Gråtrut, först på "Krabba i näbben"-listan Gråtrut, först på "Krabba i näbben"-listan

En vanlig fågelskådare är nog ute och skådar 30-100 dagar om året. Och de flesta av dessa dagar är man inte utomlands i en regnskog eller vid Ottenby på våren eller vid Falsesterbo under höststräcket (om man inte bor vid Ottenby eller Falsterbo förstås, eller i en regnskog utomlands). Ofta skådar man nära där man bor på en lokal som sällan ger några sensationella fynd. Det blir oftast inga kryss. 
För den oinvigde: att kryssa betyder att se en ny fågel. Inom ett visst område. Man kan bl.a Världskryssa, Europakryssa, Sverigekryssa, kommunkryssa och tomtkryssa.
När jag såg mitt livs första blåhake i Norge var det ett Världskryss för mig, en ny fågel på min världslista. Året efter var vi i svenska fjällen och jag fick Sverigekryssa blåhake. Några år senare flög en blåhake ut vid Falserbo där jag var, Skånekryss ! Och samma år någon vecka senare satt en liten förskrämd blåhake alldeles invid husväggen på min tomt. Tomtkryss, yes ! Just tomtkryss och också kommunkryss ger ibland upphov till diskussion, räcker det att jag står på tomten eller i kommunen och ser fågeln ? Eller måste själva fågeln också befinna sig där ? Det är upp till var och en att bestämma tycker jag.
Men just dessa listor, tomt- och kommunlista, gör att man skådar mer hemifrån. Och att vardagslunken ibland ger nya fåglar på listorna, i alla fall oftare än man får ett kryss på världslistan. Men oftast inte. Jag går ofta bort till ett ganska nytt fågeltorn som kommunen byggt på våra standängar i Bunkeflostrand. Det ligger bara 500 m hemifrån. Det ligger på Terekudden som vi kallar den. Här sågs 2002 en Tereksnäppa, därav namnet. Besök på Terekudden ger oftast inget nytt på några listor. Där finns vår och höst lite vadare och änder, ibland några tärnarter och de flesta mås- och trutarterna.
Men det viktiga är att man ändå njuter. Och hoppas. Det kan ju komma något. Och kommer det inte nåt speciellt kan jag ju räkna antalet enkelbeckasiner, 43 idag. Eller glädjas åt en ensam myrspov i kopparröd sommardräkt som kom överflygande. Oftast har jag kameran med och då kan en bra flygbild av en vanlig fågel vara dagens clou. T.ex. en gråtrut med en färsk, nyfångad krabba i näbben. Det gav mig föresten en idé till en ny lista. Fåglar med krabba med i näbben. Första krysset på listan klart, gråtrut !

Etiketter: kryss gråtrut krabba
Gränsvakten och jag Gränsvakten och jag

Riskerna med att skåda fågel får anses ganska små. Visst kan man sätta foten i ett kärr eller ramla över en uppstickande rot när man går och tittar uppåt i en kikare. Men det är ändå ganska små risker jämfört med andra hobbies som bergsbestigning eller extrem-skidåkning. Men utomlands kan det finnas vissa risker, antingen beroende på farliga djur eller människor. I Ghana i fjor stod vi i täta snår i Kakum NP och tittade på en barbet när den inhemske guiden gav till ett litet utrop. I busken en halvmeter till höger om mig slingrade en knappt meterlång grön orm. ”A boomslang” sa han. Det är en mycket giftig, ibland dödlig, orm. Jag tog snabbt några steg bort från den mycket vackra ormen. I Etiopien och Ghana fick vi med oss beväpnade vakter när vi vandrade i några nationalparker. I Ghana berodde det mest på riklig förekomst av elefanter, i Etiopien fick jag aldrig klart för mig vad faran bestod av. Farliga djur eller gerillakrigare. Eller så var det ett enkelt sätt att få lite mer betalt av turisterna.
Darien-området i södra Panama på gränsen mot Columbia var tidigare känt som ett farligt område p.g.a gerilla och narkotikasmugglare. När jag var där i fjor och begav mig långt in i djungeln för att ta mig till ett känt träd med Harpya-bo var det, förutom Harpyan, mest kpist-beväpnade poliser vi stötte på. Men det ingav ändå ett visst mått av trygghet.
I Thailand skådade vi flera dagar precis på gränsen mot Burma (Myanmar). Vi gick på en smal väg och kom fram till en rödvit bom. Den thailändske guiden berättade att på andra sidan bommen var det Burma. Vår engelske guide sa att om vi vill ha en Burma-lista så måste vi ju stå i Burma. Så vi kröp under bommen och identifierade några drongos och seglare. Då såg jag en burmesisk gränspostering 100 meter upp på kullen som tittade rakt ner på oss. Kulsprutan framför honom gjorde att vi snabbt förflyttade oss till rätt sida gränsen.
Nästa dag var vi på ett annat ställe vid gränsen. Vi kom fram till en thailändsk gränsstation och jag lyfta mitt stora tele på lite håll för att ta en bild av vakterna, Thailändska flaggan och det överallt närvarande kungaporträttet. Då kom nån slags officer med efterföljande menig rakt emot mig med snabba steg och sa högt med myndig röst ”Photo!” och pekade på mig. Shit, tänkte jag, det var inte så smart gjort. Nu tar han min kamera eller i alla fall SD-kortet. Han kom fram till mig, räckte sin mobil till den menige och ställde sig bredvid mig. Den menige tog ett kort av oss. Puh, jag andades ut. Så jag räckte min mobil till den menige som tog ett foto till. Livet på gränsstationen var väl ganska enahanda så när det kom en 2 meter lång utlänning med kamouflage-klätt teleobjektiv skulle det tas foto tillsammans med gränsvakterna.

Skulkande Slaty-bellied Tesia Skulkande Slaty-bellied Tesia

Att en fågel är en skulkare betyder att den är svår att se, den gömmer sig gärna i vegetationen. Den kan ofta höras bra, man vet exakt i vilket snår den sitter men den jäkla fågeln vill inte visa sig. Skulka lär komma från lågtyskan och det vanligare ordet skolka är närbesläktat och har ju nästan samma betydelse, hålla sig undan, gömma sig. Vissa fågelfamiljer är ökända för att skulka, dunrallar (eng. flufftails) t.ex. Jag har själv varit i Afrika och hört två flufftails. Men inte sett dem. Och vilken sydamerikaskådare har inte svurit över en tapaculo som sjunger och låter några meter bort men bara inte går att se. När jag var i Thailand nyligen skulle vi i en tät skog i nordväst leta efter en Slaty-bellied Tesia (sv Gyllenhättad tesia). I boken beskrivs den som "extremly skulking, although often inquisitive and aparently not shy". Och det var just så vi upplevde den. Vi stod i ett område med mycket tät undervegetation, såg ut som blåbärsris men lite högre och tätare. Guiden spelade lätet och det dröjde inte länge förrän vi fick svar. Och bara 5-6 meter från oss, lågt. Under de närmaste tre kvarten var den aldrig längre än 10 meter från oss i olika riktningar, hela tiden sjungade ... och skulkande. Efter en kvart såg guiden en rörelse i blåbärsbladen. Men inte själva fågeln. Amerikanerna i gruppen, som absolut vill se en fågel för att kryssa den, blev alltmer frustrerade. Jag tänkte att man får chansa. Jag hittade den minst otäta platsen i riset, där skulle man kunna se fågeln om den bara kom just dit. Jag höll koll där. Och efter ytterligare 10 min såg jag en rörelse där, lyfte kameran och plötsligt dök den lilla, grågröna krabaten upp och drog en sångstrof. Jag hann att få skärpa, ta två bilder, sen var den borta igen. Fotot blev inte bra, givetvis kvistar och blad i vägen men ändå. Några amerikaner som följt min rörelse hann också få se den 9 cm lilla fågeln. Och de jublade. Vi stod kvar i ytterligare 20 minunter, omgivna av fågeln och sången. Men inga fler såg den. Och sen tystnade den och försvann, förmodligen. Det var verkligen skulkning när den är som bäst. Eller värst.

Etiketter: skulka tesia
Sovande guldtrast Sovande guldtrast

På min 24-dagars fågelresa till Thailand i februari hade jag några önskefåglar som jag länge drömt om. Skedsnäppa, rallbeckasin och rubinnäktergal (bara några månader efter första svenska fyndet). Och en till, Guldtrast. Denna trast har länge varit en önskefågel, svår att se i Sverige med några få fynd. Men häckar i Asien och övervintrar i Thailand. Och häckar kanske också i Thailand, det beror på om man följer uppdelningen av fågeln i två arter, Guldtrast och Tigertrast. Den förra skall ha 12 stjärtpennor, den senare 14. Och benfärgen skall också skilja, Guldtrasten har rosaröda ben.
Den 18 februari på förmiddagen kom vi till Royal Botanical Garden på berget Doi Ang Khang nära gränsten till Burma i nordväst. Gick först omkring och kryssade en del nya fåglar, bl.a. Daurian Redstart , Hill Blue Flycatcher och White-tailed Robin. Kom till en lite avsides gräsmatta med låga träd. Och där ! På marken hoppade en trast med stora svarta halvmånar på vit mage och bröst. Och vingen var färgad i brunt och guld. Ja, det var verkligen guldfärg. Och benen var rosaröda. Alltså en ”äkta” guldtrast. Den tyckte vi störde matsökningen och flög upp i ett lågt träd. Men fortfarande nära. Vi tog alla massvis med bilder på den otroligt vackra fågeln. Efter en stund var det lunchdags i den närbelägna restaurangen. Efter två veckor i Thailand hade jag förlikats med maten. Men varje måltid var den andra lik. Ris och två-tre sorters kycklinggryta, några fiskgrytor, lite grönsaksröra och ananas och mango till dessert. Så jag meddelade vår guide att jag hoppade lunchen för att istället skåda och plåta. Min plan var klar. Tillbaka till guldtrastens gräsmatta för att njuta av den ytterligare en halvtimme. Alltså Guldtrasten. Inte gräsmattan. När jag kom dit igen hittade jag trasten direkt, den hade återupptagit arbetet med att fixa dagens lunch. Jag satte mig ner i skuggan av ett träd och väntade. Den var 15 meter bort. Men kom hela tiden närmare, jag störde inte mycket. Så började jag prata med den. Den något ensidiga konversationen på skånska måste i alla fall lugnat trasten. Den kom närmare och närmare. Jag lyfte kameran och fick fantastiska bilder. Till slut var den fyra meter ifrån mig. Jag fortsatte att prata men var tvungen att backa försiktigt någon halvmeter för att klara närgränsen för min kamera. Trasten stannade upp i sitt födosök och …. somnade. Den stod alldeles stilla och blundade. Kanske drömde om långa svenskar med långa teleobjektiv som talade alldeles obegripligt. Vad vet jag ? Efter 12-15 sekunder tittade den upp igen och fortsatte stilla att leta mask och annat gott. Jag gick tillbaka till restaurangen där de andra satt, berättade om min sovande guldtrast och köpte Snickers och Coca-cola till lunch. Och på natten drömde jag om en guldfärgad fågel.

Lysande pitta, Malackajuveltrast på svenska Lysande pitta, Malackajuveltrast på svenska

Jag var nyligen i Thailand i 24 dagar för att skåda fågel. En fantastisk resa och vi var både i centrala, norra och södra delarna av landet. Det gav över 560 arter och drygt 350 av dem var kryss. Högt på önskelistan stod min första pitta och att få bilder av den. Redan 3:e dagen skulle vi få en chans på Blue Pitta. Vi parkerade oss i ett gömsle i en väldigt tät skog med en liten öppning som vi bevakade. Ganska snart hörde vi en pitta. Guiden spelade upp lätet och den kom närmare. Och närmare. Uppskattningsvis var den bara 15 meter bort men fortfarande helt dold i täta buskage. Då brakade det till alldeles till höger om oss och jag såg toppen på ett litet träd falla 7-8 meter bort. Det var en elefanthanne som valt vår pitta-plats till frukostställe. Vi såg inte elefanten mer än som en mörk skugga men den var säkerligen medveten om oss. Några små träd till föll mycket nära oss och vi insåg att det nog var bäst att lämna gömslet innan elefanten blev riktigt sur för att vi störde i frukosten. Pittan skulle säkert inte komma fram ändå. 10 dagar senare såg vi vår första pitta, en Rusty-naped Pitta. Och näst sista dagen, den 27 feb, fick vi sittande i ett gömsle se de vackraste fåglarna jag någonsin sett, hanne och hona av Malayan Banded Pitta. Det var tidigt på morgonen, mycket mörkt i gläntan vi bevakade och ISO stod på 5000. Och då kom de. De lyste upp hela gläntan när de gick och letade mat under en kvart. Och ibland var avståndet bara 5-6 meter. Lysande gult, orange, blått, rostrött. Guiden sa på skämt ”We bring them in every night for recharging”. Efter drygt 400 bilder var uppvisningen slut och gläntan föll in i mörker igen. Men vilken pitta !

Armar uppåt sträck ! Armar uppåt sträck !

Det är julefrid bland fågelskådare. December är nog den månad som man skådar minst. Det skall ju handlas klappar och kläs gran och bakas osv. I januari blir det lite mer aktivitet, då kan man ju börja på den nya årslistan. I november kan man fortfarande leta efter sena sträckare och vilseflugna rariteter. Men oftast inte i december. Visst är kejsarörnen kvar i Skåne sedan 2 ½ månad. Men den har ju nästan alla sett. Och en större skrikörn ses regelbundet i Helsingborgstrakten. Och de verkliga rariteterna större turturduva och Sveriges 3:e fynd av rostsparv är ju långt norrut. Dvs mer än 10 mil. Men på annandag jul sken solen och vinden var svag och det fick ut ganska många skådare. På en promenad på en dryg kilometer träffade jag inte mindre än 12 andra skådare. Och alla var mest ute för att det äntligen var fint väder. Nån skulle veckokryssa sidensvans, någon letade efter rödvingetrast och bergfink och en annan skulle försöka få lite bilder på de stationära brandkronade kungsfåglarna som hållit till i samma gran i flera veckor. Inga stora raritetskrav här inte. Jag själv skulle ta några trevliga foton som jag kunde skicka på hangout till släkten. Och det blev verkligen inte några sällsyntheter som fastnade på SD-kortet. Bäst blev blåmesen som såg ut att göra morgongymnastik. Armar uppåt sträck! Och efter några timmar ute i solskenet bar det hemåt. Måste plugga. Skall försöka lära mig 650 nya fåglar som jag har en chans att se i Thailand om en dryg månad. Och det är inte lätt att memorera alla trogoner, gröna barbets, bulbyler och pittor som jag hoppas på. Plugga, plugga, plugga. Slut på julefriden.

Krokodilväktare. Än så länge i Ghana. Krokodilväktare. Än så länge i Ghana.

På min fågelresa till Ghana i november var det några fåglar som stod väldigt högt på önskelistan. En av dem var Krokodilväktare. Egyptian Plover på engelska. Det svenska namnet kommer av skrönan(?) att den plockar matrester från nilkrokodilens tänder utan att bli uppäten, krokodilen vill väl ha rena tänder. Om det är en skröna eller inte är inte helt klarlagt, det finns flera bilder på nätet där fågeln står i gapet på en krokodil, vissa medger att bilden är fejk, sammansatt av två bilder, andra inte. Det engelska namnet är heller inte så bra, den lär vara utdöd i Egypten numera.
Hur som helst, vi hade kört 77 mil från Accra ända upp till gränsfloden mot Burkina Faso, White Volta. Vi mötte en kanadensare (på fågelresa ensam i Ghana 7 veckor) som hade haft 6 fåglar på ett lite svårtillgängligt ställe vid floden. Vi körde vidare mot vår guides favoritställe där den brukade vara. Gick ner mot flodstranden, såg inget, i alla fall inte krokodilväktare. Följde floden en halv kilometer, spanade med tuben. Och där ! 300 meter framför oss stod en ensam vadare i ljusorange och blågrått. Alla jublade. Men vi ville komma lite närmare. Och krokodilväktaren är ganska orädd. Kan man stå i ett krokodilgap så… Vi lyckades komma ner till stranden där den gick, inte mer än 30-40 meter från oss. Och så kom en till flygande och landade. Vi satte oss ner i sanden och bara njöt. Nåja, vi hann med att ta några hundra bilder också.
Men om det var kamerornas ljud eller att 10 människor satt och tittade på dem vet jag inte, efter 10 minuter lyfte de båda och flög över floden. Och landade i Burkina Faso ! Min fågellista för Ghana består av 384 arter, min lista för Burkina Faso består av endast en fågel. Men vilken fågel !

White-necked Rockfowl eller Gulskallig Kråktrast White-necked Rockfowl eller Gulskallig Kråktrast

Jag har precis kommit hem från Ghana. Jag var på en 16 dagars fågelresa med Rockjumper. Vi var bara 6 deltagare, resterande var från USA. På resans 7:e dag skulle det ske. Vi skulle se the White-necked Rockfowl, en av de 5 mest önskade fågelarterna i Afrika enligt en undersökning. På svenska heter den Gulskallig kråktrast, ett ganska taskigt namn på en fantastisk fågel tycker jag. Tack och lov använder vi bara engelska namn på vår resa. Vi körde långt ut i obygden och kom till slut fram till en liten by mitt i regnskogen. En stor skylt visade alla företag som sponsrar byn och dess skola för att byns befolkning skall se till att the Rockfowl skyddas men också visas för fågelskådare på ett ansvarsfullt sätt. Jag sträckte lite på mig när jag såg att en av sponsororna var Avifauna från Sverige.
Förutom våra tre egna guider (Nigel från England, William och Ebeneezer från Ghana) fick vi nu också en ny guide från byn, Zack. Han ledde oss på den mycket smala och ganska branta stigen upp till klippan där fåglarna häckade. Efter nära en timmes vandring kom vi fram till platsen, två mycket rangliga bänkar av pinnar var uppbyggda 30 meter från klippan. Det tog bara två minuter, sen rasade den ena med mig och två amerikaner och vi föll ganska handlöst i backen. Men vi överlevde och än viktigare, våra kameror också. Vi satte oss på några stenar och väntade. Ganska snart kom det. Ja, inte fågeln utan regnet, det ganska vanliga eftermiddags-skyfallet. Och det vräkte ner. Hinkvis. Alla försök att hålla kameran torr var förgäves. Zach ledde oss snart till ett klipputsprång där vi sittande kunde komma undan det värsta. Tills marken under oss hade fyllts till en mindre sjö. Och just då kom blixten och knallen samtidigt, vi hade åskan rakt över oss och jag funderade på hur stora klippor som kan lösgöras av blixten samtidigt som jag letade efter sprickor i vårt tillfälliga stentak. Men lika plötsligt slutade regnet, åskan försvann och solen kom fram. Och inte bara solen. Två Rockfowls uppenbarade sig 25 meter från oss. De visade upp sig under två minuter och kamerorna smattrade fast jag tyckte det lät som ett gurgel ibland. Sen var det dax att gå ner igen. Och då återkom regnet. Den leriga stigen hade av skyfallet förvandlats till en rutschbana och på nerfärden ramlade alla (även Zack) ett antal gånger, dock utan allvarliga men. Efter en och en halv timme var vi alla nere vid byn och vår buss. Fullkomligt genomblöta, leriga överallt men ändå lyckliga. Vi hade sett den, the Rockfowl. Och det är det inte många som har.
.

Havssula Havssula

I Malmö har vi en fantastisk havsfågelskådningsplats. Den heter Plattan. Ja, egentligen är det en förkortning av Helikopterplattan, en gammal landningsplats för dem som ville snabbt till Köpenhamn med helikopter. Och visst, den kan kanske inte konkurrera med Kullen, Torekov eller de bästa platserna i Halland och Bohuslän. Men den är vår, dvs Malmö-skådarnas. Och därför står vi där när det blåser friskt mellan väst och nord. Och det gjorde det i går. Som mest 23-24 sekundmeter från nordväst. Och då kommer de. Och om vinden är mer åt väst än nord blåser de in nära kusten. Igår hade vi över 100 havssulor, säkert ett dussin storlabbar, några stormfåglar och 5-6 grå liror. Och en kilomerter söderut sågs klykstjärtad stormsvala och tärnmås. Dessutom kustlabb och drösvis med tordmule och sillgrissla. Och på samma plats sågs 2007 Sveriges enda Mindre albatross. Den missade jag. Jag fick rapport men tänkte att jag aldrig hinner köra dit innan den försvinner. Så jag gick upp på brofästet vid Öresundsbron och tänkte att med tuben ser jag en fågel så stor som en albatross även om avståndet till Plattan är 8 km. Jag hade telefonkontakt med brorsan som var på Plattan.  "Jag ser en stor svartvit fågel till höger om en röd båt" skrek jag i telefonen. "Jamen du skall ha den till vänster om båten" svarade min bror. " Och den sticker norrut nu, mot Lomma". Jag cyklade som en dåre hem från brofästet, öste in tuben i bilen och körde som jag cyklade till Lomma hamn. Och fick veta att den precis tagit höjd över ett hus i hamnen och dragit in över land. En albatross, in över land va ! Den sågs aldrig mer efter det. Jag var lite knäckt. Så knäckt att jag la ner skådningen för några månader. Men, fåglarna lockade och jag tog upp den igen. Och man vet ju aldrig, står man bara på plattan när det blåser kan den komma igen. Albatrosser kan bli gamla har jag hört.

Större korsnäbb, hane och hona. Större korsnäbb, hane och hona.

Skamkryss. Det låter inte bra. Men vad det kändes bra att efter 48 års fågelskådande i Sverige äntligen sett och hört en bombsäker större korsnäbb. Skamkryss betyder att man äntligen fått kryssa en fågel som man borde sett för länge sedan. Visst, större korsnäbb häckar inte i Malmö med omnejd. Inte ens i Skåne kanske. Men den har sina invasionsår då den kommer till Skåne och sträcker ut från Falsterbo. Och visst har jag sett några som jag misstänkt tidigare. Men inga 100% säkra. Så när det i förra veckan kom en flock på 5 fåglar och satte sig i högsta tallen på andra sidan Falsterbo-kanalen och lät väldigt olikt mindre korsnäbb var det ingen tvekan. Precis som det står i Fågelguiden, hårdare och ekande. Och näbben var precis så tjock som den skulle vara.
Men nu har jag inga fåglar att skamkryssa i Sverige. För nordsångare, lappmes, fjällabb och vitryggig hackspett kan ju inte räknas dit för någon som normalt inte skådar norr om Lund. Har faktiskt bara skådat i Norrland en gång. Då fick jag videsparv, lavskrika, slaguggla, tretåig hackspett och gråspett. Och var jättenöjd med det.
Och sen är det den där jäkla järpen. Den har jag också kvar. Och den kommer ju aldrig sträcka ut vid Falsterbo. Någon kanske påpekar att fjällabb faktiskt ses varje år i Falsterbo på hösten. I genomsnitt 9 st. Jovisst, men man skall vara på rätt plats vid rätt tid. Men OK, då har jag ett skamkryss kvar att kryssa. Yeess.