Det är julefrid bland fågelskådare. December är nog den månad som man skådar minst. Det skall ju handlas klappar och kläs gran och bakas osv. I januari blir det lite mer aktivitet, då kan man ju börja på den nya årslistan. I november kan man fortfarande leta efter sena sträckare och vilseflugna rariteter. Men oftast inte i december. Visst är kejsarörnen kvar i Skåne sedan 2 ½ månad. Men den har ju nästan alla sett. Och en större skrikörn ses regelbundet i Helsingborgstrakten. Och de verkliga rariteterna större turturduva och Sveriges 3:e fynd av rostsparv är ju långt norrut. Dvs mer än 10 mil. Men på annandag jul sken solen och vinden var svag och det fick ut ganska många skådare. På en promenad på en dryg kilometer träffade jag inte mindre än 12 andra skådare. Och alla var mest ute för att det äntligen var fint väder. Nån skulle veckokryssa sidensvans, någon letade efter rödvingetrast och bergfink och en annan skulle försöka få lite bilder på de stationära brandkronade kungsfåglarna som hållit till i samma gran i flera veckor. Inga stora raritetskrav här inte. Jag själv skulle ta några trevliga foton som jag kunde skicka på hangout till släkten. Och det blev verkligen inte några sällsyntheter som fastnade på SD-kortet. Bäst blev blåmesen som såg ut att göra morgongymnastik. Armar uppåt sträck! Och efter några timmar ute i solskenet bar det hemåt. Måste plugga. Skall försöka lära mig 650 nya fåglar som jag har en chans att se i Thailand om en dryg månad. Och det är inte lätt att memorera alla trogoner, gröna barbets, bulbyler och pittor som jag hoppas på. Plugga, plugga, plugga. Slut på julefriden.

På min fågelresa till Ghana i november var det några fåglar som stod väldigt högt på önskelistan. En av dem var Krokodilväktare. Egyptian Plover på engelska. Det svenska namnet kommer av skrönan(?) att den plockar matrester från nilkrokodilens tänder utan att bli uppäten, krokodilen vill väl ha rena tänder. Om det är en skröna eller inte är inte helt klarlagt, det finns flera bilder på nätet där fågeln står i gapet på en krokodil, vissa medger att bilden är fejk, sammansatt av två bilder, andra inte. Det engelska namnet är heller inte så bra, den lär vara utdöd i Egypten numera.
Hur som helst, vi hade kört 77 mil från Accra ända upp till gränsfloden mot Burkina Faso, White Volta. Vi mötte en kanadensare (på fågelresa ensam i Ghana 7 veckor) som hade haft 6 fåglar på ett lite svårtillgängligt ställe vid floden. Vi körde vidare mot vår guides favoritställe där den brukade vara. Gick ner mot flodstranden, såg inget, i alla fall inte krokodilväktare. Följde floden en halv kilometer, spanade med tuben. Och där ! 300 meter framför oss stod en ensam vadare i ljusorange och blågrått. Alla jublade. Men vi ville komma lite närmare. Och krokodilväktaren är ganska orädd. Kan man stå i ett krokodilgap så… Vi lyckades komma ner till stranden där den gick, inte mer än 30-40 meter från oss. Och så kom en till flygande och landade. Vi satte oss ner i sanden och bara njöt. Nåja, vi hann med att ta några hundra bilder också.
Men om det var kamerornas ljud eller att 10 människor satt och tittade på dem vet jag inte, efter 10 minuter lyfte de båda och flög över floden. Och landade i Burkina Faso ! Min fågellista för Ghana består av 384 arter, min lista för Burkina Faso består av endast en fågel. Men vilken fågel !

Jag har precis kommit hem från Ghana. Jag var på en 16 dagars fågelresa med Rockjumper. Vi var bara 6 deltagare, resterande var från USA. På resans 7:e dag skulle det ske. Vi skulle se the White-necked Rockfowl, en av de 5 mest önskade fågelarterna i Afrika enligt en undersökning. På svenska heter den Gulskallig kråktrast, ett ganska taskigt namn på en fantastisk fågel tycker jag. Tack och lov använder vi bara engelska namn på vår resa. Vi körde långt ut i obygden och kom till slut fram till en liten by mitt i regnskogen. En stor skylt visade alla företag som sponsrar byn och dess skola för att byns befolkning skall se till att the Rockfowl skyddas men också visas för fågelskådare på ett ansvarsfullt sätt. Jag sträckte lite på mig när jag såg att en av sponsororna var Avifauna från Sverige.
Förutom våra tre egna guider (Nigel från England, William och Ebeneezer från Ghana) fick vi nu också en ny guide från byn, Zack. Han ledde oss på den mycket smala och ganska branta stigen upp till klippan där fåglarna häckade. Efter nära en timmes vandring kom vi fram till platsen, två mycket rangliga bänkar av pinnar var uppbyggda 30 meter från klippan. Det tog bara två minuter, sen rasade den ena med mig och två amerikaner och vi föll ganska handlöst i backen. Men vi överlevde och än viktigare, våra kameror också. Vi satte oss på några stenar och väntade. Ganska snart kom det. Ja, inte fågeln utan regnet, det ganska vanliga eftermiddags-skyfallet. Och det vräkte ner. Hinkvis. Alla försök att hålla kameran torr var förgäves. Zach ledde oss snart till ett klipputsprång där vi sittande kunde komma undan det värsta. Tills marken under oss hade fyllts till en mindre sjö. Och just då kom blixten och knallen samtidigt, vi hade åskan rakt över oss och jag funderade på hur stora klippor som kan lösgöras av blixten samtidigt som jag letade efter sprickor i vårt tillfälliga stentak. Men lika plötsligt slutade regnet, åskan försvann och solen kom fram. Och inte bara solen. Två Rockfowls uppenbarade sig 25 meter från oss. De visade upp sig under två minuter och kamerorna smattrade fast jag tyckte det lät som ett gurgel ibland. Sen var det dax att gå ner igen. Och då återkom regnet. Den leriga stigen hade av skyfallet förvandlats till en rutschbana och på nerfärden ramlade alla (även Zack) ett antal gånger, dock utan allvarliga men. Efter en och en halv timme var vi alla nere vid byn och vår buss. Fullkomligt genomblöta, leriga överallt men ändå lyckliga. Vi hade sett den, the Rockfowl. Och det är det inte många som har..

I Malmö har vi en fantastisk havsfågelskådningsplats. Den heter Plattan. Ja, egentligen är det en förkortning av Helikopterplattan, en gammal landningsplats för dem som ville snabbt till Köpenhamn med helikopter. Och visst, den kan kanske inte konkurrera med Kullen, Torekov eller de bästa platserna i Halland och Bohuslän. Men den är vår, dvs Malmö-skådarnas. Och därför står vi där när det blåser friskt mellan väst och nord. Och det gjorde det i går. Som mest 23-24 sekundmeter från nordväst. Och då kommer de. Och om vinden är mer åt väst än nord blåser de in nära kusten. Igår hade vi över 100 havssulor, säkert ett dussin storlabbar, några stormfåglar och 5-6 grå liror. Och en kilomerter söderut sågs klykstjärtad stormsvala och tärnmås. Dessutom kustlabb och drösvis med tordmule och sillgrissla. Och på samma plats sågs 2007 Sveriges enda Mindre albatross. Den missade jag. Jag fick rapport men tänkte att jag aldrig hinner köra dit innan den försvinner. Så jag gick upp på brofästet vid Öresundsbron och tänkte att med tuben ser jag en fågel så stor som en albatross även om avståndet till Plattan är 8 km. Jag hade telefonkontakt med brorsan som var på Plattan.  "Jag ser en stor svartvit fågel till höger om en röd båt" skrek jag i telefonen. "Jamen du skall ha den till vänster om båten" svarade min bror. " Och den sticker norrut nu, mot Lomma". Jag cyklade som en dåre hem från brofästet, öste in tuben i bilen och körde som jag cyklade till Lomma hamn. Och fick veta att den precis tagit höjd över ett hus i hamnen och dragit in över land. En albatross, in över land va ! Den sågs aldrig mer efter det. Jag var lite knäckt. Så knäckt att jag la ner skådningen för några månader. Men, fåglarna lockade och jag tog upp den igen. Och man vet ju aldrig, står man bara på plattan när det blåser kan den komma igen. Albatrosser kan bli gamla har jag hört.

Skamkryss. Det låter inte bra. Men vad det kändes bra att efter 48 års fågelskådande i Sverige äntligen sett och hört en bombsäker större korsnäbb. Skamkryss betyder att man äntligen fått kryssa en fågel som man borde sett för länge sedan. Visst, större korsnäbb häckar inte i Malmö med omnejd. Inte ens i Skåne kanske. Men den har sina invasionsår då den kommer till Skåne och sträcker ut från Falsterbo. Och visst har jag sett några som jag misstänkt tidigare. Men inga 100% säkra. Så när det i förra veckan kom en flock på 5 fåglar och satte sig i högsta tallen på andra sidan Falsterbo-kanalen och lät väldigt olikt mindre korsnäbb var det ingen tvekan. Precis som det står i Fågelguiden, hårdare och ekande. Och näbben var precis så tjock som den skulle vara.
Men nu har jag inga fåglar att skamkryssa i Sverige. För nordsångare, lappmes, fjällabb och vitryggig hackspett kan ju inte räknas dit för någon som normalt inte skådar norr om Lund. Har faktiskt bara skådat i Norrland en gång. Då fick jag videsparv, lavskrika, slaguggla, tretåig hackspett och gråspett. Och var jättenöjd med det.
Och sen är det den där jäkla järpen. Den har jag också kvar. Och den kommer ju aldrig sträcka ut vid Falsterbo. Någon kanske påpekar att fjällabb faktiskt ses varje år i Falsterbo på hösten. I genomsnitt 9 st. Jovisst, men man skall vara på rätt plats vid rätt tid. Men OK, då har jag ett skamkryss kvar att kryssa. Yeess.

Igår fyllde jag år. Jag misstänker att naturen visste det. Jag har varit nere vid Falsterbo, kanalen, ljungen eller nabben hälften av alla dagar sedan i början på september. För i år skulle jag inte missa den. Alltså den stora rovfågel-flyttdagen. Den som jag missade i fjol när det gick över 16 000 vråkar på en dag. Och jag stod i Serengeti och plåtade lejon. Också fint men det retade mig en del att jag missade dagen. Så i år skulle det inte bli några stora katter men massor av rovisar. Och lite kryddor bland dem. Och i går small det till. När jag kom till kanalen började det klarna upp och jag såg direkt flockar med glador och ormvråkar uppblandat med en och annan fjällvråk och sparvhök. Jag stod lite för mig själv för att ha fritt spelrum med kameran. Då hörde jag en dansk stämma, - Kajserørn ! Det stod ett gäng en bit bort och jag sällade mig till dem. Där var Mattias,Björn och Peter och några andra av de riktigt skarpögda och superkunniga. Kändes bra eftersom jag inte riktigt är det. Jag letade med handjagaren. Hittade inget och fick kika i en tub. Två prickar ca 1,5 kilometer bort var kejsarörnen och en havsörn. Det är det man kallar aphåll. Jag vet inte riktigt varför men så heter det. Jag fick lita på dem men skulle ju vilja se örnarna lite närmare. Och det dröjde inte så länge. Då kom kejsarörnen rakt ovan oss, en kungsörn lite till vänster och 3 havsörnar lite till höger. Och som om inte det räckte kom 20 minuter senare en större skrikörn som tyckte den varit länge nog i Sverige. Strax efter flög en brun glada rakt över. Under hela tiden sträckte mängder med vråk och glador både högt och lågt över oss. Enligt den officiella räkningen gick det 3152 ormvråkar. Inte 16 000 med riktigt bra ändå. Och vilka örnar. Det var en riktigt bra födelsedagspresent. Tack naturen.