Skatan är en fågel som nästan alla svenskar känner till. Svart och vit, i solsken glänser det svarta både i grönt, blått och lila. Den har en lång stjärt och ett skrattande läte som många känner igen. Ibland hatad för att den tar ägg och ungar från småfåglar.
I omröstningen 2022 om Sveriges nationalfågel kom den efter en podcastkampanj tvåa efter koltrasten. Håller gärna till nära människor, kanske för att den hittar mat nära oss. Orädd men håller ändå ett visst avstånd till oss, utstrålar en klokhet och vishet. Den är framgångsrik i fågelvärlden och trots att den varit hårt jagad av oss finns kanske en halv miljon skator i Sverige.
Den börjar sitt bobygge tidigt, redan på vintern ser man den hämta kvistar och grenar i trädgårdar. Skatbon kan bli mycket stora och övergivna bon används ibland av andra fåglar, t.ex. ugglor och falkar. Många myter finns om skatan, den har varit associerad med döden. Ryktet om att den stjäl blänkande smycken när helst den kan är dock överdrivet.
Linné gav den det vetenskapliga namnet Corvus Pica men det ändrades senare till Pica Pica, lätt att komma ihåg. Skatan fanns i stora delar av världen, Asien, Afrika, Europa och Nordamerika. Men man såg vissa skillnader i skatornas utseenden i olika delar av världen. Detta gjorde att man delade in skatan i ett 15-tal underarter.
Men ganska nyligen insåg man att DNA och andra skillnader var så stora att skatan numera är uppdelad i sex arter. En sjunde skata är den Gulnäbbade skatan i Kalifornien. Den skiljs lätt från alla andra skator på den knallgula näbben. Den har dock haft status som egen art ganska länge.
Skatan i nordvästra Afrika fick heta Maghrebskata efter ett gammalt namn på området norr om Sahara och väster om Libyen. Detta är egentligen den enda av de ”nya” skatorna som lätt urskiljs från vår vanliga skata genom att den har en tydlig, blå fläck bakom ögat.
I Asien blev det 3 nya arter, Asirskata på Arabiska halvön, Svartgumpad skata i Himalaya och västra Kina och Orientskata i Ryssland, östra Kina, Korea ner till norra Vietnam. Alla med små skillnader i färg, stjärtlängd och läte.
I Nordamerika blev det Amerikansk skata som dock är mycket lik vår europeiska skata.
Så om du är ute och reser i världen och ser en fågel som liknar skata, kolla detaljerna, du kan mycket väl se en ny fågelart.

På min januariresa till Bhutan var det speciellt en fågel som alla ville se, kejsarhäger (White-bellied Heron på engelska). Den skall finnas vid någon av de floder som rinner genom Bhutan, den fiskar där och lägger boet i ett träd strax invid floden. Vi stannade på många ställen längs bergsvägarna och spanade upp och ner längs floden. I hopp om att få se en av de sällsyntaste fåglarna i världen, ja kanske den allra ovanligaste.
Dess livsmiljö förstörs tyvärr av vattenkraftutbyggnaden, Bhutans viktigaste exportkälla. För 5-10 år sedan räknade man världspopulationen till kanske 300-400 fåglar, senaste räkningar pekar mot 60-70. Hälften i Bhutan, hälften i Indien och kanske några i Burma. Fortsätter minskningen i samma takt är kejsarhägern kanske utdöd om 10-15 år.
Fågeln är den näst största av alla hägrar, bara Goliathägern är större. Den är blågrå men buk och en del fjädrar på hals och rygg är vita. Efter att ha spanat förgäves i floderna fick vår lokala guide ett tips om ett bobygge som var synligt från en bergsväg, vi spanade också där men det gav inget. Nästa morgon steg vi upp 04.30, lämnade hotellet kl 5 och körde ut ur byn. Efter en halvtimmes körning stod en motorcykel med förare tvärs över vägen. Vår chaufför gick ut, pratade med motorcyklisten en stund och följde sedan efter. Vi var lite förbryllade, vem är det där ? Efter 40 minuter upp på en brant väg längs med berget stannade motorcykeln. Och vår buss. Vår guide bar ut tub och stativ och gav motorcyklisten som genast riktade den neråt mot ett träd 400-500 meter bort. Och vi fick titta i tur och ordning.
En fantastisk syn. Två kejsarhägrar som ivrigt la i ordning pinnar till ett fint bo. En av dem flög iväg till ett annat träd, hämtade en pinne och flög tillbaka till boet. Motorcyklisten var en lokal fågelskådare som hittat boet några dagar tidigare. Vi fick dyrt och heligt lova att inte avslöja platsen. När jag skulle plåta fick jag ställa ISO på 32000 för att få en rimlig exponeringstid, det var mörkt, solen hade precis gått upp och boet låg i skuggan av andra träd. Bäst bilder fick jag genom att handhålla min mobil bakom tubkikaren.
Indien och Bhutan har ett gemensamt projekt att försöka rädda hägern. Man har byggt en stor voljär där det är tänkt att föda upp ungar i fångenskap. Men först måste man förmodligen fånga några avelspar. Vi får verkligen hoppas att ansträngningarna inte är förgäves och att Bhutanresenärer i framtiden också kan få njuta av synen av  en kejsarhäger.

Att åka till Himalaya på vintern för att skåda fågel låter som en dum idé. Och det låter kallt. Men det var precis vad jag gjorde i januari. Tillsammans med 6 amerikaner och en holländare, en guide från Rockjumper och två lokala guider reste jag runt i Bhutan och lyckades på 12 dagar se 313 fågelarter varav 62 var helt nya för mig.
Ju mer vi såg av och hörde om Bhutan desto mer blev vi imponerade av landet. Den enväldige kungen tyckte 2008 att det var dags för landet att bli mer demokratiskt. Så fria val och folkvalt parlament med tvåkammarsystem infördes. Kungen har fortfarande viss makt men kan avsättas av parlamentet. Och han måste abdikera vid 65 års ålder.
Sjukvård och utbildning är gratis för invånarna, största exporten är vattenkraft, framför allt till Indien. Det finns vissa begränsningar att turista i Bhutan, man måste ha en inhemsk guide och man betalar en ganska hög avgift per dag för att vistas där.
Vi flög in till Paro, där den enda internationella flygplatsen finns. Nästa dag flög vi inrikes till Jakar och körde därifrån genom landet tillbaka till Paro. Fågelskådandet startade direkt vid en flod precis bredvid flygplatsen i Paro och det var inte vilken fågel som helst. Ibisnäbb ! Äntligen fick jag bra foto av en fågel som jag bara sett på 500 meters håll i Indien 2015.
En viktig målart var Himalayan Monal, en fågel i fasanfamiljen. På 3300 meters höjd vid klostret Tharpaling fick vi både se den oerhört vackra fågeln. Och plåta den. En annan var svarthalsad trana som övervintrar i några få dalar i Bhutan. Och vi såg några hundra på närhåll.
Vägarna i Bhutan är inget för den höjdrädde, nästan alla är smala serpentinvägar längs bergssidorna med stup på 500-2000 meter någon meter bredvid fordonet. Men man vande sig och chauffören var skicklig. Hotellen var av bra standard och alla hade wifi. Dock låg de lite glest och 4 nätter fick vi campa, tjocka sovsäckar gjorde att man höll sig varm trots några minusgrader varje morgon.
Vi kom upp till Chele La, den högsta punkten som man kan köra bil till i Bhutan, 3988 möh. Syrebristen där gjorde att vi gick mycket sakta när vi skådade. Och vi fick se Gangkhar Puensum, världens högsta obestigna berg, 7571 meter.
När Rockjumper-resan var slut stannade jag kvar i Bhutan i två dagar, inte för att se fler fåglar men för att uppleva lite av den unika kulturen. För drygt 2000 kr per dag fick jag guide, bil och chaufför och vi åkte runt och besåg jättelika Buddha-statyer, dzongs (kombinerat munkkloster och administrativ byggnad) , tempel, gamla järnbroar från 1400-talet och avlutade med att se ett av Bhutans märkligaste däggdjur, takin. En konstig blandning av bison, gnu, get och ko.