Detta skall inte bli en historielektion och handlar inte om Pol Pot, Caligula, Stalin och andra mänskliga tyranner. Utan istället om världens största fågelfamilj, Tyrannidae eller Tyranner på svenska. Nyss hemkommen från en tre veckors skådarresa i Norra Peru summerar jag ihop till 87 sedda tyranner, dvs en femtedel av alla världens ca 440 tyranner. Och många ser väldigt lika ut. Ett stort gäng är gula på undersidan, bruna eller gråa på ovansidan och lite teckningar i ansiktet. Ett ännu större gäng är lite gråbruna med lite vingband och rufsiga på hjässan. Och de olika grupperna inom tyranner heter flycatcher, eleania, tyrannulet, tyrant, bush-tyrant, tit-tyrant, chat-tyrant, shrike-tyrant, ground-tyrant, field-tyrant, water-tyrant, tody-tyrant, pygmy-tyrant och en massa fler. Och att skilja på de unika tyrannernas namn är heller inte lätt när de heter så lika som Olive flycatcher, Olive-sided flycatcher, Olive-striped flycatcher, Yellow-olive flycatcher, Olive-chested flycatcher, Olive tufted flycatcher och Olivaceous flycatcher. Men vissa tyranner står verkligen ut, både ifråga om namn och utseende. När vi den 15 oktober kom till en liten sjö på drygt 3000 m höjd i Anderna uppenbarade sig en väldigt vacker fågel. Och till skillnad från många andra tyranner satte den sig lugnt på ett vass-strå och lät sig beskådas och fotograferas. Many-colored Rush Tyrant heter den på engelska, på svenska det rysligt tråkiga Vasstyrann. Det lokala namnet var outtalbart men betydde på svenska ”sju färger i vassen”. Och det är ett väldigt bra namn på en mycket tjusig fågel.

En vanlig fågelskådare är nog ute och skådar 30-100 dagar om året. Och de flesta av dessa dagar är man inte utomlands i en regnskog eller vid Ottenby på våren eller vid Falsesterbo under höststräcket (om man inte bor vid Ottenby eller Falsterbo förstås, eller i en regnskog utomlands). Ofta skådar man nära där man bor på en lokal som sällan ger några sensationella fynd. Det blir oftast inga kryss. 
För den oinvigde: att kryssa betyder att se en ny fågel. Inom ett visst område. Man kan bl.a Världskryssa, Europakryssa, Sverigekryssa, kommunkryssa och tomtkryssa.
När jag såg mitt livs första blåhake i Norge var det ett Världskryss för mig, en ny fågel på min världslista. Året efter var vi i svenska fjällen och jag fick Sverigekryssa blåhake. Några år senare flög en blåhake ut vid Falserbo där jag var, Skånekryss ! Och samma år någon vecka senare satt en liten förskrämd blåhake alldeles invid husväggen på min tomt. Tomtkryss, yes ! Just tomtkryss och också kommunkryss ger ibland upphov till diskussion, räcker det att jag står på tomten eller i kommunen och ser fågeln ? Eller måste själva fågeln också befinna sig där ? Det är upp till var och en att bestämma tycker jag.
Men just dessa listor, tomt- och kommunlista, gör att man skådar mer hemifrån. Och att vardagslunken ibland ger nya fåglar på listorna, i alla fall oftare än man får ett kryss på världslistan. Men oftast inte. Jag går ofta bort till ett ganska nytt fågeltorn som kommunen byggt på våra standängar i Bunkeflostrand. Det ligger bara 500 m hemifrån. Det ligger på Terekudden som vi kallar den. Här sågs 2002 en Tereksnäppa, därav namnet. Besök på Terekudden ger oftast inget nytt på några listor. Där finns vår och höst lite vadare och änder, ibland några tärnarter och de flesta mås- och trutarterna.
Men det viktiga är att man ändå njuter. Och hoppas. Det kan ju komma något. Och kommer det inte nåt speciellt kan jag ju räkna antalet enkelbeckasiner, 43 idag. Eller glädjas åt en ensam myrspov i kopparröd sommardräkt som kom överflygande. Oftast har jag kameran med och då kan en bra flygbild av en vanlig fågel vara dagens clou. T.ex. en gråtrut med en färsk, nyfångad krabba i näbben. Det gav mig förresten en idé till en ny lista. Fåglar med krabba i näbben. Första krysset på listan klart, gråtrut !

Riskerna med att skåda fågel får anses ganska små. Visst kan man sätta foten i ett kärr eller ramla över en uppstickande rot när man går och tittar uppåt i en kikare. Men det är ändå ganska små risker jämfört med andra hobbies som bergsbestigning eller extrem-skidåkning. Men utomlands kan det finnas vissa risker, antingen beroende på farliga djur eller människor. I Ghana i fjor stod vi i täta snår i Kakum NP och tittade på en barbet när den inhemske guiden gav till ett litet utrop. I busken en halvmeter till höger om mig slingrade en knappt meterlång grön orm. ”A boomslang” sa han. Det är en mycket giftig, ibland dödlig, orm. Jag tog snabbt några steg bort från den mycket vackra ormen. I Etiopien och Ghana fick vi med oss beväpnade vakter när vi vandrade i några nationalparker. I Ghana berodde det mest på riklig förekomst av elefanter, i Etiopien fick jag aldrig klart för mig vad faran bestod av. Farliga djur eller gerillakrigare. Eller så var det ett enkelt sätt att få lite mer betalt av turisterna.
Darien-området i södra Panama på gränsen mot Columbia var tidigare känt som ett farligt område p.g.a gerilla och narkotikasmugglare. När jag var där i fjor och begav mig långt in i djungeln för att ta mig till ett känt träd med Harpya-bo var det, förutom Harpyan, mest kpist-beväpnade poliser vi stötte på. Men det ingav ändå ett visst mått av trygghet.
I Thailand skådade vi flera dagar precis på gränsen mot Burma (Myanmar). Vi gick på en smal väg och kom fram till en rödvit bom. Den thailändske guiden berättade att på andra sidan bommen var det Burma. Vår engelske guide sa att om vi vill ha en Burma-lista så måste vi ju stå i Burma. Så vi kröp under bommen och identifierade några drongos och seglare. Då såg jag en burmesisk gränspostering 100 meter upp på kullen som tittade rakt ner på oss. Kulsprutan framför honom gjorde att vi snabbt förflyttade oss till rätt sida gränsen.
Nästa dag var vi på ett annat ställe vid gränsen. Vi kom fram till en thailändsk gränsstation och jag lyfta mitt stora tele på lite håll för att ta en bild av vakterna, Thailändska flaggan och det överallt närvarande kungaporträttet. Då kom nån slags officer med efterföljande menig rakt emot mig med snabba steg och sa högt med myndig röst ”Photo!” och pekade på mig. Shit, tänkte jag, det var inte så smart gjort. Nu tar han min kamera eller i alla fall SD-kortet. Han kom fram till mig, räckte sin mobil till den menige och ställde sig bredvid mig. Den menige tog ett kort av oss. Puh, jag andades ut. Så jag räckte min mobil till den menige som tog ett foto till. Livet på gränsstationen var väl ganska enahanda så när det kom en 2 meter lång utlänning med kamouflage-klätt teleobjektiv skulle det tas foto tillsammans med gränsvakterna.

Att en fågel är en skulkare betyder att den är svår att se, den gömmer sig gärna i vegetationen. Den kan ofta höras bra, man vet exakt i vilket snår den sitter men den jäkla fågeln vill inte visa sig. Skulka lär komma från lågtyskan och det vanligare ordet skolka är närbesläktat och har ju nästan samma betydelse, hålla sig undan, gömma sig. Vissa fågelfamiljer är ökända för att skulka, dunrallar (eng. flufftails) t.ex. Jag har själv varit i Afrika och hört två flufftails. Men inte sett dem. Och vilken sydamerikaskådare har inte svurit över en tapaculo som sjunger och låter några meter bort men bara inte går att se. När jag var i Thailand nyligen skulle vi i en tät skog i nordväst leta efter en Slaty-bellied Tesia (sv Gyllenhättad tesia). I boken beskrivs den som "extremly skulking, although often inquisitive and aparently not shy". Och det var just så vi upplevde den. Vi stod i ett område med mycket tät undervegetation, såg ut som blåbärsris men lite högre och tätare. Guiden spelade lätet och det dröjde inte länge förrän vi fick svar. Och bara 5-6 meter från oss, lågt. Under de närmaste tre kvarten var den aldrig längre än 10 meter från oss i olika riktningar, hela tiden sjungade ... och skulkande. Efter en kvart såg guiden en rörelse i blåbärsbladen. Men inte själva fågeln. Amerikanerna i gruppen, som absolut vill se en fågel för att kryssa den, blev alltmer frustrerade. Jag tänkte att man får chansa. Jag hittade den minst otäta platsen i riset, där skulle man kunna se fågeln om den bara kom just dit. Jag höll koll där. Och efter ytterligare 10 min såg jag en rörelse där, lyfte kameran och plötsligt dök den lilla, grågröna krabaten upp och drog en sångstrof. Jag hann att få skärpa, ta två bilder, sen var den borta igen. Fotot blev inte bra, givetvis kvistar och blad i vägen men ändå. Några amerikaner som följt min rörelse hann också få se den 9 cm lilla fågeln. Och de jublade. Vi stod kvar i ytterligare 20 minunter, omgivna av fågeln och sången. Men inga fler såg den. Och sen tystnade den och försvann, förmodligen. Det var verkligen skulkning när den är som bäst. Eller värst.

På min 24-dagars fågelresa till Thailand i februari hade jag några önskefåglar som jag länge drömt om. Skedsnäppa, rallbeckasin och rubinnäktergal (bara några månader efter första svenska fyndet). Och en till, Guldtrast. Denna trast har länge varit en önskefågel, svår att se i Sverige med några få fynd. Men häckar i Asien och övervintrar i Thailand. Och häckar kanske också i Thailand, det beror på om man följer uppdelningen av fågeln i två arter, Guldtrast och Tigertrast. Den förra skall ha 12 stjärtpennor, den senare 14. Och benfärgen skall också skilja, Guldtrasten har rosaröda ben.
Den 18 februari på förmiddagen kom vi till Royal Botanical Garden på berget Doi Ang Khang nära gränsten till Burma i nordväst. Gick först omkring och kryssade en del nya fåglar, bl.a. Daurian Redstart , Hill Blue Flycatcher och White-tailed Robin. Kom till en lite avsides gräsmatta med låga träd. Och där ! På marken hoppade en trast med stora svarta halvmånar på vit mage och bröst. Och vingen var färgad i brunt och guld. Ja, det var verkligen guldfärg. Och benen var rosaröda. Alltså en ”äkta” guldtrast. Den tyckte vi störde matsökningen och flög upp i ett lågt träd. Men fortfarande nära. Vi tog alla massvis med bilder på den otroligt vackra fågeln. Efter en stund var det lunchdags i den närbelägna restaurangen. Efter två veckor i Thailand hade jag förlikats med maten. Men varje måltid var den andra lik. Ris och två-tre sorters kycklinggryta, några fiskgrytor, lite grönsaksröra och ananas och mango till dessert. Så jag meddelade vår guide att jag hoppade lunchen för att istället skåda och plåta. Min plan var klar. Tillbaka till guldtrastens gräsmatta för att njuta av den ytterligare en halvtimme. Alltså Guldtrasten. Inte gräsmattan. När jag kom dit igen hittade jag trasten direkt, den hade återupptagit arbetet med att fixa dagens lunch. Jag satte mig ner i skuggan av ett träd och väntade. Den var 15 meter bort. Men kom hela tiden närmare, jag störde inte mycket. Så började jag prata med den. Den något ensidiga konversationen på skånska måste i alla fall lugnat trasten. Den kom närmare och närmare. Jag lyfte kameran och fick fantastiska bilder. Till slut var den fyra meter ifrån mig. Jag fortsatte att prata men var tvungen att backa försiktigt någon halvmeter för att klara närgränsen för min kamera. Trasten stannade upp i sitt födosök och …. somnade. Den stod alldeles stilla och blundade. Kanske drömde om långa svenskar med långa teleobjektiv som talade alldeles obegripligt. Vad vet jag ? Efter 12-15 sekunder tittade den upp igen och fortsatte stilla att leta mask och annat gott. Jag gick tillbaka till restaurangen där de andra satt, berättade om min sovande guldtrast och köpte Snickers och Coca-cola till lunch. Och på natten drömde jag om en guldfärgad fågel.

Jag var nyligen i Thailand i 24 dagar för att skåda fågel. En fantastisk resa och vi var både i centrala, norra och södra delarna av landet. Det gav över 560 arter och drygt 350 av dem var kryss. Högt på önskelistan stod min första pitta och att få bilder av den. Redan 3:e dagen skulle vi få en chans på Blue Pitta. Vi parkerade oss i ett gömsle i en väldigt tät skog med en liten öppning som vi bevakade. Ganska snart hörde vi en pitta. Guiden spelade upp lätet och den kom närmare. Och närmare. Uppskattningsvis var den bara 15 meter bort men fortfarande helt dold i täta buskage. Då brakade det till alldeles till höger om oss och jag såg toppen på ett litet träd falla 7-8 meter bort. Det var en elefanthanne som valt vår pitta-plats till frukostställe. Vi såg inte elefanten mer än som en mörk skugga men den var säkerligen medveten om oss. Några små träd till föll mycket nära oss och vi insåg att det nog var bäst att lämna gömslet innan elefanten blev riktigt sur för att vi störde i frukosten. Pittan skulle säkert inte komma fram ändå. 10 dagar senare såg vi vår första pitta, en Rusty-naped Pitta. Och näst sista dagen, den 27 feb, fick vi sittande i ett gömsle se de vackraste fåglarna jag någonsin sett, hanne och hona av Malayan Banded Pitta. Det var tidigt på morgonen, mycket mörkt i gläntan vi bevakade och ISO stod på 5000. Och då kom de. De lyste upp hela gläntan när de gick och letade mat under en kvart. Och ibland var avståndet bara 5-6 meter. Lysande gult, orange, blått, rostrött. Guiden sa på skämt ”We bring them in every night for recharging”. Efter drygt 400 bilder var uppvisningen slut och gläntan föll in i mörker igen. Men vilken pitta !