Svartvingad glada är en läcker liten rovfågel i vitt, blågrått och svart som finns i stora delar av Afrika och Asien och som under 1900-talet har kommit till Spanien och Portugal. Men första fyndet i Sverige dröjde länge. I slutet av april 2004 kom ett larm på det då befintliga larmsystemet, Club300:s telefonsvarare. Svartvingad glada på Bälgö ! Jag pratade med brorsan ”var katten ligger Bälgö?”. Det visade sig vara en liten ö nära kusten strax norr om Varberg i Halland. Så det krävdes båt för att ta sig dit. Visst, jag hade en lite jolle med utombordare vid stranden nedanför huset men det skulle nog ta 15 - 20 timmar att ta sig till Bälgö med den. Så vi körde bil upp till kusten norr om Varberg. Och vi hade fått informationen att en lantbrukare skulle köra ut fågelskådare med en liten boskapsbåt som normalt användes för att ta ut kor på sommarbete på Bälgö. Vi kom ner till stranden och för en 50-lapp per person blev vi utskeppade till Bälgö, en dryg kilometer utanför kusten. Där var massor av skådare som redan blivit utforslade till ön. Det krävdes inte så mycket letande, gladan satt i ett träd några hundra meter bort och undrade varför 200 tuber och kikare var riktade mot den. Men den kände sig nog lite viktig, först i Sverige!
När vi hade sett oss mätta på gladan kikade vi runt resten av ön ifall något annat sällsynt också hade anlänt till Bälgö. Och vi hade flyt. En toppskarv, en i Sverige ovanlig släkting till storskarven och som mycket sällan dyker upp i Skåne, satt på en sten nere vid strandkanten tillsammans med några större släktingar. Den hade vi sett i Norge tidigare men den var också sverigekryss för oss båda. Yeess !
Efter några timmar på ön var lantbrukaren vänlig nog att ta oss tillbaka till fastlandet. Vi hade undrat om han skulle ta en 1000-lapp för returresan, vi hade ju inget val, men det var samma pris som för utfärden. Så för 100 kr per person och lite bensin till bilen fick vi två sverigekryss den dagen. Och det var det värt för en så läcker fågel som den svartvingade gladan. Sedan dess har jag sett fågeln i bl.a. Spanien, Marocko, Ghana, Sydafrika, Indien och Thailand. Men det är ju inte Sverige.
Efter 2004 har det dykt upp ytterligare 6 glador i Sverige. Men vi såg den första, det är alltid lite speciellt.

Jag fortsätter listan med kryptiska förkortningar och speciella fågelskådarord

Vingband – många fåglar har ljusa band på vingen. Men om jag säger att jag skall ut och leta vingband, åtminstone på hösten, betyder det att jag vill hitta en av en handfull sångare från Ryssland som utmärks av ljusa vingband, t.ex. taigasångare eller kungsfågelsångare. Om man hittar den senare larmar man den som ”kfs” i mobilen. Vem orkar skriva ut ett så långt fågelnamn?
Lavinsträck – När rysligt många fåglar, kanske flera hundra tusen på kort tid, av oftast en enda art, sträcker ut mot sina övervintringsområden.
Apan – populär benämning av Artportalen.se , den websida där de flesta rapporterar sina fynd. Har alltså inget men aphåll att göra.
Tjockfotar – skulle man råka se ett par av tjockfoten, den sällsynta gästen från söder, säger man absolut inte ”jag hade två tjockfötter”
Meståg – en flock av olika mesar uppblandat med kanske kungsfågel och någon annan art som drar runt i skogen för att hitta föda. Vem av dem som är lokföraren är svårt att veta.
Hand – fåglar har ju inte händer men den del av vingen som är utanför vingknogen kallas faktiskt hand, den inre delen kallas arm. Så handen sitter längst ut på armen precis som på dig och mig.
Alula – kallas ibland lillvinge, en grupp av små fjädrar som sitter ovanpå vingknogen och som fågeln mest använder när den skall bromsa eller starta.
Cactus – supernördig beteckning på en hybrid av kaspisk trut och gråtrut. Skapat av de tre första bokstäverna i cachinnans och de tre sista i argentatus, de båda fåglarnas vetenskapliga artnamn.
Rk – Förkortning av raritetskommittén, 7 superduktiga fågelkunniga som bedömer observationer av mycket sällsynta fåglar i Sverige. Ibland blir fynden godkända, ibland inte. Det senare behöver inte betyda att fågeln bestämdes fel, men dokumentationen var inte tillräcklig för att utesluta alla andra liknande arter.
Klamra – om en fågel observeras men där fågeln sannolikt inte tagit sig till Sverige på egen hand så klamras obsen (sätts inom klamrar och får inte räknas i Sverigelistan). Det gäller t.ex. förrymda burfåglar/tamfåglar/parkfåglar eller fåglar som har kommit till landet med en båt från Amerika.
ttk – förkortning av det långa namnet trädgårdsträdkrypare, en mellaneuropeisk art som uppträder allt oftare i Sverige. Förväxla inte med tk som betyder svenska taxonomikommittén, de experter som bestämmer vilka fåglar som skall räknas som arter resp underarter.

För några dagar sedan kom ett larm på Band/MöX, det lokala larmet för ovanliga fåglar i Malmö. ”Videsparv vid Bågskyttebanan”. Videsparv är en ovanlig fågel som häckar i Norrland, jag har bara sett den en gång, 1983 i Jämtland. Den flyttar till östra Kina och Japan men flyger ibland i fel riktning och passerar Skåne.
Senast i Malmö var för 10 år sedan men den missade jag. Så nu var det läge. Det var bara att precis när jag fick larmet kom jag till S:t Pauli kyrkogård där en taigasångare siktats. En vanligare raritet som jag sett ett antal gånger. Men när jag nu ändå var här gav jag taigasångaren en halv timme, ett klart felbeslut. Jag hittade den inte och körde direkt till Bågskyttebanan. Där stod ett gäng Malmö-skådare som meddelade att fågeln setts jättebra men för en minut sedan skrämts upp i ett träd av några hundpromenerare. Och den syntes inte. Jag tänkte på devisen för Club300, ”dra direkt” när en sällsynt fågel larmas!
Men jag hade flyt trots att jag inte följde regeln. Jag stod länge och väntade på att den skulle komma ner till gräset där den födosökt. Inget hände. Vi beslöt att leta en bit bort och spelade upp locklätet ifall den skulle ha lust att konversera. Och vi fick svar omgående, den hördes från ett tätt buskage. Och plötsligt, utan förvarning, flög den fram ur busken och satt helt öppet på en gren i 5 sekunder. Och sen bort igen. Man jag hann se den och få 2-3 bilder på den. Malmö-kryss, yes !
Dagen efter upprepades scenariot, nästan. Jag tänkte åka ner till Falsterbokanalen för att se om de kvarvarande 6-7000 ormvråkarna hade lust att flytta idag, vädret var inte dåligt för sträck, halvklart och 5-6 m/s från sydost. Men på vägen fick jag ett larm på Bird Alarm, det nationella larmsystemet, ”sibirisk piplärka strax öster om Trelleborg”. Den fågeln är en ännu större raritet, häckar inte i Sverige men kommer ibland på hösten hit från Ryssland om det blåser rätt vindar. Den har bara setts i Skåne 3 gånger och framförallt, jag har inte haft den. Så nu gällde ”dra direkt”. Jag valde bort vägen mot Falsterbo och körde mot Trelleborg. När jag kom ner till platsen var där ett 20-tal skådare som meddelade att den precis gömt sig i högt gräs och inte var synlig. Väntan, väntan och till sist ett försök från några att runda gräset och stöta fram den. Och det lyckades, den flög upp i ett tätt träd. Jag hade sett den i 1-2 sekunder men det kändes inte bra, man måste se den ordentligt i ansiktet för att skilja den från den ganska lika trädpiplärkan, en vanlig svensk fågel.
Vi letade och letade. Efter en halv timme hittades den inne i trädet, den satt synligt i en liten lucka i lövverket. Upp med kameran. Klick, klick, klick. 80 bilder hann jag med, sen flög den längre bort. Jag jublade, bilderna blev så bra att jag kunde konstatera att det var en riktig sib pip (skådarförkortning för sibirisk piplärka). Äntligen ett Sverige-kryss, det sker inte varje år. På väg hem lovade jag mig själv, alltid ”dra direkt”.

Jag får erkänna, jag har aldrig tyckt om trutar. Så fort man kommer till en fågellokal vid havet står där en massa måsar och trutar och tar upp en massa plats för fåglar jag hellre vill se. Vadare, änder, gäss och hägrar t.ex. Och trutarna är ju så vanliga, ofta ser jag alla de tre svenska arterna när jag går bort till fågeltornet nära hemmet. Åtminstone på sommaren, en av arterna, silltruten, flyttar ner till mellersta Afrika på vintern. Klokt. Medan gråtruten och havstruten ofta stannar kvar och fryser.
Men för knappt 20 år sedan bestämde de svenska taxonomerna att gråtruten skulle delas upp i tre arter. De två nya var dem man tidigare kallade gulfotad gråtrut för båda har i vuxen häckdräkt klargula ben. Det rör sig om kaspisk trut och medelhavstrut. De häckar inte här men förflyger sig ofta till framförallt södra Östersjön. Och för att förvilla har vissa gråtrutar också gula ben. För att inte tala om unga trutar där de tre arterna är förvillande lika.
Så när jag såg att två av landets främsta trutexperter, Hans och David, skulle hålla en tredagars trutkurs i Simrishamn tänkte jag ”Varför inte”. Mitt ogillande av trutar berodde mer på att jag inte kunde skilja de nya arterna åt och i ungfågeldräkt kan alla trutar förväxlas. Sagt och gjort, jag anmälde mig.
Vi bodde på det charmiga vandrarhemmet i Brantevik men körde varje dag in till Revet i Simrishamn, en mycket berömd trutlokal. Innan kursen fick vi ett fantastiskt studiematerial, 4 timmars video på youtube med genomgång av alla 5 trutarternas alla olika dräkter. Trutarna får faktiskt inte sin vuxna dräkt förrän som 5-åriga, varje år dessförinnan ändras dräkten på olika sätt. Så var och en av de 10 deltagarna kunde plugga hemma i lugn och ro.  Så slapp vi sitta nära varandra och titta på en projektorduk på vandrarhemmet, bra Corona-åtgärd.
Dagarna vid Revet blev makalösa, sol och nästan vindstilla. Hans och David hittade inte mindre än 15 kaspiska och 2 medelhavstrutar. Förutom givetvis våra tre inhemska. Vi såg nästan alla årsdräkter och jag tog över 2000 bilder av så många dräkter och arter jag kunde.
När jag kom hem träffade jag en kompis, inte fågelskådare, och berättade att jag minsann varit på trutkurs över helgen. ”Hur många sorter finns det” frågade han. ”Ja, tre i Sverige och två till ibland”. ”Och det behövde ni tre dagar för att lära er ?” Jag berättade inte i detalj om trutarnas ruggning, skapularer, tertialer och tibia för honom, man måste nog vara lite trut-nörd för att förstå charmen med det. Så det är jag nu, trut-nörd alltså.