Regn, åska och Gulskallig kråktrast

White-necked Rockfowl eller Gulskallig Kråktrast White-necked Rockfowl eller Gulskallig Kråktrast

Jag har precis kommit hem från Ghana. Jag var på en 16 dagars fågelresa med Rockjumper. Vi var bara 6 deltagare, resterande var från USA. På resans 7:e dag skulle det ske. Vi skulle se the White-necked Rockfowl, en av de 5 mest önskade fågelarterna i Afrika enligt en undersökning. På svenska heter den Gulskallig kråktrast, ett ganska taskigt namn på en fantastisk fågel tycker jag. Tack och lov använder vi bara engelska namn på vår resa. Vi körde långt ut i obygden och kom till slut fram till en liten by mitt i regnskogen. En stor skylt visade alla företag som sponsrar byn och dess skola för att byns befolkning skall se till att the Rockfowl skyddas men också visas för fågelskådare på ett ansvarsfullt sätt. Jag sträckte lite på mig när jag såg att en av sponsororna var Avifauna från Sverige.
Förutom våra tre egna guider (Nigel från England, William och Ebeneezer från Ghana) fick vi nu också en ny guide från byn, Zack. Han ledde oss på den mycket smala och ganska branta stigen upp till klippan där fåglarna häckade. Efter nära en timmes vandring kom vi fram till platsen, två mycket rangliga bänkar av pinnar var uppbyggda 30 meter från klippan. Det tog bara två minuter, sen rasade den ena med mig och två amerikaner och vi föll ganska handlöst i backen. Men vi överlevde och än viktigare, våra kameror också. Vi satte oss på några stenar och väntade. Ganska snart kom det. Ja, inte fågeln utan regnet, det ganska vanliga eftermiddags-skyfallet. Och det vräkte ner. Hinkvis. Alla försök att hålla kameran torr var förgäves. Zach ledde oss snart till ett klipputsprång där vi sittande kunde komma undan det värsta. Tills marken under oss hade fyllts till en mindre sjö. Och just då kom blixten och knallen samtidigt, vi hade åskan rakt över oss och jag funderade på hur stora klippor som kan lösgöras av blixten samtidigt som jag letade efter sprickor i vårt tillfälliga stentak. Men lika plötsligt slutade regnet, åskan försvann och solen kom fram. Och inte bara solen. Två Rockfowls uppenbarade sig 25 meter från oss. De visade upp sig under två minuter och kamerorna smattrade fast jag tyckte det lät som ett gurgel ibland. Sen var det dax att gå ner igen. Och då återkom regnet. Den leriga stigen hade av skyfallet förvandlats till en rutschbana och på nerfärden ramlade alla (även Zack) ett antal gånger, dock utan allvarliga men. Efter en och en halv timme var vi alla nere vid byn och vår buss. Fullkomligt genomblöta, leriga överallt men ändå lyckliga. Vi hade sett den, the Rockfowl. Och det är det inte många som har.
.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln