Jag kallas ibland "Affe" Jag kallas ibland "Affe"

Av fågelskådarnas interna vokabulär har jag i tidigare inlägg förklarat kryssa, dippa, lumpa och splitta. Men det finns många fler, här är ett urval.
Handjagare  -  annan beteckning på fältkikare, förmodligen från att hålla i handen (till skillnad från tubkikare) och jaga nya arter
Pille  -  stockholmsslang för pilgrimsfalk, exporterat till övriga Sverige. Enligt min fru vanvördigt för en så karismatisk fågel.
Affe – ett ännu vanvördigare slanguttryck för en så ovanlig fågel som Aftonfalk
Hade – betyder såg (eller hörde). En fågelskådare säger inte till en annan, ”jag såg en svart rödstjärt i morse” utan ”jag hade svart rödstjärt i morse”
bkk – förkortning för brandkronad kungsfågel när man larmar en obs på telefonen. Det tar alldeles för lång tid att skriva ut hela artnamnet, man tappar uppsikten över fågeln.
bk – samma sak som ovan men ännu kortare för dem som knappar mycket långsamt på telefonen.
Brelle – smålustigt kortnamn på bredstjärtad labb, inte så vanvördigt
Brednäsa – tveksam förkortning för brednäbbad simsnäppa. Fåglar har inte näsa.
Mich (uttalas Mick), Cash och Arg – Kortnamn för de splittade arterna Medelhavstrut, Kaspisk trut och Gråtrut. Är helt enkelt (och lite småtråkigt) de första bokstäverna i deras vetenskapliga artnamn.
Stringa – Att påstå man haft en fågel som man inte har haft. Slarvig bestämning, önsketänkande, okunskap eller rent ljug kan vara orsaken. Bör inte vara för uppenbart som ”jag hade svartbrynad albatross i Norra Lunden”
Lövis – helt ok kortform för sveriges vanligaste fågel, lövsångare. Men säg inte ”ärtis” för ärtsångare och ”röris” för rörsångare. Ingen fattar nånting.
Kärra, pluralis kärror – får användas om kärrsnäppa. Men ”drilla” och ”myra” är inte ok för drillsnäppa och myrsnäppa.
Aphåll – är det när man ser en fågel på mycket långt håll, kan vara 200 meter för en tätting och 3 km för en örn. Oftast en ursäkt för att man inte med säkerhet kunde artbestämma den.
E-beck  –  populär förkortning för enkelbeckasin. D-beck har jag aldrig hört, förmodligen för att man då inte vet om det menas dubbelbeckasin eller dvärgbeckasin.

Min allra första lammgam Min allra första lammgam

Nemesis var i den grekiska mytologin hämndens gudinna. Och hon straffade varje dödlig som drabbats av hybris, dvs trotsade gudarnas överhet. I fågelvärlden har häxan Magica de Hex, som skall stjäla Joakim von Ankas första krona, en korp som heter Nemesis.
Men man kallar också, både i engelska och ibland i svenskan, en fågel som man länge har försökt se men misslyckats med för Nemesis-fågel. Min egen sådan var länge; Lammgam. Denna magnifika fågel, en gam med lång stjärt och fjädrar på hals och huvud, finns i södra Europa, Afrika i norr och söder och i delar av Asien. Den är inte vanlig, väldens population uppskattas till mellan ett par tusen upp till 10 000 fåglar. Dess huvudsakliga föda är benmärg, ofta släpper den ben från kadaver från hög höjd mot ett berg. Benet splittras och benmärgen kan ätas.
En känd och kanske sann historia från Schweiz berättar om en tre-årig flicka som somnade i gräset när hennes föräldrar plockade örter. Det var den 12 juli 1763.  När pappan kom för att titta till flickan var hon borta. En bergsvandrare hittade henne när en lammgam blev skrämd och flög upp från flickan. Det påstods att flickan, som hade tydliga märken efter fågelns klor, hade lyfts upp av gamen som seglat iväg med henne i 1 ½ km. Sedan dess kallades flickan Lämmergeier-Anni.
Mina försök att se lammgamen började i Alperna, fortsatte i Turkiet där det fanns ett känt bo högt upp på berget där vi letade, förgäves. I norra Indien, i Himalaya, på 4500 meter höjd utropade guiden ”Lämmergeier” (den kallas faktiskt så på engelska också) när en jättelik rovfågel seglade en km bort. Men det var en Himalaya-gam. I Marocko letade vi efter gamen i Atlasbergen utan lycka. Till slut, i utkanten av en liten by i Etiopien, såg vi en jättestor fågel sitta på vägen. Orange på hals och bröst och ett långt skägg hängde ner från näbben. Den tittade på oss och flög sedan upp och rakt över oss på 20 meters höjd. Äntligen!!! En vuxen lammgam. Sen såg vi den nästan dagligen kommande vecka. Och på nästa resa till södra Afrika dök flera lammgamar upp i Lesothos berg. Ganska typiskt. När man väl sett den första dräller de in.

Långe Jan  och en tornsva..., tornseglare där den skall vara Långe Jan och en tornsva..., tornseglare där den skall vara

Att plocka fåglar på marken som man plockar svamp är inget man förväntar sig. Och speciellt inte om det gäller fåglar som man aldrig ser sittande, vare sig på marken eller i ett träd. Men det hände mig en gång hösten 1972. Jag skulle för första gången åka till Ottenby på Öland, redan då känt som Sveriges kanske bästa fågellokal.
Jag åkte tillsammans med min vän Lars i hans lilla franska bil, vi tog färjan från Kalmar till Färjestaden för detta var en månad innan Ölandsbron invigdes. Vi kom ner till Ottenby och tog in på vandrarhemmet i Ås. Och sen direkt ner till Ölands södra udde, det var framförallt vadaresträcket som lockade. Tättingarna hade nästan alla lämnat Ottenbylund och rovfågelflyttningen hade inte riktigt kommit igång.  Vi hade några första fina dagar med bl.a. skärsnäppa och aftonfalk, sen förändrades vädret.
Vi kom ner till udden ungefär vid 7-tiden på morgonen. Redan vid Kungsgården såg vi hur dimman låg tät söderut, vi fick köra en bra bit på fyrvägen innan vi kunde skymta Långe Jan, fyren på udden. Vi parkerade bilen och gick ner till fyren. Där mötte vi några av stationens ringmärkare, bland dem en dansk kille som några dagar tidigare gjort oss mycket förbryllade när han kom springande och ropade ”Käärrssnäppa på udden!!”, Jo, svarade vi, det är över 100 kärrsnäppor där, faktiskt den vanligaste vadaren här. ”Nej, inte kärrsnäppa, käääääärsnäppa !”. Som halvdansk förstod jag snart. Danskar har svårt med sje-ljudet. Och vi kunde gå ner till udden och kryssa skärsnäppa.
Men nu, i dimman, frågade han om vi ville hjälpa till. ”Med vad då?” frågade vi. ”Med att plocka tornsvalor” fick vi till svar.
Detta var mitt i den intensiva flytt-tiden för tornsvalorna som de hette 1972, först 1980 ändrades namnet till tornseglare. Under natten hade 1000-tals tornsvalor försökt flytta söderut men överraskats av dimman. De hade försökt sätta sig på fyrens skrovliga fasad med sina små fötter. Det var säkert jobbigt att hålla sig kvar där och under natten singlade 100-tals fåglar ner på gräsmattan runt om fyren. Och väl nere på gräsmattan var de fast, de orkade inte lyfta från marken så uttröttade som de var.
Vi fick en påse vardera och plockade för glatta livet. Fåglarna lämnades in för ringmärkning och lite vila, när dimman lättade ett par timmar senare såg vi personalen kasta upp tornsvalor i luften i en strid ström. Och de tog skriande höjd och försvann mot Afrika.

Tornfalk, dock inte den dyblöta Tornfalk, dock inte den dyblöta

En söndag i mars på 1970-talet var jag och min fru ute vid Vomb i Skåne och skådade fågel, främst vad vi ute efter de stora gåsflockarna på Vombs ängar och några av de ganska många örnar, både kungs- och havs-, som övervintrade i området. Efter ängarna begav vi oss ner till Vombsjöns strand för att leta efter kungsfiskare som hade ett favoritställe där Kävlingeån rinner ut från sjön. Vi såg ingen blå och orange fågel men jag såg något som låg och plaskade i ån precis vid vattenkanten. Jag trodde först det var en and som badade men när jag kikade närmare såg jag att det var en….tornfalk! Som drattat i ån och såg ut att inte orka ta sig upp ur vattnet. Jag gick ner till vattnet, tog upp falken och satte den i gräset bredvid ån. Jag kunde se att det var en ungfågel, knappt ett år gammal, mager som en skrika och i ganska dålig kondition. Den bistra vintern hade inte gjort det lätt att hitta föda för en ung tornfalk. Och just nu var temperaturen strax under nollan och fågeln såg ut att frysa ihjäl. Som fågelskådare är man alltid lite betänksam att ta hand om fåglar som har svårt att klara sig, man skall inte för mycket blanda sig i det naturliga urvalet. Men jag kunde bara inte låta falken sitta där dyblöt och dö av kyla.
Vi lindade in den i en handduk, steg in i bilen och körde hem. På den tiden fanns inte någon plats att lämna vilda men skadade fåglar i Malmö. Vad göra? Jag ringde till en god vän på gatukontoret och förklarade situationen. Gatukontoret hade också hand om Malmö parker och även de fåglar som fanns i parkdammarna och i två stora voljärer i Pildammsparken. Efter en halvtimme kom en parkarbetare och hämtade fågeln. När jag efter 4-5 dagar ringde och frågade vad som hänt min falkskyddsling fick jag till svar ”Kom och titta själv”. Jag åkte ner till gatukontorets lokaler i Slottsparken, en anställd visade in mig i en lagerlokal. Där, i en jättebur som de hade snickrat ihop, satt falken och såg allt annat är eländig ut. Riktigt välmående skulle jag säga. Parkpersonalen hade först matat den med köttfärs några dagar, därefter fångat några gråsparvar med håv och gett den. Den enes bröd, den andres…. Nu skulle falken släppas. Buren öppnades och blixtsnabbt var falken ute och tog höjd. Jag vinkade och hoppades den skulle låta bli att falla i iskallt vatten fler gånger.
Långt efter detta skapades Fågelskydd Spillepeng i norra Malmö dit man kan lämna fåglar, i första hand sådana som skadats genom mänsklig påverkan. Det drivs ideellt med bidrag från avfallsföretaget SYSAV och Skånes Ornitologiska Förening.

Rödstrupig sångare - splittad fågelart Rödstrupig sångare - splittad fågelart

Rubrikens ord är välbekanta för fågelskådare men obegripliga för gemene man. Så låt mig förklara. En split innebär att fågeltaxonomer, dvs de som delar in fåglarna i olika arter, bestämt att en fågelart skall delas upp i flera arter. Det kan vara grundat på DNA, utbredning eller andra skillnader. Ett exempel. Sveriges minsta and, krickan, har en släkting i USA, amerikansk kricka. Länge ansågs de båda fåglarna vara samma art, men två olika underarter eller raser. Hannarna är ganska lätta att skilja åt, vår kricka har ett vågrätt vitt streck på sidan medan den amerikanska har ett lodrätt streck. Jag själv såg en amerikansk kricka i Sverige nån gång på 1980-talet. Men det var ju bara en ras, den fick inte räknas in i antal sedda arter i Sverige.
Men 20 år senare satt jag i soffan och läste i en fågeltidskrift att den svenska taxonomikommittén hade beslutat att splitta de båda fåglarna i två olika arter. Yes ! Då fick jag en ny art till listan. Jag hade fått ett soff-kryss, dvs en ny art till listan genom att sitta i soffan och läsa.
Men splittar kan faktiskt ge det omvända, att jag förlorar en art. 2014 bestämde taxonomerna i Sverige att rödstrupig sångare, en fågel från medelhavsländerna, skulle splittas i tre olika arter, rost-, moltoni- och rödstrupig sångare. Av de ca 70 fynden i Sverige (jag hade sett tre av dem) var det bara en handfull som var så väldokumenterade att de kunde bestämmas till någon av de tre arterna. För resten av fynden kunde man bara säga att det var en av de tre arterna. Så jag visste nu inte vilken av de tre fåglarna jag sett och förlorade därmed en på min artlista. Elände! Som tur var fick jag i förfjor tillbaka den, några alerta Malmö-skådare hittade en rödstrupig i Sibbarp som godkändes av experterna.
Att lumpa är motsatsen, taxonomerna bestämmer att två fåglar som dittills räknats som olika arter egentligen är samma art (men kanske två underarter). Det hände 2017 med gråsiskan och snösiskan, två fåglar som liknar varandra väldigt mycket. Och alla fågelskådare som hade båda arterna i sina listor förlorade en art. Tack och lov inte jag. Jag hade letat i många år efter snösiska, sett många som var starkt misstänkta men jag var aldrig helt säker. Och nu när de är lumpade behöver jag inte leta längre, va bra !

Blå kejsartrollslända - störst i Sverige Blå kejsartrollslända - störst i Sverige

Är man ute och skådar fågel ser man ju en massa annat i naturen så klart. Fjärilar, blommor, däggdjur och när det är soligt och sommar…. trollsländor. Just trollsländor har många fågelskådare börjat intressera sig för. Under högsommaren när fåglarna slutat sjunga och innan de börjar flytta söderut är det lite stiltje för många fågelskådare. Då är det bra att kunna ta till något annat att leta efter i naturen. Och det är samma utrustning man använder, en fältkikare och en kamera med tele kommer man långt med. Man kan förstås fånga trollsländorna med en håv för riktiga närstudier. De går att hålla i vingarna för att sedan släppa. Men de flesta nöjer sig med att studera och fotografera de flygande rovdjuren på 5-10 meter håll. Jag också.
Trollsländorna är gamla, de första fanns för 300 miljoner år sedan. Då flög det runt bjässar på nästan en meter mellan vingspetsarna. I hela världen finns det över 5000 olika arter, i Sverige är det inte så många, ett 60-tal arter är sedda i landet. Så det blir inte lika många kryss som när man skådar fågel. Men de kan vara rysligt svåra att skilja åt, särskilt när de flyger. De har ju inga läten som kan hjälpa, som fåglar. Som tur är sätter de flesta sig och vilar på en sten eller ett vass-strå efter ett tag. Då får jag passa på att ta några bra bilder, gärna från olika vinklar. Sen får jag ofta, som den nybörjare jag är, identifiera arten när jag kommer hem och får upp bilden på en datorskärm. Och jämför med bilderna ur en bra trollsländebok, t.ex. ”Nordens trollsländor”.
De allra svåraste att skilja åt är de minsta som kallas flicksländor. De är 3-4 cm långa, ofta svarta och blåa. Det är mönstret som det blåa uppvisar som ofta är det som avgör vilken art det är.
Den allra största trollsländan i Sverige, blå kejsartrollslända, är nästan 3 gånger så stor och kan faktiskt lätt identifieras när den flyger fram och tillbaka över en damm. Det är en art som kom till landet i början av detta sekel och har spritt sig i södra Sverige. I Malmö är det en av de vanligaste trollsländorna jag ser.
I slutet av augusti och september har de flesta lagt ägg och flugit färdigt, de flesta lever bara ett par månader som färdig insekt. Men då är ju höststräcket igång, tillbaka till fåglarna !

Gräshoppsångaren - en fågel Gräshoppsångaren - en fågel

Corona-panedmin har fått många människor ut i naturen. Hellre gå omkring i skogen än på ett köpcentrum resonerar många. Fågelskådare är ju av naturen ofta ute i just densamma. Men jag tycker ändå att jag träffar fler Malmö-skådare än vanligt ute. Och vi håller avstånd. I fågeltornet står vi i varsin hörna av tornet. Och kommer en till ställer den sig där nere på första våningen. ”Man ser nästan lika bra här”, som om vi inte vill erkänna att det jäkla viruset påverkar hur vi skådar.
Jag själv skulle hela april varit i USA och skådat. Texas och Colorado med god chans till 250 livskryss. Och en vecka senare åka till Skottland med frun, inte så mycket för att skåda fågel utan mer för den skotska naturen och historien. Men det smög sig. Så en vanlig dag blir det istället hemmaskådning. Arbetar på 2020-årslistan. Många malmö-skådare har en intern tävling vem som får ihop flest årsarter. Sedda eller hörda i Malmö.
Många arter får man ju förr eller senare under året. Men vissa är besvärliga och dyker kanske bara upp en eller ett par gånger under året i Malmö. Småsnäppa, pungmes, halsbandsflugsnappare, rosenfink och småfläckig sumphöna t.ex. Då gäller det att vara där.
När jag skådar hemmavid stöter jag ofta på hundpromenerare och naturvandrare som när de ser min kikare och kamera ofta frågar ”Ser du några intressanta fåglar?”.  Har jag då precis hört en gräshoppsångare brukar jag inte säga det, då tittar de nog lite snett på mig och undrar om jag inte kan skilja på insekter och fåglar. Bättre att svara med något de själv kan se och höra. ”Där uppe sitter en lövsångare, Sveriges vanligaste fågel, och sjunger. Och där borta sjunger en gransångare, den ser nästan likadan ut, men säger silt-salt-silt- salt”. Det brukar väcka intresse.
Jag själv var glad för gräshoppsångaren, den kan vara svår, nu skall jag hitta årets första tornseglare. Den kommer jag se varje dag under juni, juli och augusti. Men man vill ändå ha den första så snart som möjligt. Så man inte halkar efter i 2020-listan. Och i morgon skall jag ut igen, ibland på samma lokaler som idag eller om man skulle försöka vid lagunens småbåtshamn i morgon ….? Kanske bättre chans där för Kentsk tärna och kanske en grå flugsnappare. Siktet är inställt på 200 Malmö-arter i år. Men då gäller det att vara ute, ute, ute och skåda, skåda.  Trots Corona.

Tornugglan i granen Tornugglan i granen

Den 17 mars vid lunchtid kom ett larm på Band MöX, Malmöskådarnas larmsystem, ”Tornuggla ses på Örtagårdsskolans övervakningskamera”. Jag undrade först om den setts genom kameran. Men den satt faktiskt på själva kameran som var utomhus. Ugglan hade först skrämts lite av barnen på skolgården, sedan mobbats av skator, kråkor och måsar och slutligen tagit sin tillflykt till en tät gran framför radhus längs med Västra Kattarpsvägen i Rosengård i Malmö. När jag kom dit vid 3-tiden på eftermiddagen var där säkert 60-70 skådare för att titta på och fotografera ugglan.
Tornugglan häckar inte längre i Skåne, i Sverige är enda kvarvarande häckområdet på Gotland. Och den ses inte varje år i Skåne. Så det är en superraritet som många skådare inte sett.
I granen där den satt var den svårsedd, antingen såg man bara ansiktet framifrån eller lite mer av fågeln men från sidan. Många hade ställt sig i en liten trädgård där man hade bäst vinkel. Trädgårdsägaren hade säkert sagt OK till det men hon lät lite bekymrad för sin parabol på marken och sina påskliljor när hon kom ut på balkongen några gånger. Alla försökte akta blommorna men ivern att få en bra bild av ugglan tog över och några blommor knäcktes säkert. Någon MöX-are skrev på Band att damen blivit lite arg för detta. Madeleine, en annan MöX-are, skrev att hon skulle åka dit för att köpa lite nya blommor. Hon organiserade också en Swish–insamling till ändamålet, 20 kr per person som sett ugglan.
Det kom in 1120 kr på insamlingen, Madeleine åkte och köpte blommor (lite extra blommor som tack) och pengarna räckte också till två inramade bilder av ugglan som gavs till Örtagårdsskolan (det var faktiskt en lärare på skolan som upptäckte ugglan) och till damen med påskliljorna. Och damens granne som bjudit Madeleine på kaffe fick också en bukett. Madeleine skrev på Band ”Sällan har jag sett sådan tacksamhet” när hon överlämnade blommorna.

Blommorna som Madeleine gav damen med påskliljorna
Blommorna som Madeleine gav damen med påskliljorna

En riktig solskenshistoria tack vare några engagerade fågelskådare som fixade blommor och bilder. Och tack vare Swish och Band.
Sent på kvällen rapporterades att ugglan satt kvar i granen, ätandes på en fångad råtta. Efter det har ingen sett den.

Fågelnörd framför Taj Mahal Fågelnörd framför Taj Mahal

När jag berättar för andra om mina fågelresor utomlands får jag ofta en fråga ”Tittar ni bara på fåglar? Ser ni inget av landet?”. Och visst får jag erkänna att 95 % av tiden används för att leta upp och titta på fåglar. Men ofta rör vi oss inte i turiststråken, många måltider intas på små restauranger som mest frekventeras av lokalbefolkningen. Och vi kör genom små byar och ser hur vanligt folk lever och bor. Och fågelreseföretagen räknar med att även om deltagarna är fågelnördar vill vi se kända sevärdheter. Så på min Indienresa besökte vi både Taj Mahal och Röda fortet i Agra. Och i Turkiet var det så välordnat att vår lokale fågelguide även var diplomerad turistguide och en hel dag användes för att bese en av världens häftigaste städer, Istanbul, och besöka Blå moskén, Hagia Sofia och Topkapipalatset. I Ghana fick vi en guidad tur genom det skrämmande Cape Coast Castle, ett ursprungligen svenskbyggt handelsfort som via danskar och holländare övergick i engelsk ägo och som i 200 år användes som utskeppningsplats för slavar till kolonierna i Amerika.
I norra Peru gjorde vi en makalös tur med kabinbana upp på 3000 m höjd för att bese Kuélap, en 1500 år gammal boplats för Chachapoyas. Både större och äldre än det mer kända Machu Picchu i södra Peru. Wat Bat Den, ett av de största tempelområdena i norra Thailand, fick vi tillfälle att besöka, vår thailändske guide ville dock inte ge oss mer än en dryg timme där, vi skulle ju leta fram en sällsynt sparv senare på dagen. Så det gällde att gå snabbt mellan alla sevärda tempel och statyer av Buddha och tresnabliga elefanter.
På min resa till Cape May i New Jersey fick vi av rent misstag en oförglömlig tur genom New York sista dagen på väg till Kennedy Airport. Jag var kartläsare och råkade leda oss fel och plötsligt var vi på 42:nd Street som dessutom var halverad p.g.a påvens besök nästa dag. I snigelfart tog vi oss genom Manhattan och ett par från Åland tyckte det var fantastiskt att kryssa Empire State- och Chrysler building på så nära håll.  Vi hade gott om tid så vi hann med planet till Island för nästa anhalt. Trots bara tre dagar på Island fick vi både se strömänder, islandsknipor, vittrutar och islommar såväl som Geysir, Thingvellir och Gullfoss. Och vi kunde också njuta några timmars bad i den nästan 40 grader varma Blå lagunen.  Så vi är nog bara 95 % fågelnördar.

Rödhuvad törnskata, dock en som jag såg på Lesbos Rödhuvad törnskata, dock en som jag såg på Lesbos

Mitt i allt elände med Corona-virus har den senaste månaden bjudit på en hel del rariteter i Malmö. En tornuggla visade upp sig några timmar i ett träd i Rosengård och mängder av skådare fick kryssa den ytterligt sällsynta ugglan. En amerikansk kricka låg några dagar vid stranden nedanför mitt hus, jag kunde stå på min balkong och se den i tub. En dvärgsparv var stationär en vecka i Norra hamnen och två svarthakade buskskvättor visade upp sig på strandängarna. En praktejderhanne sällskapade med en flock sträckande ejder, sågs tyvärr bara av en enda skådare. Det var en ovanligt bra marsmånad ur raritetssynpunkt.
Ibland kan det smälla till på en enda dag. Måndagen den 28 maj 1979 var en sådan dag vid Ölands södra udde. Min fru, jag och min bror började i Norra Lunden. Det dröjde inte länge innan vi hittade den adulta rosenstaren som landat i lunden kvällen innan. När vi njöt av den läckert rosa färgen började en flodsångare sjunga 10 meter bort. Kul raritetskombo! Vi fortsatte ner till Södra Lundtornet. Det stod ett par med en tubkikare på andra våningen. Vi stannade på första och kollade över sjön och ängarna. Killen ovanför sa till mig att han såg en obekant fågel i sin tub, ”är det en konstig talgoxe?” sa han. Jag gick upp och kikade i hans tub. ”Va !!!  Rödhuvad törnskata !!!” nästan skrek jag. Vi stod kvar och kollade den läckra fågeln, kryss för alla. Men hörde samtidigt en massa bilar som körde på fyrvägen från fyren och upp till de s.k. raritetsbuskarna. Vi gick med raska steg ut mot parkeringen, mötte två skådare som meddelade att det satt en blåkråka på ledningarna 100 meter bort. Vi kom dit och blåkråkan var kvar, dök ibland ner för att ta en humla och upp på tråden igen. Vi meddelade alla drygt 100 skådarna att det fanns en rödhuvad törnskata vid Lundsjön. Strax var vi tre ensamma med blåkråkan. Vi tog bilen ner till fyren, massor med kvarlämnade frukostar stod kvar på borden, gråtrutar och fiskmåsar frossade bland läckerheterna.
Efter lunch åkte vi till stugan i Grönhögen för lite vila efter en hektisk morgon och förmiddag. Då knackade det på dörren. 3 skådare från Stockholm som vi kände väl hade gett sig tusan på att hitta nånting själva en sån här dag. Och de hittade en svartpannad törnskata borta vid Össby. Vi körde dit och såg vår femte raritet den dagen. Det var dagen det small till vid Ottenby.