Skatan är en fågel som nästan alla svenskar känner till. Svart och vit, i solsken glänser det svarta både i grönt, blått och lila. Den har en lång stjärt och ett skrattande läte som många känner igen. Ibland hatad för att den tar ägg och ungar från småfåglar.
I omröstningen 2022 om Sveriges nationalfågel kom den efter en podcastkampanj tvåa efter koltrasten. Håller gärna till nära människor, kanske för att den hittar mat nära oss. Orädd men håller ändå ett visst avstånd till oss, utstrålar en klokhet och vishet. Den är framgångsrik i fågelvärlden och trots att den varit hårt jagad av oss finns kanske en halv miljon skator i Sverige.
Den börjar sitt bobygge tidigt, redan på vintern ser man den hämta kvistar och grenar i trädgårdar. Skatbon kan bli mycket stora och övergivna bon används ibland av andra fåglar, t.ex. ugglor och falkar. Många myter finns om skatan, den har varit associerad med döden. Ryktet om att den stjäl blänkande smycken när helst den kan är dock överdrivet.
Linné gav den det vetenskapliga namnet Corvus Pica men det ändrades senare till Pica Pica, lätt att komma ihåg. Skatan fanns i stora delar av världen, Asien, Afrika, Europa och Nordamerika. Men man såg vissa skillnader i skatornas utseenden i olika delar av världen. Detta gjorde att man delade in skatan i ett 15-tal underarter.
Men ganska nyligen insåg man att DNA och andra skillnader var så stora att skatan numera är uppdelad i sex arter. En sjunde skata är den Gulnäbbade skatan i Kalifornien. Den skiljs lätt från alla andra skator på den knallgula näbben. Den har dock haft status som egen art ganska länge.
Skatan i nordvästra Afrika fick heta Maghrebskata efter ett gammalt namn på området norr om Sahara och väster om Libyen. Detta är egentligen den enda av de ”nya” skatorna som lätt urskiljs från vår vanliga skata genom att den har en tydlig, blå fläck bakom ögat.
I Asien blev det 3 nya arter, Asirskata på Arabiska halvön, Svartgumpad skata i Himalaya och västra Kina och Orientskata i Ryssland, östra Kina, Korea ner till norra Vietnam. Alla med små skillnader i färg, stjärtlängd och läte.
I Nordamerika blev det Amerikansk skata som dock är mycket lik vår europeiska skata.
Så om du är ute och reser i världen och ser en fågel som liknar skata, kolla detaljerna, du kan mycket väl se en ny fågelart.

På min januariresa till Bhutan var det speciellt en fågel som alla ville se, kejsarhäger (White-bellied Heron på engelska). Den skall finnas vid någon av de floder som rinner genom Bhutan, den fiskar där och lägger boet i ett träd strax invid floden. Vi stannade på många ställen längs bergsvägarna och spanade upp och ner längs floden. I hopp om att få se en av de sällsyntaste fåglarna i världen, ja kanske den allra ovanligaste.
Dess livsmiljö förstörs tyvärr av vattenkraftutbyggnaden, Bhutans viktigaste exportkälla. För 5-10 år sedan räknade man världspopulationen till kanske 300-400 fåglar, senaste räkningar pekar mot 60-70. Hälften i Bhutan, hälften i Indien och kanske några i Burma. Fortsätter minskningen i samma takt är kejsarhägern kanske utdöd om 10-15 år.
Fågeln är den näst största av alla hägrar, bara Goliathägern är större. Den är blågrå men buk och en del fjädrar på hals och rygg är vita. Efter att ha spanat förgäves i floderna fick vår lokala guide ett tips om ett bobygge som var synligt från en bergsväg, vi spanade också där men det gav inget. Nästa morgon steg vi upp 04.30, lämnade hotellet kl 5 och körde ut ur byn. Efter en halvtimmes körning stod en motorcykel med förare tvärs över vägen. Vår chaufför gick ut, pratade med motorcyklisten en stund och följde sedan efter. Vi var lite förbryllade, vem är det där ? Efter 40 minuter upp på en brant väg längs med berget stannade motorcykeln. Och vår buss. Vår guide bar ut tub och stativ och gav motorcyklisten som genast riktade den neråt mot ett träd 400-500 meter bort. Och vi fick titta i tur och ordning.
En fantastisk syn. Två kejsarhägrar som ivrigt la i ordning pinnar till ett fint bo. En av dem flög iväg till ett annat träd, hämtade en pinne och flög tillbaka till boet. Motorcyklisten var en lokal fågelskådare som hittat boet några dagar tidigare. Vi fick dyrt och heligt lova att inte avslöja platsen. När jag skulle plåta fick jag ställa ISO på 32000 för att få en rimlig exponeringstid, det var mörkt, solen hade precis gått upp och boet låg i skuggan av andra träd. Bäst bilder fick jag genom att handhålla min mobil bakom tubkikaren.
Indien och Bhutan har ett gemensamt projekt att försöka rädda hägern. Man har byggt en stor voljär där det är tänkt att föda upp ungar i fångenskap. Men först måste man förmodligen fånga några avelspar. Vi får verkligen hoppas att ansträngningarna inte är förgäves och att Bhutanresenärer i framtiden också kan få njuta av synen av  en kejsarhäger.

Att åka till Himalaya på vintern för att skåda fågel låter som en dum idé. Och det låter kallt. Men det var precis vad jag gjorde i januari. Tillsammans med 6 amerikaner och en holländare, en guide från Rockjumper och två lokala guider reste jag runt i Bhutan och lyckades på 12 dagar se 313 fågelarter varav 62 var helt nya för mig.
Ju mer vi såg av och hörde om Bhutan desto mer blev vi imponerade av landet. Den enväldige kungen tyckte 2008 att det var dags för landet att bli mer demokratiskt. Så fria val och folkvalt parlament med tvåkammarsystem infördes. Kungen har fortfarande viss makt men kan avsättas av parlamentet. Och han måste abdikera vid 65 års ålder.
Sjukvård och utbildning är gratis för invånarna, största exporten är vattenkraft, framför allt till Indien. Det finns vissa begränsningar att turista i Bhutan, man måste ha en inhemsk guide och man betalar en ganska hög avgift per dag för att vistas där.
Vi flög in till Paro, där den enda internationella flygplatsen finns. Nästa dag flög vi inrikes till Jakar och körde därifrån genom landet tillbaka till Paro. Fågelskådandet startade direkt vid en flod precis bredvid flygplatsen i Paro och det var inte vilken fågel som helst. Ibisnäbb ! Äntligen fick jag bra foto av en fågel som jag bara sett på 500 meters håll i Indien 2015.
En viktig målart var Himalayan Monal, en fågel i fasanfamiljen. På 3300 meters höjd vid klostret Tharpaling fick vi både se den oerhört vackra fågeln. Och plåta den. En annan var svarthalsad trana som övervintrar i några få dalar i Bhutan. Och vi såg några hundra på närhåll.
Vägarna i Bhutan är inget för den höjdrädde, nästan alla är smala serpentinvägar längs bergssidorna med stup på 500-2000 meter någon meter bredvid fordonet. Men man vande sig och chauffören var skicklig. Hotellen var av bra standard och alla hade wifi. Dock låg de lite glest och 4 nätter fick vi campa, tjocka sovsäckar gjorde att man höll sig varm trots några minusgrader varje morgon.
Vi kom upp till Chele La, den högsta punkten som man kan köra bil till i Bhutan, 3988 möh. Syrebristen där gjorde att vi gick mycket sakta när vi skådade. Och vi fick se Gangkhar Puensum, världens högsta obestigna berg, 7571 meter.
När Rockjumper-resan var slut stannade jag kvar i Bhutan i två dagar, inte för att se fler fåglar men för att uppleva lite av den unika kulturen. För drygt 2000 kr per dag fick jag guide, bil och chaufför och vi åkte runt och besåg jättelika Buddha-statyer, dzongs (kombinerat munkkloster och administrativ byggnad) , tempel, gamla järnbroar från 1400-talet och avlutade med att se ett av Bhutans märkligaste däggdjur, takin. En konstig blandning av bison, gnu, get och ko.

Jag hade 2017 i TV sett "det stora fågeläventyret" där finalen var i Peru och den sista tävlingen gick ut på att fotografera en kondor och få den att täcka så stor del av bilden som möjligt. I TV-programmet såg de många kondorer, därför kände jag mig säker på att få se den några år senare när jag skulle besöka Peru i 3 veckor.
Vi var mycket högt upp i Anderna, perfekt miljö för världens största rovfågel och en av de tyngsta flygande fåglarna.
Men dagarna gick och trots att vår guide många gånger sa att detta är en bra lokal för kondor dök den inte upp. Sista dagen skulle vi köra upp i två timmar till hög höjd i västra Anderna. Guiden sa att detta var sista chansen för kondor.
Jag tittade hela tiden uppåt, missade en del små tättingar som jag kunde klara mig utan. Jag ville se en kondor! Men nej, jag såg nästan 650 fågelarter men ingen kondor. Lite besvikelse trots allt.
När jag i början av 2022 åkte på fotoresa till Ecuador tänkte jag mig mest en massa tjusiga tangaror och kolibrier på nära håll och tänkte inte så mycket på att kondoren också finns i Anderna i Ecuador.
Första dagen på resan körde vi från Quito åt sydost till naturreservatet Antisana på nästan 4000 meter höjd. Det var ganska kallt och blåste en del men vad gjorde det. Vi såg flera läcka fåglar som andinsk vipa och andinsk mås, den senare ganska lik en skrattmås men med läckrare vingteckningar.
Skrynkelstrupiga caracaror (ja, den heter så på svenska) sprang omkring på marken och letade ätbart, ett lustigt beteende för en rovfågel. 
Plösligt ropade guiden; "Kondor!". En jättelik mörk fågel med gigantiska vingar seglade en bit bort. En ungfågel. Och en till lite till vänster. Läckert! Jag fick äntligen se den. Och plåta den, kameran gick varm. Men jag ville gärna ha en adult fågel också, de vita teckningar på vingens ovansida är rysligt vackra. Efter en kort biltur bort till en annan del av reservatet gick vi ut på en högslätt. Och genast, där seglade en vuxen kondor, vände sina vingovansidor mot mig i en högersväng och jag såg dem. Lyfte kameran och tog säkert hundra bilder var gång fågeln svängde.
På kvällen på första lodgen laddade jag ner mina bilder i min laptop. Och tittade och tittade och njöt. Resan fullbordad redan första dagen. Jag hade fått se en kondor. 

För några veckor sedan var jag på Öland. En höstvecka på södra Öland som jag har tagit upp igen efter många års uppehåll. Jag hade lovat mig att jag skulle ta det ganska lugnt, inte köra på en massa larm utan gå in för att njuta, fotografera mycket och se till att vara pigg på kvällarna då jag skulle astrofotografera om det blev stjärnklart. Men redan dagen jag kom dit bröt jag mitt löfte. Det larmades en blåstjärt från Össby, mindre än 10 minuter från min stuga i Grönhögen. Jag körde dit och hittade en samling på 60 - 70 skådare som tittade in i ett stort buskage. Den hade synts i några sekunder för 10 min sedan. Jag tittade in i samma buskage, jag har ju trots allt inte sett blåstjärten i Sverige. Men sett en massa i Thailand där de övervintrar.
Efter 20 minuter tröttnade jag. Det var ju så här jag inte skulle göra. Körde i stället ner till udden vid Ottenby och satte mig på en sten nära vattnet. Och väntade. Där kom en kustpipare flygande och landade. Och strax efter en skärsnäppa. Jag la mig ner på magen och fick en massa läckra bilder på de båda vadarna. Några stjärtandhonor kom simmande och klev upp för att vila på stranden. Fler foton.
De följande dagarna var det härligt väder, ganska soligt, lagom vind och inget regn. Det kom larm om flera kungsfågelsångare. Och en större skrikörn. Dem har jag sett flera gånger i Sverige och jag hade inte lust att köra hit och dit för att försöka hitta dem. En prärielöpare dök enligt larm upp på flera ställen på ängarna nära udden. Den har jag också sett i Sverige. Och i Texas för några månader sedan såg jag flera hundra. Så den skippade jag också.
Nä, jag åkte till Sebybadet och satte mig vid stranden. Och plåtade. Och till Beijershamn och satte mig och väntade och plåtade. Och tyckte det var ganska behagligt skådande. Borta var stressen att köra runt och leta efter den ena eller andra halvrariteten som jag säkert redan sett.
Fyra kvällar var det stjärnklart och jag kunde bara lyfta ut mitt stativ och kamera utanför stugan och plåta några nebulosor och galaxer. Stjärnhimlen var mycket vackrare än hemma. Vintergatan sågs som ett disigt band genom stjärnbilden Svanen. Jag plåtade till kl 2 på natten och behövde inte ha dåligt samvete för att sova till 9 på morgonen.
Jag pratade med en skådare som jag träffade i mitten av 1970-talet på Öland och som nu bosatt sig där. Vi var överens, att flänga runt med bil för att få in en 7:e tajgasångare eller en 4:e brednäbbad simsnäppa kändes inte så viktigt. Och heller inte så klimatsmart.
Efter en fin vecka på Öland och många trevliga bilder på lite vanliga fåglar och lite röda nebulosor kände jag att detta var nog det sätt jag skulle besöka Öland på i fortsättningen. Avslappat, lugnt och lite prioritet på bra bilder, oavsett om det är på en tofsvipa eller en fjärran galax.

Ibland känns skådning av fågel, trollsländor eller fjärilar lite enahanda. Att sticka ut till en av favorit-platserna och gå runt i några timmar eller stå i något fågeltorn lika länge brukar resultera i stort sett samma arter som förra gången och förrförra. Visst kan det dyka upp något nytt och spännande. Men oftast inte.
Ett sätt att komma ifrån lunken som i alla fall jag praktiserat är att köra ett miniprojekt. Under en dag eller en halv eller några timmar. Inte längre.
Jag skall ge ett exempel. I fjol började en dag med att jag såg både småtärna och silvertärma vid Limhamns småbåtshamn i Malmö. Då tänkte jag, nu skall jag ägna dagen till att se så många av Sveriges 6 tärnarter som möjligt. Jag körde till Ön i Limhamn, där ser man Kentsk ganska ofta. Det tog mer än en timme innan en kentare kom flygande. Då har jag tre. Nästa anhalt bör bli Klagshamnsuddens södra sida. På vägen dit kom en lokallarm, Svarttärna i Klagshamn !  Det är inte vanligt. Jag kom dit och hittade den ganska snart. Och strax efter kom två fisktärnor och fiskade i dammen bredvid. Nu har jag fem!  Skrän borde ju inte vara så svår. Men hur jag än letade blev det inte mer än fem. Men ett kul miniprojekt.
En vecka senare i just Klagshamn, det var i slutet av maj, kom jag på att jag skall göra en tävling mellan sjungande lövsångare mot gransångare på min stora klagshamnsrunda, ca 6 km. Och gran vann med 20 mot 10 för löv. Och den skall vara vanligast i Sverige.
I förrgår körde jag ett supernördigt miniprojekt. Under 4 timmar skulle jag leta och fota så många av de 5 färgformerna av större kustflicksländans hona som möjligt. De vanligaste är de blå (Typica) och gröna (Infuscans), sen finns lila (Violacea) som är unga och rosa (Rufescens) och till sist en ljust brun, och ovanlig, variant (Rufescens obsoleta).
Jag körde i gång, hittade snart en blå typica som parade sig med en ung, grönaktig hanne. Alla äldre hannar är blå. Hittade snart en grön och några lila. 3 timmar kvar. Det tog mer än en timme att hitta en rosa Rufescens. Bara en kvar. Men hur jag än letade på 6-7 lokaler bland hundratals kustflicksländor hittade jag inte den sista, Rufescens obsoleta, innan tiden var ute. Men ett kul, och nördigt, miniprojekt var det.
Jag mötte en naturpromenerare den sista timmen. ”Fotograferar du fåglar?” frågade hon. ”Nä, just för tillfället letar jag efter den bruna formen av större kustflicksländans hona” svarade jag. Jag såg hur hon tänkte,”Vilken nörd”. Men hon avlägsnade sig med ett ”Lycka till”. Tyvärr hjälpte det inte.

Jag har sedan ungdomen varit intresserad av astronomi och först 1975 blev fågel-skådning min dominerande hobby. Astronomi-intresset har alltid legat i där och lurat och när min vän Peter propsade blev jag åter medlem i Tycho Brahe-sällskapet.  Och jag funderade på om man kunde göra något praktiskt, t.ex. fotografera stjärnhimlen med min fågelkamera.
När jag för ett drygt år sedan var inne på youtube såg jag av en slump en video hur man sätter sin kamera med teleobjektiv på ett stativ, t.ex. mitt stativ till tubkikaren. Man riktar in kameran mot en nebulosa, galax eller stjärnhop. Jag började med Andromeda-galaxen, den är ljus och lätt att hitta. Sen fokuserar man manuellt, sätter exponeringstiden till ½ sekund och ber kameran ta 100 bilder. Sen upprepar man det 5 gånger så att man har 500 bilder.
Varje bild är inte fantastisk men den sammanlagda exponeringstiden är ju 250 sek, dvs 4 minuter. Gratisprogrammet Deep Sky Stacker hämtas hem och de 500 fotona laddas in i det. Efter en timme har datorn slagit ihop alla bilderna till en. Den bilden laddar man sen in i Photoshop och lyfter ljusnivåer, förstärker kontraster och justerar färger. Resultatet blir överraskande bra, inte som de stora teleskopen eller Hubble-teleskopet som cirklar runt jorden. Men bra nog.
Efter ett tag köpte jag en liten motor som jag satte mellan stativet och kameran. Den går ett varv på 24 timmar. Vilket gör att jordens rotation motverkas och objekten står stilla. Då kunde jag öka exponeringstiden på varje foto till 10-20 sekunder. Och behövde inte ta 500 bilder, för svagare nebulosor räckte det med 300 x 10 sekunder, dvs en knapp timmes exponering.
Så är du fågelfotograf har du säkert en bra kamera, ett 400-500 mm tele och ett stativ. Det är bara att testa. Och vill du absolut kombinera astrofoto med fåglar kan du ju ta en bild av Pelikan-nebulosan som ligger i stjärnbilden Svanen.

På min Colorado-resa i början av april kom vi på 7:e dagen till den lilla staden Walden nordväst om Denver. Det var en timme till middag så Jarmo från Finland och jag gick en runda runt kvarteret för att se om vi kunde hitta något kul. Vi kom till ett hus precis över gatan där det liksom i många andra trädgårdar fanns en fröautomat, amerikaner är väldigt måna om sina vilda fåglar. Det var mest gråsparvar där och en och annan House Finch (Husfink på svenska). Plötsligt såg jag en pilfink i trädet bredvid fröautomaten. Jag gjorde Jarmo uppmärksam på ”fyndet” och han såg den också ett kort tag.
Jag fick inte för mig att ta upp kameran och plåta fågeln, den satt lite taskigt till och jag har tonvis med bra foton på pilfink. De häckar i två av mina holkar och jag ser dem dagligen året runt. Pilfinken flög iväg när damen som ägde huset kom ut för att starta sin bil. Jag gick fram till henne och frågade om hon in sin trädgård sett en fågel som liknade House Sparrow  (gråsparv) men hade brunt huvud och en svart fläck på vit kind. Och hon bekräftade detta, hon såg den ganska ofta men bara en. Jag kunde dock inte bedöma hus pass duktig fågelskådare hon var. Det är ju inte alla som kan skilja på de ganska lika fåglarna.
Nu gick vi tillbaka för middag. Vid genomgången av dagens fåglar efter maten sa både Jarmo och jag att vi får skriva till en art som inte finns på listan, Eurasian Tree Sparrow som pilfinken heter på engelska. Då sa Stephan, vår guide, att ”No, it is not here. No records in Colorado”. Men Jarmo och jag var säkra, Jarmo hade den också i sin trädgård. Stephan förstod att vi kunde pilfinken bäst av hela gänget och efter listan gick vi alla ut för att leta i trädgården. Men det hade hunnit bli skymning och där var inga fåglar vid huset. Vi försökte igen nästa morgon innan vi lämnade hotellet men ingen pilfink dök upp.
Pilfinkens historia i USA är att 12 fåglar importerades 1870 från Tyskland. Men den har inte alls spritt sig som gråsparven utan har sitt utbredningscentrum i S.t Louis i Missouri och i det mesta av Illinois. Närmaste fynd till Colorado är i Kansas City men det är nästan 100 mil från där vi var. Det finns dock fynd ganska långt upp  i Kanada så visst kan enstaka fåglar ses långt från S.t Louis. 
Stephan sa till oss att visst trodde han på oss men för att rapportera den på E-bird (USA:s Artportal för fåglar ungefär) krävdes nog ett foto om ett första fynd i Colorado skulle godkännas. Så det gjorda varken Jarmo eller jag, vi var inte ens medlemmar i E-bird. Men än idag retar det mig, hade jag bara vetat att den var ganska lokal i USA och ny för Colorado hade jag ju plåtat fågeluslingen. För en pilfink var det !

Vecka 20 var jag och min fru tillsammans med goda vänner på Norra Öland. Fokus låg på natur, god mat och goda viner vilket sannerligen också är trevligt.
Sen kom jag och min fru tillbaka vecka 22. Som vanligt bodde vi i Grönhögens stugby, nära till Ottenby och de andra topplokalerna.
Men det var inte riktigt som vanligt. Vädret ganska ostadigt, måndagen var det heldagsregn och det minns jag inte att jag upplevt någon vecka 22. Men man kan inte sitta i stugan hela dagen för det. En del skådning från bilen och när regnet blir lite duggigt tidvis kan man faktiskt skåda gåendes.
Vi bestämde också att vi inte skulle lägga någon tid på att jaga halvrariteterna som vi ändå sett andra år. Det fanns bronsibis, biätare, dammsnäppa, aftonfalk, busksångare och några till på Öland just då. Men vi skippade dem.
Jag har också börjat att skåda dagfjärilar och därför bestämde vi att besöka några platser där vi aldrig varit för att leta två riktigt rara fjärilar.
Först åkte vi till Jordtorpsåsen där det enligt Artportalen setts Gullvivefjäril. När vi kom dit stod ett par med en tub och en jättekamera riktade 5 meter upp i ett träd. Givetvis frågade vi vad de såg och svaret var lite förvånande, Ekoxe. Sveriges största skalbagge har vi letat efter på Öland men aldrig hittat. Nu satt den i trädet alldeles stilla och det blev mycket tittade i tub och många bilder.
Sen gick vi för att leta efter fjärilen. Yvonne, min fru, hittade efter en kvart 2 ex. De är ganska små och lite svåra att följa i flykten men till slut satte en sig i en buske i bra fotoläge. En välförtjänt fika intogs vid foten av möllan vid parkeringen.
3 dagar senare skulle vi leta efter en av Sveriges fridlysta fjärilar, Väddnätfjäril. Jag pluggade på kvällen in mig på dess artspecifika detaljer så att jag säkert kunde skilja den från den på Öland mycket vanliga ängsnätfjärilen. Lokalen var Bettorpsmossen, alldeles i närheten av Gråborg.
Vi kom ner till mossen. Den var omgärdad av ganska högt elstängsel med taggtråd överst. För att hindra korna på ängen att gå ner sig i mossen. Efter ett tag hittade jag en fjäril som flög på andra sidan stängslet och som såg bra ut. Med kikaren kunde jag konstatera, Väddnätfjäril. Yeess!
Men den kunde inte plåtas där och jag ville inte försöka klättra över. Men sällsyntheten var snäll. Strax flög den över till min sida, satte sig på ett grässtrå och stannade kvar flera minuter. Det blev några 100 bilder.
Men fåglar då, såg vi inte sådana? Jodå, men inte mer är än 125 arter, ca 20 under ett normalår. Men småsnäppa, mosnäppa och myrsnäppa vid Eckelsudde var fint. Och där stod det också 30 skräntärnor, nytt rekord för oss. Och när vi gick i Ottenbylund hörde vi sommargylling varje gång. Och fick för ovanlighetens skull också se den två gånger. Inte bra och inget foto men ändå. Smalnäbbad simsnäppa nere vid udden liksom en rastande tobisgrissla på en sten var också trevligt för en skåning som nästan alltid ser tobis i vinterdräkt. Vi hittade en lundsångare i Lunden (var annars!) och fick kalasbilder på trädlärka. Och den obrutna raden av ängshöksår förblev obruten sista dagen då jag från en bärgningsbil såg en hanne flyga över vägen på östra sidan.
Bärgningsbil? Jo, på fredagen när vi skulle köra till Pilekulla på alvaret gav bilen från sig ett skrikande läte och började ryka kraftigt från motorrummet. Det var bara att ringa efter bärgare som tog bilen till närmaste verkstad i Gårdby norr om Stenåsa. Och sen var bärgaren hygglig nog att köra mig till Kalmar där jag kunde hämta ut en hyrbil så att vi kunde komma hem till Skåne.
En vecka senare fick jag göra vårens tredje besök på Öland för att hämta den reparerade bilen. Då passade jag på att ta den lilla färjan från Kalmar till Färjestaden som fraktar gående och cyklister. Det var precis 50 år sedan jag senast åkte färja till Öland, i augusti 1972. Månaden efter invigdes Ölandsbron.
Så det hela utvecklade sig till en ovanlig men som alltid underbar vecka på Öland.

När jag varit på resor med deltagare från USA har jag ofta frågat, "Vilka tre stater skall man besöka för att se flest fåglar". Och svaren har oftast varit Texas, Arizona och Californien. Och nu skulle jag efter min Colorado "chicken run" direkt flyga till Texas för 11 dagars fågelskådning.
Endast 4 deltagre från Colorado var med, 8 nya hade tillkommit, 7 amerikaner och en fransman. Samma guider som i Colorado, Stephan och Claudia.
Vi utgick från Houston och körde västerut till den bergiga delen av Texas. Vi var bara 8 mil från Mexico. Därefter rakt söderut och sedan tillbaka längs kusten.
Målet med resan var att dels se en del ovanliga häckfåglar i bergen, dels att se många flyttfåglar som efter att ha tillbringat vintern i Syd- och Mellanamerika kom tillbaka till USA för att häcka.
High Island vid kusten söder om Houston är ett berömt område där man kan se just dessa flyttfåglar. Har man turen att få lite dåligt väder och nordvindar kan man få uppleva en s.k. "fallout". Flyttfåglarna har då klarat av flygningen över mexikanska golfen men stannar till vid High Island för att invänta bättre väder för den fortsatta färden upp i USA. Nu fick vi tyvärr inte en sådan. Vädret var soligt med sydliga vindar och varmt, uppåt 35 grader.
Men visst såg vi fåglar ändå. Vi besökte en jättelik ranch, stor som halva Skåne med många olika naturtyper och två heltidsanställda fågelguider. Där fick jag se min absoluta önskefågel för resan, Greater Roadrunner. Först hörde vi den, sen såg jag den hastigt i det höga gräset och sen flög den upp i ett träd och satt helt öppet. En annan önskning var Brudand, den vackraste anden i Nordamerika men inte vanlig. Den är p.g.a jakt mycket skygg men vi hittade ett par i en liten damm som lyfte direkt när vi kom dit. Som tur var flög de precis framför oss och jag fick hyggliga flygbilder av paret.
Sist på önskelistan var amerikansk skärfläcka, en av de vackraste fåglarna i världen enligt mig. Jag hade sett den tidigare men i vinterdräkt då den bara är svart och vit. I häckdräkt har den fått tillskott av en brun-orange färg som gör den oemotståndlig. Vi fick se över 100 av dessa, några på riktigt närhåll som gav kanonbilder.
I början av resan sa jag till Stephan att jag väldigt gärna ville ha 30 arter skogssångare, en grupp sångare med oftast mycket klara färger. "Inte omöjligt" sa han "men inte lätt". Det hängde lite på om vi skulle få en "fallout". Nu fick vi ingen sådan men Stephan lyckades ändå få ihop 27 arter och det var jag mer än nöjd med.
Även om naturen på sina ställen var fin var det med viss hopplöshet avseende klimat och miljö man åkte runt i Texas. På de 11 dagarna slängde jag mer plasttallrikar, -muggar och -bestick än jag gör på 11 år i Sverige. Bilarna är stora bensinslukande monster, inte en Tesla såg jag i Texas och oljepumpar stod lite här och var på fälten och pumpade. En alldeles ny besinstationskedja som skall ha 64 pumpar på varje station besöktes. 
Stora oljeraffinaderier låg längs med kusten mitt i fantastiska våtmarker. Det kändes som om klimatförändringar var ett helt okänt begrepp i hela staten.
När jag efter 11 dagar flög hem via Denver och London (med klimat-kompenserad biljett) kunde jag summera till 262 sedda arter varav 77 var nya.