Dippar som gör att man deppar

Fågelskådarnas vokabulär är fullt av obegripliga ord. Som till exempel kryssa, skulka, stringa och … dippa. Att dippa är att man försöker se en fågel som redan upptäckts av andra men man missar den, oftast med en liten marginal. Den har ibland flugit iväg innan man kommer fram, en sparvhök kan precis ha dödat den (hände faktiskt med Sveriges första fynd av stensvala) eller den går helt enkelt inte att hitta.
Min egen värsta dipp är nog den mindre albatrossen som jag beskrivit i blogginlägg från 24 oktober 2018. Men jag har några till som jag tänkte nämna.
Wilsonsimsnäppan är en nordamerikansk fågel som dök upp på Öland den 24 maj 1985, 3:e fyndet i Sverige. Jag skulle köra dit dagen efter för min vanliga vecka på Öland. Givetvis körde jag direkt till Sebybadet där den hade setts och ett 100-tal bilar på parkeringen lovade gott. Den var säkert kvar. Jag tog tub, kikare och kamera och gick med raska steg mot den samling skådare som stod samlade. Men de tittade inte i strandkanten, de tittade ut mot havet ! Jag hörde en av dem säga ”Flyger söderut, ser den forfarande, ser den knappt….borta”. Jag kom uppskattningsvis 5 sekunder för sent. Hade jag bara struntat i att fika på vägen eller kört 1 km/tim fortare från Malmö hade jag sett den. Jag deppade !
Några år senare kom min bror och jag ner till Ottenby fyr (Långe Jan), vi hade hört att en svarthuvad mås (ingen superraritet dock men ny för oss) stod på udden. Det blåste ordentligt på parkeringen och halsduk och mössa behövdes. Men jag slarvade med halsduken, den flög av mig och seglade längs marken ett tiotal meter norrut. Jag fick springa tillbaka för att rädda den. När vi kom ner till udden fick vi veta att måsen precis lyft, rundat udden och var borta. ”Din jäkla halsduk” sa min bror och deppade.
18 juli 1995 satt jag vid mitt skrivbord och förberedde ett telefonmöte med en av mina viktigaste kunder. Precis då ringde telefonen, det var min bror som skrek ”Skatgök i Grönby, nu! Kom och hämta mig direkt”. Jag fick skor, jacka och kikare på mig på 10 sekunder och tänkte precis rusa ut till bilen. ”Visst ja, telefonmötet”. Jag fick gå tillbaka och ringa kunden, förklarade att något oförutsett hade kommit emellan (jag kunde ju inte säga skatgök) och föreslog att mötet senarelades till i morgon. Efter lite protester gick kunden med på det och jag körde iväg, hämtade min bror, kom ut till Grönby efter 25 minuter och fick reda på att fågeln försvunnit en minut tidigare. Vi letade i området några timmar men den var borta. Jättedepp ! Vi missade den tredje skatgöken i Sverige pga en protesterande kund.
Alla tre fåglarna har jag sett sedan dess men just då när man dippar känns fågelskådandet deppigt. Man funderar på att börja med växter eller svampar. De försvinner ju inte helt plötsligt.