På min 24-dagars fågelresa till Thailand i februari hade jag några önskefåglar som jag länge drömt om. Skedsnäppa, rallbeckasin och rubinnäktergal (bara några månader efter första svenska fyndet). Och en till, Guldtrast. Denna trast har länge varit en önskefågel, svår att se i Sverige med några få fynd. Men häckar i Asien och övervintrar i Thailand. Och häckar kanske också i Thailand, det beror på om man följer uppdelningen av fågeln i två arter, Guldtrast och Tigertrast. Den förra skall ha 12 stjärtpennor, den senare 14. Och benfärgen skall också skilja, Guldtrasten har rosaröda ben.
Den 18 februari på förmiddagen kom vi till Royal Botanical Garden på berget Doi Ang Khang nära gränsten till Burma i nordväst. Gick först omkring och kryssade en del nya fåglar, bl.a. Daurian Redstart , Hill Blue Flycatcher och White-tailed Robin. Kom till en lite avsides gräsmatta med låga träd. Och där ! På marken hoppade en trast med stora svarta halvmånar på vit mage och bröst. Och vingen var färgad i brunt och guld. Ja, det var verkligen guldfärg. Och benen var rosaröda. Alltså en ”äkta” guldtrast. Den tyckte vi störde matsökningen och flög upp i ett lågt träd. Men fortfarande nära. Vi tog alla massvis med bilder på den otroligt vackra fågeln. Efter en stund var det lunchdags i den närbelägna restaurangen. Efter två veckor i Thailand hade jag förlikats med maten. Men varje måltid var den andra lik. Ris och två-tre sorters kycklinggryta, några fiskgrytor, lite grönsaksröra och ananas och mango till dessert. Så jag meddelade vår guide att jag hoppade lunchen för att istället skåda och plåta. Min plan var klar. Tillbaka till guldtrastens gräsmatta för att njuta av den ytterligare en halvtimme. Alltså Guldtrasten. Inte gräsmattan. När jag kom dit igen hittade jag trasten direkt, den hade återupptagit arbetet med att fixa dagens lunch. Jag satte mig ner i skuggan av ett träd och väntade. Den var 15 meter bort. Men kom hela tiden närmare, jag störde inte mycket. Så började jag prata med den. Den något ensidiga konversationen på skånska måste i alla fall lugnat trasten. Den kom närmare och närmare. Jag lyfte kameran och fick fantastiska bilder. Till slut var den fyra meter ifrån mig. Jag fortsatte att prata men var tvungen att backa försiktigt någon halvmeter för att klara närgränsen för min kamera. Trasten stannade upp i sitt födosök och …. somnade. Den stod alldeles stilla och blundade. Kanske drömde om långa svenskar med långa teleobjektiv som talade alldeles obegripligt. Vad vet jag ? Efter 12-15 sekunder tittade den upp igen och fortsatte stilla att leta mask och annat gott. Jag gick tillbaka till restaurangen där de andra satt, berättade om min sovande guldtrast och köpte Snickers och Coca-cola till lunch. Och på natten drömde jag om en guldfärgad fågel.

Jag var nyligen i Thailand i 24 dagar för att skåda fågel. En fantastisk resa och vi var både i centrala, norra och södra delarna av landet. Det gav över 560 arter och drygt 350 av dem var kryss. Högt på önskelistan stod min första pitta och att få bilder av den. Redan 3:e dagen skulle vi få en chans på Blue Pitta. Vi parkerade oss i ett gömsle i en väldigt tät skog med en liten öppning som vi bevakade. Ganska snart hörde vi en pitta. Guiden spelade upp lätet och den kom närmare. Och närmare. Uppskattningsvis var den bara 15 meter bort men fortfarande helt dold i täta buskage. Då brakade det till alldeles till höger om oss och jag såg toppen på ett litet träd falla 7-8 meter bort. Det var en elefanthanne som valt vår pitta-plats till frukostställe. Vi såg inte elefanten mer än som en mörk skugga men den var säkerligen medveten om oss. Några små träd till föll mycket nära oss och vi insåg att det nog var bäst att lämna gömslet innan elefanten blev riktigt sur för att vi störde i frukosten. Pittan skulle säkert inte komma fram ändå. 10 dagar senare såg vi vår första pitta, en Rusty-naped Pitta. Och näst sista dagen, den 27 feb, fick vi sittande i ett gömsle se de vackraste fåglarna jag någonsin sett, hanne och hona av Malayan Banded Pitta. Det var tidigt på morgonen, mycket mörkt i gläntan vi bevakade och ISO stod på 5000. Och då kom de. De lyste upp hela gläntan när de gick och letade mat under en kvart. Och ibland var avståndet bara 5-6 meter. Lysande gult, orange, blått, rostrött. Guiden sa på skämt ”We bring them in every night for recharging”. Efter drygt 400 bilder var uppvisningen slut och gläntan föll in i mörker igen. Men vilken pitta !