topplokalerna.
Men det var inte riktigt som vanligt. Vädret ganska ostadigt, måndagen var det heldagsregn och det minns jag inte att jag upplevt någon vecka 22. Men man kan inte sitta i stugan hela dagen för det. En del skådning från bilen och när regnet blir lite duggigt tidvis kan man faktiskt skåda gåendes.
Vi bestämde också att vi inte skulle lägga någon tid på att jaga halvrariteterna som vi ändå sett andra år. Det fanns bronsibis, biätare, dammsnäppa, aftonfalk, busksångare och några till på Öland just då. Men vi skippade dem.
Jag har också börjat att skåda dagfjärilar och därför bestämde vi att besöka några platser där vi aldrig varit för att leta två riktigt rara fjärilar.
Först åkte vi till Jordtorpsåsen där det enligt Artportalen setts Gullvivefjäril. När vi kom dit stod ett par med en tub och en jättekamera riktade 5 meter upp i ett träd. Givetvis frågade vi vad de såg och svaret var lite förvånande, Ekoxe. Sveriges största skalbagge har vi letat efter på Öland men aldrig hittat. Nu satt den i trädet alldeles stilla och det blev mycket tittade i tub och många bilder.
Sen gick vi för att leta efter fjärilen. Yvonne, min fru, hittade efter en kvart 2 ex. De är ganska små och lite svåra att följa i flykten men till slut satte en sig i en buske i bra fotoläge. En välförtjänt fika intogs vid foten av möllan vid parkeringen.
3 dagar senare skulle vi leta efter en av Sveriges fridlysta fjärilar, Väddnätfjäril. Jag pluggade på kvällen in mig på dess artspecifika detaljer så att jag säkert kunde skilja den från den på Öland mycket vanliga ängsnätfjärilen. Lokalen var Bettorpsmossen, alldeles i närheten av Gråborg.
Vi kom ner till mossen. Den var omgärdad av ganska högt elstängsel med taggtråd överst. För att hindra korna på ängen att gå ner sig i mossen. Efter ett tag hittade jag en fjäril som flög på andra sidan stängslet och som såg bra ut. Med kikaren kunde jag konstatera, Väddnätfjäril. Yeess!
Men den kunde inte plåtas där och jag ville inte försöka klättra över. Men sällsyntheten var snäll. Strax flög den över till min sida, satte sig på ett grässtrå och stannade kvar flera minuter. Det blev några 100 bilder.
Men fåglar då, såg vi inte sådana? Jodå, men inte mer är än 125 arter, ca 20 under ett normalår. Men småsnäppa, mosnäppa och myrsnäppa vid Eckelsudde var fint. Och där stod det också 30 skräntärnor, nytt rekord för oss. Och när vi gick i Ottenbylund hörde vi sommargylling varje gång. Och fick för ovanlighetens skull också se den två gånger. Inte bra och inget foto men ändå. Smalnäbbad simsnäppa nere vid udden liksom en rastande tobisgrissla på en sten var också trevligt för en skåning som nästan alltid ser tobis i vinterdräkt. Vi hittade en lundsångare i Lunden (var annars!) och fick kalasbilder på trädlärka. Och den obrutna raden av ängshöksår förblev obruten sista dagen då jag från en bärgningsbil såg en hanne flyga över vägen på östra sidan.
Bärgningsbil? Jo, på fredagen när vi skulle köra till Pilekulla på alvaret gav bilen från sig ett skrikande läte och började ryka kraftigt från motorrummet. Det var bara att ringa efter bärgare som tog bilen till närmaste verkstad i Gårdby norr om Stenåsa. Och sen var bärgaren hygglig nog att köra mig till Kalmar där jag kunde hämta ut en hyrbil så att vi kunde komma hem till Skåne.
En vecka senare fick jag göra vårens tredje besök på Öland för att hämta den reparerade bilen. Då passade jag på att ta den lilla färjan från Kalmar till Färjestaden som fraktar gående och cyklister. Det var precis 50 år sedan jag senast åkte färja till Öland, i augusti 1972. Månaden efter invigdes Ölandsbron.
Så det hela utvecklade sig till en ovanlig men som alltid underbar vecka på Öland.

Läs hela inlägget »
Amerikansk skärfläcka, en av de vackraste i världen Amerikansk skärfläcka, en av de vackraste i världen

När jag varit på resor med deltagare från USA har jag ofta frågat, "Vilka tre stater skall man besöka för att se flest fåglar". Och svaren har oftast varit Texas, Arizona och Californien. Och nu skulle jag efter min Colorado "chicken run" direkt flyga till Texas för 11 dagars fågelskådning.
Endast 4 deltagre från Colorado var med, 8 nya hade tillkommit, 7 amerikaner och en fransman. Samma guider som i Colorado, Stephan och Claudia.
Vi utgick från Houston och körde västerut till den bergiga delen av Texas. Vi var bara 8 mil från Mexico. Därefter rakt söderut och sedan tillbaka längs kusten.
Målet med resan var att dels se en del ovanliga häckfåglar i bergen, dels att se många flyttfåglar som efter att ha tillbringat vintern i Syd- och Mellanamerika kom tillbaka till USA för att häcka.
High Island vid kusten söder om Houston är ett berömt område där man kan se just dessa flyttfåglar. Har man turen att få lite dåligt väder och nordvindar kan man få uppleva en s.k. "fallout". Flyttfåglarna har då klarat av flygningen över mexikanska golfen men stannar till vid High Island för att invänta bättre väder för den fortsatta färden upp i USA. Nu fick vi tyvärr inte en sådan. Vädret var soligt med sydliga vindar och varmt, uppåt 35 grader.
Men visst såg vi fåglar ändå. Vi besökte en jättelik ranch, stor som halva Skåne med många olika naturtyper och två heltidsanställda fågelguider. Där fick jag se min absoluta önskefågel för resan, Greater Roadrunner. Först hörde vi den, sen såg jag den hastigt i det höga gräset och sen flög den upp i ett träd och satt helt öppet. En annan önskning var Brudand, den vackraste anden i Nordamerika men inte vanlig. Den är p.g.a jakt mycket skygg men vi hittade ett par i en liten damm som lyfte direkt när vi kom dit. Som tur var flög de precis framför oss och jag fick hyggliga flygbilder av paret.
Sist på önskelistan var amerikansk skärfläcka, en av de vackraste fåglarna i världen enligt mig. Jag hade sett den tidigare men i vinterdräkt då den bara är svart och vit. I häckdräkt har den fått tillskott av en brun-orange färg som gör den oemotståndlig. Vi fick se över 100 av dessa, några på riktigt närhåll som gav kanonbilder.
I början av resan sa jag till Stephan att jag väldigt gärna ville ha 30 arter skogssångare, en grupp sångare med oftast mycket klara färger. "Inte omöjligt" sa han "men inte lätt". Det hängde lite på om vi skulle få en "fallout". Nu fick vi ingen sådan men Stephan lyckades ändå få ihop 27 arter och det var jag mer än nöjd med.
Även om naturen på sina ställen var fin var det med viss hopplöshet avseende klimat och miljö man åkte runt i Texas. På de 11 dagarna slängde jag mer plasttallrikar, -muggar och -bestick än jag gör på 11 år i Sverige. Bilarna är stora bensinslukande monster, inte en Tesla såg jag i Texas och oljepumpar stod lite här och var på fälten och pumpade. En alldeles ny besinstationskedja som skall ha 64 pumpar på varje station besöktes. 
Stora oljeraffinaderier låg längs med kusten mitt i fantastiska våtmarker. Det kändes som om klimatförändringar var ett helt okänt begrepp i hela staten.
När jag efter 11 dagar flög hem via Denver och London (med klimat-kompenserad biljett) kunde jag summera till 262 sedda arter varav 77 var nya.

Läs hela inlägget »
Greater Prarie Chicken lämnar spelplatsen Greater Prarie Chicken lämnar spelplatsen

Min andra resa efter pandemin gick till Colorado i USA i april. Den var planerad att gå 2020, flyttad först till 2021 och sen till i år.
Resans målarter var enligt Rockjumper som arrangerade resan ett 10-tal hönsfåglar, några vanliga men de flesta mycket fåtaliga och mycket lokala. Därav namnet "chicken run". 
Jag flög till Denver via London och träffade gänget. Guiderna Stephan och Claudia och 12 deltagare. De flesta var amerikaner men där var också en engelsman, en finländare och en australiensiska. 
På 11 dagar körde vi nästan 500 mil och besökte alla hörn av Colorado. Vi kom också till Kansas där en av målarterna fanns och 200 meter in i Utah kryssade vi en sällsynt sparv.
Som tur var hade jag packat både vinter- och sommarkläder. Vi upplevde nästan sommarvärme på den platta prärien i östra Colorado. I  väster ligger klippiga bergen där vi kryssade en fågel som nästan var en kopia av Fjällripa på 3000 meters höjd i 11 minusgrader och snöstorm.
4 dagar steg vi upp två timmar innan soluppgång och körde en timme för att komma till en spelplats för målarten. Sen satt vi i ett gömsle eller i våra små bussar och väntade på att de första fåglarna dök upp och började spela. Inte olikt hur man gör med ett orrspel i Sverige.
Men spelplatserna var väldigt bra utvalda, ofta fanns det ett 50-tal tuppar och lite färre hönor när spelet avslutades någon timme efter soluppgång.
Jag hade med mitt stativ och kunde på så sätt både filma och plåta det spektakulära spelet.
I USA finns som bekant inte allemansrätten, ofta var vi på privat mark och fick betala en slant för att vara där. Sen skådade vi mycket i olika nationalparker när vi skulle hitta andra arter än hönsfåglarna. Och vi såg verkligen mycket annat än "chickens". Dansande prärietranor var läckert att se. 16 and-arter sågs, bl.a. Buffelhuvud och Islandsknipa. 3 arter rosenfinkar, 5 hackspettar, Präriefalk och glädjande nog hittade vi flera bon med häckande Bald Eagle, USA:s nationalfågel. Den har återkommit på många ställen i landet och ökat på samma sätt som havsörnen i Sverige.
Det var också kul att se en del däggdjur som jag bara hade hört talas om eller sett på TV. Präriehundar fanns överallt, flera arter jordekorrar (Piff och Puff du vet) sågs och en flock mustanger, vilda hästar, såg vi i en nationalpark på ganska nära håll.
Däremot fick vi aldrig se bisonoxe mer än på talriken på restaurang Bison i Colorado Springs. Bison föds upp som köttdjur i flera stater i USA.
På tal om mat. För att vara effktiva med fågelskådning och bilkörning var vårt stående lunchställe de allerstädes närvarande Subway. Stanna bilen vid Subway, alla beställde varsin baguette med valfritt kött och grönsaker. Tillbaka till bilen och lunchen intogs medan vi körde till nästa ställe. Det blev en sån vana att när jag hade 4 timmars väntetid på Denvers flygplats och det var lunchtid gick jag runt till de olika matställena för att till slut hamna på, just det; Subway.
I allt såg vi 123 arter fågel i Colorado och av dem var hältften nya för mig. Faktiskt lite mer nya än jag förväntade mig.

Läs hela inlägget »
Seedsnipe, orginalbild med dimma och editerad i Lightroom Seedsnipe, orginalbild med dimma och editerad i Lightroom

I slutet av 2021 var det två år sedan jag varit ute i vida världen och skådat, senast i Peru i oktober 2019. Jag hittade på nätet att svenska Fågelguidning AB skulle göra en fotoresa till Ecuador februari 2022. Kunde det vara nåt för mig ?
Jag inbillade mig att vi skulle sitta vid Kolibri-feeders och i gömsle hela dagen och inte alls intressera oss för nya arter som inte ville sitta snyggt på en fotovänlig gren. Men jag kände Anders som var reseledare, jag hade ganska nyligen bytt upp min kamerautrustning till Canon R5 som jag borde lära mig hur man använder bättre och jag kände verkligen för att resa igen.
Så jag slog till. Via Amsterdam kom vi alla 8 till Quito, världens högst belägna huvudstad. Vi träffade de två lokala guiderna Supreet och Magdalena och for iväg i vår lilla buss till första lodgen.
Det var bekvämt boende, riktigt god mat och mycket regn. Men det gjorde inte så mycket. Ofta stod vi bekvämt under tak och plåtade ursnygga kolibrier och tangaror på 7-8 meters håll. Regnet gjorde bara att mossan på grenarna blev snyggare med lite droppar på sig.
Några dagar in på resan körde vi upp på en topp på 4300 meter höjd. Det blåste ordentligt, vi var inne i molnen och såg knappt 10 meter. Jag uppfattade något fågellikt, lyfte kameran och bad att min Canon kunde autofokusera på något som jag knappt själv såg. Det blev en bild på en Rufous-bellied Seedsnipe, ett familjekryss. När jag hemkommen med Lightrooms hjälp tog bort dimman framstod en riktigt tjusig fågel.
Två gånger fick vi använda multiflash-teknik. En vacker blomma hängdes upp i ett stativ. Bakom stativet fanns en duk med en grön diffus bakgrund. Runt om fanns fyra blixtaggregat som kopplades trådlöst till kameran. Lite sockervatten sprutades på blomman och när en kolbri dök upp vid densamma tryckte vi av. Blixtarna gav ljus från alla håll och frös kolibrins vingrörelser, de kan flaxa 80-90 gånger per sekund(!). Lite fotostudioartat men bilderna blev mycket läckra. 
Vid nästa lodge som låg ganska djupt i regnskogen var min stuga allra längst in i skogen. En kväll gick jag ut en runda med en kaffekopp i handen. För att bara höra på de ganska annorlunda ljuden i jämförelse med en svensk bokskog. 100 meter från stugam hörde jag plötsligt ett djupt men kraftigt morrande bara ett tiotal meter bort, ungefär i samma tonläge som jag hört från ett lejon i Afrika. Min första tanke var Jaguar, jag tog upp min mobil-kamera både med tanke på att få en bild och kanske kunna skrämma den med blixten om den blev för närgången. Vid frukosten nästa morgon bekräftade Supreet att Jaguar finns i omgivningen, han hade själv sett en vid lodgen året innan. Häftigt! Nästa kväll gick jag ut igen, dock inte lika långt från stugan, jag hade lite respekt för ett stort kattdjur i mörkret. Och hörde och såg givetvis inget.
Efter 11 dagar var resan slut och de av oss som vill hålla reda på sedda fågelarter summerade till 215 arter varav 84 nya för mig. Hade vi ägnat dagarna till artjakt hade vi nog kunnat få det dubbla. Men då hade vi inte kommit hem med 12000 foton på närhåll av oerhört läcka fåglar. Och jag hade inte lärt mig så mycket som jag gjorde genom att testa kamerans olika möjligheter och prata mycket med väldigt kunniga fotografer. Och vi hade definitivt blivit mycket blötare varje dag.

Läs hela inlägget »
Dvärgmåsar vid Grönhögen Dvärgmåsar vid Grönhögen

Nu när jag snart skall åka med frun till Öland på vår årliga vecka-22-vid Ottenby kom jag på att jag inte berättat om min egen höstvecka på Öland i fjol.
Vecka 41 eller 42 anses vara de rätta veckorna för att maximera chansen till några sibiriska fåglar som sträckt söderut i lite fel riktning. 
Hela veckan var det mycket blåsigt, tyvärr inte från öster som man hoppades på. Och regnet öste ner lite då och då. Men som vanligt, trots vädret, dyker det upp lite roliga saker att se på.
På min födelsedag gjorde jag ett försök att hitta världens äldsta, nu levande, djurart, Hästskoräkan. Den kan leva som ägg i många år men om vädret är gynnsamt, rätt mängd vatten ovanifrån så att det bildas grunda pölar 
på alvaret, och rätt temperatur kläcks äggen och det lilla kräftdjuret börjar simma runt i pölen. Den är liten, bara några centimeter, och det tog mig några timmars letande i olika pölar innan jag hittade ett exemplar.
Det kändes lite högtidligt att i mina kupade händer se räkan simma runt och veta att samma art simmade på jorden för 220 miljoner år sedan, långt före tyrannosaurusen sprang omkring här.
Efter min framgångsrika räkexkursion var det fåglar som stod på programmet. En kungsfågelsångare rapporterades från Stenåsa Camping och det var bara 10 minuters körväg från räkpölen. Sångaren var som vanligt mycket rörlig 
och lättast var att uppe från fågeltornet nära campingen se den hoppa runt i trädkronorna. På vägen söderut kom en rapport om 7(!) rödhalsade gäss i en stor flock vitkindade. Det var bara att stanna vid platsen och ställa in tuben
på samma del av flocken som de 20 andra skådarna tittade på. Och där gick mycket riktigt 7 av världens vackraste gäss (tycker jag). Det var svenskt rekord i antal för rödhalsad gås.
Körde söderut mot Ottenby och gick en kort promenad i Ottenbylund. Den kändes lite konsigt att på samma plats som på våren hyser en högljud kör av minst 30 arter sjungande fåglar var det nu alldeles tyst. Promenaden gav 
bara några få rödhakar, kungsfåglar och blåmesar. På kvällen hade jag gott om tid att sortera ut dagens foton, skådningen slutar strax innan kl 17 då mörkret sänker sig.
På mornarna var det oftast udden vid fyren Långe Jan som gällde för de flesta skådarna. En hel del sjöfågel sträcker fortfarande söderut och en morgon hade vi turen att både se praktejder och vitnäbbad islom på ganska nära håll.
Lite senare körde jag till Grönhögens hamn och fick se en fin salskrake och till sist 10 dvärmåsar som alldeles invid stranden letade föda i bränningarna. Det blev några 100-tals foton på dem.
Ner till fyren och ställde upp tuben. Då kom en regnskur, packade ihop tuben och väntade ut skuren i bilen. Ställde upp tuben igen och en minut senare kom en ny skur. När jag och vädergudarna hade upprepat proceduren fyra 
gånger gav jag upp. SMHI lovade skurar och 17 m/s resten av dagen. Kände att det var dags att lämna Öland även om det var en dag tidigare än planerat.
Men veckan gav i alla fall 97 arter, 4 halvrariteter och ett mycket läckert uråldrigt djur.

Läs hela inlägget »
En ung sparvhök lämnar Sverige En ung sparvhök lämnar Sverige

Jag har turen att bo bara 3 mil från Nabben, Sveriges sydvästligaste udde vid Falsterbo. En av världens bästa platser att se fågelflyttning från.
I fjor räknades in 3,5 miljoner fåglar av ca 140 arter som drog från vårt land under hösten för att tillbringa vintern i mellersta och södra Europa eller i Afrika. Av dessa var inte mindre än 60 000 rovfåglar med sparvhök, ormvråk och röd glada i topp. 
Därför besöker jag Nabben ganska många gånger under perioden augusti-oktober. Jag hade turen att stå på Nabben den 5 okt 1978, den hittills största flyttdagen. Över 1,3 miljoner fåglar lämnade Nabben under morgonen och förmiddagen, de flesta var bofinkar. Mäktigt! 
Men inte alla dagar är fantastiska flyttdagar. Det kan vara vindstilla, vind från fel håll eller annat fel på vädret som bara fåglarna vet. Men det händer alltid något som är kul, i synnerhet om man har en kamera också.
Inne i lagunen mellan Måkläppen och Nabben finns alltid mycket vadare och änder som födosöker. Häromdagen (en inte särskilt bra sträckdag) stod det skärfläckor(50), myrspovar, sandlöpare, kustpipare och säkert 10 andra vadararter där. Något stort rovfågelsträck var det inte men det sågs ändå 14 arter. Några stenfalkar svepte på låg höjd längs med stranden, två pilgrimsfalkar flög över. 3 arter kärrhök, 3 arter vråk, sparvhök, tornfalk, lärkfalk, fiskgjuse, röd glada och havsörn kompletterade listan.
När det var stiltje på rovfågelfronten försökte jag fotografera sträckande tättingar. Jag fick trädlärka, forsärla och skärpiplärka på bild. Fågelräknarna Mattias och David räknar sträcket på Naturvårdsverkets uppdrag.
Det har räknats från Nabben sedan 1973. Trots att de båda är på jobbet är de alltid hyggliga och ropar ut ovanligare fåglar. "Ung stäpphök i väster", "kaspisk trut nära stranden", "11 ägrett rakt mot oss". Och de ropar både på svenska och engelska. Bland skådarna är väldigt många danskar och holländare. De har inte en lika bra stäckplats i sina länder och därför lockar Nabben många från utlandet. När jag kom ner till parkeringsplatsen häromdagen var 9 av 10 bilar holländska.
På tal om parkering, Vellinge kommun har ytterligare försvårat för fågelskådarna. Först la man ner Naturrum där vi haft Falsterbo Birdshow de senaste åren, sen har man lagt parkeringsförbud på hela Fyrvägen vilket gör att skådarna får gå minst 2 km för att komma ut till Nabben. Om man inte råkar få en av de 10 parkeringsplatserna vid Kolabacken. Tydligen är orsaken att det uppstår parkeringskaos i januari när flera tusen människor skall ut och drälla i sälarnas, trutarnas och havsörnens hem, Måkläppen. Som av fullständigt obegripliga skäl får besökas under vintern, under resten av året är det beträdnadsförbud. Måste vi människor störa djuren överallt? Av tusentals människor är det alltid några som skall klappa sälarna och går för nära. Och alltid några som parkerar idiotiskt och får de bofasta att se rött. Mig påverkar det inte, jag har alltid cykeln med mig i bilen och cyklar hela vägen till Nabben från bilen. 
Åter till fåglarna. Den inte helt bra dagen på Nabben avslutades med 3 smålommar rakt över oss, en havsörn började jaga änder ganska nära och en rödstrupig piplärka flög över och lät. På hemvägen stannar jag ofta till vid Annas Bageri i Ljunghusen, köper två mandelbullar och åker ner till Falsterbo-kanalen för att fika och se om en del rovfåglar trots allt ångrat sig och verkligen vill lämna landet idag. Ofta kan kanalen vara bästa obs-platsen, då har inte rovfåglarna hunnit ta riktig höjd som de ofta gör över Skanörs Ljung och man kan få hyggliga bilder. Den dagen var det inte så, fikat kunde inmundigas i lugn och ro. Men innan jag åkte hem fick jag några riktigt bra flygbilder av ladusvala som födosökte tätt över kanalens vatten innan de drog ut mot Nabben och nästa anhalt: Afrika.

Läs hela inlägget »
Infångad hanne av starrmosaikslända Infångad hanne av starrmosaikslända

Under pandemin har jag börjat titta på och fotografera trollsländor. Man använder med fördel samma utrustning som för fåglar, en kikare och kamera med 400-500 mm teleobjektiv.
Dessutom har jag känt att jag måste iväg nånstans och skåda, och alla planerade resor till främmande länder har blivit inställda.
Så när Trollsländeföreningen meddelade att de skulle ha ett sommarläger i Uppland i slutet av augusti nappade jag direkt. Basen var Gammel-Gränome vandrarhem en bit nordost om Uppsala.
Rummen var inte många så jag sov i min Volvo V70 vilket gick riktigt bra, mina 2 meter får plats i kofferten när man fäller baksätet. 
Sovmorgon varje dag för trollsländor är inte morgontidiga djur. Ett SMS skickades till alla 15 deltagarna med karta till dagens första lokal och sen körde vi iväg vid 9-tiden.
Redan första dagen på en myr med lite mulet väder hittades två nya trollsländor för mig, svart ängstrollslända och vinterflickslända. Och jag fick bild på båda. Vädret blev allt bättre och mina tre dagar på lägret blev mest solsken och stilla vind, perfekt för trollsländor. 
På kvällarna efter middag berättade Magnus, ordförande i föreningen, om Singapores och Australiens trollsländor och visade läckra bilder på dem. 
Flera av deltagarna hade håv och många av trollsländorna vi hittade infångades, förevisades med ett lätt grepp om vingarna och sattes därefter ner försiktigt på en gren. Ofta sitter sländan kvar ett tag och jag fick många möjligheter att plåta på nära håll. Det är inte alldeles riskfritt att leta och fånga trollsländor. På ett gungfly djupt inne i Upplands skogar fick man se till att inte stå mer än 5 sekunder på samma plats. Annars sjönk man ner och riskerade att förlora sina stövlar. En av deltagarna tog av sina stövlar och sprang barfota efter en gungflymosaikslända med håven. Men ramlade och blev ganska blöt. En av tjejerna gjorde ett elegant hopp upp i luften och lyckades få trollsländan i håven och visade den på fastare mark.
En annan deltagare var en ung kille som med sin pappa gick och håvade i dammarna vi besökte för att få upp simmande trollsländelarver. De stoppade fångsten i ett litet bärbart akvarium och försökte identifiera arten, mycket svårare än när de blivit flygande. 
En ung tjej från Stockholm, också nybörjare, berättade för mig att hon tyckte hela lägret var härligt "nördigt". Att få umgås med trollslände-intresserade och vandra runt på myrar och fånga vanliga och ovanliga sländor. 
Och prata om bakkroppssegment, skulderlinjer och vingmärken i varje fikapaus. Dessutom var många deltagare duktiga på annat i naturen. En vacker sorgmantel, en bärfis eller en grön svamp betittades också och det var
alltid någon som kunde ge oss initierade detaljer om fynden.
Att vara i Upplands skogar innebar också att jag fick se och höra några fåglar som jag knappast alls ser i sydvästra Skåne. Gott om tofsmes sågs och hördes och talltita uppenbarade sig lite här och var liksom duvhök.
Efter tre dagar körde jag de 70 milen hem, jag hade sett nästan 20 arter trollsländor varav sju var helt nya för mig. Så jag har sett 42 av 65 möjliga i Sverige. Inte illa för att ha hållit på ett drygt år med trollsländor.
Och så hade jag varit på en liten, men dock resa. Och träffat många väldigt trevliga natur-intresserade människor. Inte illa det heller.

Läs hela inlägget »