2021 > 05
0 kommentarer 
Norra Lunden - i morgondimma vid soluppgång
När jag skriver dessa rader är det bara 5 dagar kvar till den årliga veckan på Öland. Normalt vill jag alltid resa till nya ställen, både när jag skådar fågel eller bara är på semester. Men just Öland har jag nog besökt 45 år av mina 50 år som skådare, just i månadsskiftet maj-juni. Och ibland också på hösten i oktober. Vad är det som drar mig till Öland? Ja, Ölands södra udde är nog det ställe i Sverige där chansen är störst att se några riktigt rara fåglar. Listan är lång på de gästande fåglar som jag har sett i Sverige bara just på södra Öland. Sammetshätta, bergsångare, ökensångare, isabellatörnskata, rödhuvad törnskata, rostgumpsvala, svarthuvad sparv och rosenstare är några av de små rariteterna. Lite större (i storlek, alltså) är spetsstjärtad duva, större beckasinsnäppa, svartvingad och rödvingad vadarsvala, sandtärna, mindre gulbena och större turturduva. Och två riktigt stora sällsyntheter har jag också sett, smutsgam och purpurhäger.
Men det är inte bara möjligheten till rariteter som drar. Just på Öland är chansen nästan 100%-ig att se eller höra några svenska fåglar som jag sällan eller aldrig har i Malmö-trakten. Sommargylling, halsbandsflugsnappare, mindre flugsnappare, höksångare, rosenfink, kornknarr och vaktel t.ex.
Dagarna under veckan på Öland är ganska lika. Antingen börjar man kl 5 med en lång runda i Ottenbylund. Bara för att njuta av sommargyllingens flöjtande, härmsångarkören eller rosenfinkens mjuka vissling. Eller så börjar man nere på ÖSU, Ölands södra udde vid fyren långe Jan. Där pågår fortfarande i slutet av maj det sena vårstäcket med arktiska vadare, alkor av alla tre arterna flyger ute i Kalmarsund, jag har sett 4 av världens 5 lomarter samtidigt på udden. Sveriges alla 6 tärnarter kan ses från udden och nästan precis vad som helst kan komma insträckande söderifrån.
Under förmiddagen är en tur till Eckelsudde eller Beijershamn given, ibland kan man ha merparten av landets vadare och änder där. På eftermiddagen tar jag ofta en vandring på alvaret och en tur på östra sidans strandängar. Fortfarande har man chans att se de alltmer sällsynta arterna, ljungpipare, rödspov och ängshök där. Och på kvällen gläds jag åt morkulledraget i Norra lunden.
Ofta tar jag en natt-tur norrut för att vara vid till Ölands vackraste plats, Klosterholmen vid Hornsjön, vid soluppgången. Skräntärnor letar frukost i sjön, trastsångare har hörts många gånger, trädlärkan sjunger ibland och en chans finns på göktyta, spillkråka och gröngöling. Och på vägen tillbaka hälsar jag på pungmesen vid Petgärde och så förstås Naturbokhandeln vid Stenåsa. För att köpa en ny Swarovski-kikare, boken om Perus fåglar eller bara en glass.
Vid veckans slut summeras listan på arter, ofta 150+ och rekordet är 170. Det är inte många platser i landet som kan slå det. Om ens någon.
Domfru ?
Våra svenska namn på fåglar är i vissa fall mycket gamla medan andra har bytt namn flera gånger under det senaste århundradet, av olika anledningar. Jag tänkte ta upp några namn som man kan ifrågasätta.
En av våra mest kända fåglar är talgoxe, ingår i messläktet och t.ex. blåmes och lappmes är ganska närbesläktade. Att talgoxen gillar talg vet ju alla som sätter upp en talgboll i trädgården. Men oxe ? En förklaring jag sett är att den är glupsk som en oxe. En alternativ, nog mer skämtsam, teori är att den har så varierande läten, den joxar med sitt tal och heter därför tal-joxe.
Varfågel är inte heller lyckat. Förutom alla ordvitsar man kan dra på namnet säger ju inte det ett dugg vad det är för sorts fågel. ”Var” kommer tydligen från att den varnar med hög stämma om någon rovfågel är på gång. Den har hetat större törnskata en gång i tiden och det är faktiskt ett mycket bättre namn.
Domherren, den vanligaste julkortsfågeln, sägs ha fått sitt namn för att dens svarta hätta liknade de hättor som kanikerna, medlemmar av domkapitlet, bar. Dessa kallades även för korherrar eller domherrar. Man kan ju undra om honan skall kallas domfru? Nä, domherrehona får det bli. Vadarfågeln brushane är ju på samma tema, genusbestämt. Så honan blir brushanehona. Inte helt lyckat.
Sjöorre, en dykand där hannen är helt svart förutom lite gult på näbben, är ju inte alls släkt med orren som är en hönsfågel. Kan det vara för att båda är mestadels svarta? Sjöorren heter på latin ”Melanitta nigra” vilket kan översättas till ”svartand svart”. Så svartand hade varit ett bättre namn om nu inte det namnet redan varit upptaget av en mörk simand från Amerika.
Järnsparv, gulsparv och gråsparv är tre ungefär lika stora fåglar, men i helt olika fågelfamiljer. Trots det heter alla sparv. Och än värre är skata, törnskata och strandskata. Verkligen inte alls släktningar och ändå heter alla skata. Kan absolut förvilla en fågelskådar-nybörjare.
Men det namn som jag tycket är sämst är …. Spillkråka. Den är ju absolut inte en kråkfågel men svart som de flesta sådana. Men skulle man kalla alla svarta fåglar för kråka blir ju koltrast maskkråka och storskarv blir havskråka. Svart hackspett hade varit ett mycket bättre och riktigare namn. Så heter den också på engelska (Black woodpecker).
Sen jag började skåda för 50 år sedan har en handfull svenska fåglar bytt namn. Tornseglare, härmsångare, kustlabb och gråhäger t.ex. Och ännu fler utländska. Är det inte dags för BirdLifes namnkommitté att starta ett namnbytesprojekt för vettiga namn på alla svenska fåglar?
Med fokus på ladusvalans öga
Rubriken låter dramatisk, jag vet. Har jag blivit buddist eller marxist ? Eller vegan? Ja, ungefär på den nivån. Efter att ha haft en Nikon som min huvudkamera, 6-7 olika modeller, alltsedan början på 1970-talet har jag köpt min första …… Canon-kamera. När Canon i juli 2020 släppte sin nya kamera EOS R5 läste jag många recensioner på den. Och proffsfågelfotografer höjde den till skyarna. Bästa fågelkameran någonsin!
Min Nikon D500 hade gått 178 000 bilder, ungefär som 50 000 mil för en Volvo 240. Det var dags att byta. Att det skulle bli en spegellös kamera var självklart, det kommer alla att vara inom 5 år. Både Nikons och SONYs nya spegellösa fick bra betyg. Men Canon EOS R5 hade något som de andra inte hade. Animal eye detection. Dess autofokus kunde hitta ett fågelöga, sätta fokus på det blixtsnabbt och följa ögat så länge jag följde med kameran och såg till att fågeln fanns i sökaren. Kunde det verkligen funka. Och hur går det med ett svart öga på en mörkhuvad fågel. Som en ladusvala. Klarar kameran det?
Jag investerade i dyrgripen. Fick så klart köpa ett nytt objektiv, Nikonobjektiv passar förstås inte till Canonkameror. Det fick bli deras nya RF 100-500 som också gillades skarpt av många proffs. Leveransen kom. Plöjde igenom drygt 900 sidor manual, tittade på 4 Youtube-videos hur man bäst ställer in alla menyval i kameran för fågelfotografering. Och sen var det dags. Att plåta. Jodå, på en sittande fågel hittade kameran snabbt ögat. På en stillsamt flygande gråtrut var det inga problem. Nu skulle jag utsätta den för ett verkligt test.
Nära mig ligger Klagshamns vattenfyllda kalkbrott. En regnig dag i maj stod jag vid kanten och såg massor av ladusvalor svischa över vattenytan på insektsjakt. Vattenytan var både krusig och vågig i blåsten. Ljuset var bedrövligt, jag fick sätta ISO på 5000 för att få minst 1/3200-del som exponeringstid. Tog 700 bilder. Sen ville jag inte kameran skulle bli blötare trots att den skall vara vädersäkrad. I datorn gick jag igenom bilderna. Fantastiskt. Nästan 600 av bilderna hade svalan fokuserad. Jag valde ut de 50 bästa. Det höga ISO-talet hade så klart skapat lite brus. Men det tar mitt nya program Topaz DeNoise lätt bort. Jag kände att min konvertering var helt rätt. Nu kan jag ta bilder som jag aldrig tidigare har kunnat. VILKEN LYCKA !